Inte bara tennis står på spel i Wimbledon

De upprörda kvinnorösterna från ett öppet fönster fick folk att vända sig om. De såg klädesplagg i stril ström komma flygande genom samma glugg. De stannade till. Var det spelarnas omklädningsrum? Var det … hon? 

När publiken hittat sina platser på den nybyggda jättearenan med sina femtio separata uppgångar och när deras ögon mötte den sammetsmjuka gräsrektangeln hade de som bevittnat klädregnet redan glömt det. För där anlände kung George V och drottning Mary och prinsen av Wales. Kungligheterna hade varit på plats redan på måndagens invigning, men då hade det varit för blött. Och hon hade inte spelat. Nu var det onsdag, och det var för hennes skull de återvände. Hon som skulle uppenbara sig vilket ögonblick som helst. Hon som folket hade köat sedan morgonens småtimmar för att få biljetter till. Tennisdrottningen. Jordklotets ­främsta celebritet. Hon som fått arrangörerna att inse att de måste bygga en ny arena. Med plats för många fler. 

Där kom hon. I en häpnadsväckande vackert skuren dragspelsveckad vit one-piece­klänning. I en vit axel­skrud av päls. Med ett brett guldarmband runt höger vrist. I tunna långa vriststrumpor av siden. Med sin maskot i ­näven, en liten svart tyg-apa. Suzanne Lenglen lyfte på hakan, placerade handen på höften och log mot sin mamma och pappa uppe på läktaren.

Att hon älskade ögonblicket tog ingen miste på. Ju mer publik desto bättre. Det hade man hört henne säga. Det var svårt att betvivla när man såg henne. Nu slog hon med knytnäven sin maskot på käken. Så som hon, den vidskepliga, alltid gjorde innan hon gick ut på banan. Första set gick fort. Som vanligt sminkade hon om sig i setpausen, en helt ny make-up. Suzanne var kvicksilversnabb i andra.

Det hade hon varit i omklädningsrummet också. För det var hon som upptäckt att hennes motståndare inte noterat, inte förstått, att platsen där var hennes och ingen annans. I ett utbrott hade hon alltså kastat ut motståndarens kläder. Nu log hon, nu drack hon konjak, nu lämnade hon banan, kungligheterna reste sig.

Året var 1922 och två veckor senare vann Suzanne finalen över amerikanskan Molla Mallory. Tjugosex minuter tog det för fransyskan. Under det mycket korta avslutningssetet dansade folk på hedersläktaren i förtjusning när Suzanne drev en djärv djup backhand bakom ryggen på sin motståndare. Titeldrabbningen följdes av en rad uppvisningsmatcher, en välgörenhetsgala för uppbyggnaden av staden Verdun. Det stora krigets brutalitet kastade ännu sina skuggor över världen och Wimbledon gjorde ingen hemlighet av att man var en del av den.

Den 27 juni 2022 var det meningen att Wimbledon skulle fira att det gått hundra år sedan man flyttade dit, till det område, den arena, den centrecourt där man fortfarande håller hus. Men med Rysslands invasion i Ukraina fick arrangörerna också annat att tänka på. Wimbledon fattade ett kontroversiellt beslut.

I början av maj meddelade arrangörerna för världens mest prestigefyllda tennisturnering att man bannlyser alla ryska och belarusiska tennisspelare från tävlingen. Man skrev att man delade det universella fördömandet av Rysslands olagliga agerande. Beslutet var oväntat, eftersom de andra stora proffsturneringarna hade bestämt sig för att låta ländernas spelare tävla, om de gjorde det under en neutral flagga. Wimbledonarrangörerna skrev att de noga hade övervägt situationen, och att de stod bakom den brittiska regeringens beslut att inte tillåta att den ryske ledaren Vladimir Putin använde sport som propaganda. Daily Telegraph rapporterade att skälet bakom beslutet var en oro för att tennisens världsetta, ryssen Danilij Medvedev, skulle vinna turneringen, och i så fall få ta emot segerpokalen av någon medlem i kungafamiljen, vilket skulle riskera att bli besvärande för Storbritannien och en pr-vinst för Putin. 

Medvedev, liksom Novak Djokovic, och åldrande racketlegendarer som Mats Wilander och John McEnroe ifrågasatte under årets franska mästerskap beslutet. Men det fanns också de som tyckte det var rimligt, som 90-talets bäste engelske spelare Tim Henman. 

– På vilka grunder skulle tennisen hävda att man hade rätt till avsteg från de beslut som gällde för alla andra, sa Henman i ett tv-samtal i en studio intill Court Suzanne Lenglen i samband med franska öppna i början av juni. Wilander och McEnroe nickade begrundande och erkände att frågan var komplicerad. 

Men tennisens mäktiga spelarorganisation ATP blåste till strid och beslutade i samma veva att inga rankingpoäng skulle tillfalla årets Wimbledonsegrare, att alla spelares resultat från tävlingen skulle belönas med noll poäng. Det var ett oväntat och i sammanhanget dramatiskt besked. I teorin öppnade det för att proffsen, för vilka rankingpoängen avgör hur de placeras i lottningen, som i sin tur påverkar deras möjlighet att tjäna sitt levebröd, hade ett argument för att hoppa över årets upplaga och spara krafterna till resten av säsongen. Wimbledons prispengar är visserligen högst i världen, men omställningen till gräs också krävande.

Senast ATP hamnade i en så uppmärksammad konflikt med Wimbledon var för 49 år sedan, sommaren 1973. Den gången blev konsekvenserna stora. Inte minst för Sverige.

Upprinnelsen hade vissa likheter med hur världskrig ibland kan dra i gång: en liten personlig konflikt i ett hörn i Östeuropa. Tidningar kallade den ”Pilic-affären”. Den jugoslaviske tennisstjärnan Nikola Pilic var en högt rankad spelare. Hans farbror var chef för den jugoslaviska tennisfederationen. Och hade bett sin brorson spela Davis Cup för Jugoslavien. 

Tennisen hade vid denna tid just blivit öppen för proffs. Vilket var en revolution. Innan dess hade spelets amatörer lytt under de nationella tennisförbunden. Den skicklige racketsvingare som ville bli uttagen i Grand Slam-turneringar eller Davis Cup var tvungen att vara på god fot med sitt nationella förbund. Pilics farbror var också general. Det var följdriktigt. Det fanns, har tennisjournalisten Steve Tignor påpekat, en militär kvalitet inom amatörtennisen: spelarna var en form av soldater för sina nationer. Om de inte lydde de nationella förbundens order fick de inte delta i tävlingar.

Detta gällde också västeuropeiska och svenska spelare under sina respektive länders tennisförbund. Men dessa soldater med racketsträngar av djursenor som vapen hade 1973 fått ett alternativ. I takt med att proffstennis blivit populärt och tv-mässigt hade spelarna tecknat kontrakt med kapitalstarka promotorer. Också Pilic. Han var kontrakterad för en dubbelturnering i Nordamerika med mycket pengar i, under samma helg som Jugoslavien skulle spela sin Davis Cupmatch.

Jugoslaven befann sig i konflikt mellan sportens gamla diktatorer och nya kapitalister. Och valde kapitalisterna. Och det som kom att bli framtiden. Pilics farbror stängde av honom från allt spel i nio månader. 

Tidigare år hade de många spelare som råkat ut för denna bestraffning tvingats uthärda den i tystnad. Men 1972 hade de nya proffsspelarna organiserat sig och bildat ett fackförbund, ATP. Association of Tennis Professionals. För tydlighets och symbolikens skull hade man lånat en slogan från den radikala 60-talsrörelsen People Power och marknadsförde sig med sloganen Player Power, och menade att  avstängningen av Pilic hindrade deras yrkespraktiserande medlem att fatta det ur finansiell synvinkel bästa beslutet. Proffsturneringarna betalade mycket bättre än Davis Cup. 

Pilic överklagade samtidigt sitt nationella tennisförbunds dom och kunde spela i franska mästerskapen. Där gick han till final men föll stort mot rumänen Ilie Nastase. 

Som plåster på såren kortade tennisförbundet hans avstängning på nio månader till en. Men just för att han avancerat så långt i Paris innebar det att hans månadslånga avstängning inleddes bara två veckor före Wimbledon. Så Wimbledonarrangörerna såg inga skäl att gå emot det jugoslaviska förbundets beslut, och Pilic fick inte spela. Tennisproffsens svar blev kraftfullt. 81 av de bästa spelarna, inklusive de två senaste årens segrare John Newcombe och Stan Smith, bojkottade världens äldsta tennisturnering. ”STUPID. THE MONEY MAD STARS OF TENNIS” skrek löpsedeln på en brittisk tabloid dagen efter beskedet.

När proffs ströks från deltagarlistan fick femtio Lucky Losers plats i lottningen. Horder av brittiska spelare, och unga spelare lägre ner på rankinglistan fick chansen. Och Björn Borg, som precis fyllt 17, och som efter en lyckad grussäsong kämpat sig upp bland världens 20 bästa, seedades som sexa. Och förväntades gå till kvartsfinal. Något sådant hade inte hänt på minst tio år. Några dagar före tävlingen intervjuades Björn av Dagens Nyheters utsände i London, Torsten Ehrenmark. Som påminde om att sedan Sven Davidson och Uffe Schmidt vunnit Wimbledondubbeln 1957 hade ingen svensk haft sådana förväntningar på sig. 

Borg sa:

– Du som sett Sven Davidson spela, kan du förklara varför han var bra?

Ehrenmark blev fundersam, och insåg att han själv ”blivit en gubbe”. Att han nu träffat fyra generationer svenska tennisspelare i Wimbledon. Och så nu den här ynglingen, som dessutom verkade ha egna åsikter i frågan.

– Jag menar, sa Borg, han har ju ingen vidare serve.

Ehrenmark skrev: ”jag tänkte på min barndoms groggfarbröder, som ansåg, att Ernst Rolf och Karl Gerard var rena amatörerna mot Sigge Wulff på Berns 1899. Men Borg hade naturligtvis all rättighet att fråga. Han kunde ju inte ens räkna till 30–15 när Davidson hade sina glansår.”

Varpå korrespondenten upplyste den unge tennisspelaren att Davidson kunde ligga raklång i luften, som en fotbollsmålvakt och vinna helt hopplösa bollar, att snabbheten var hans styrka, att han aldrig gav upp, att han slog på allt som rörde sig.

– En kämpe alltså, sa Borg fundersamt. 

– Kämpe är ordet, sa Ehrenmark. 

– Han måste ju varit bra. Han var ju i semifinal 1957 mot Lew Hoad och förlorade med…

Björn rabblade setsiffrorna och sa:

– Men då var ju en annan bara ett år.

Ehrenmark skrev att Björn Borg med denna replik fick honom att känna att tiden hade gått fort. För han tyckte inte att det var så länge sedan han talade med Davidson och de svenskar som var i ropet 1957. Men nu satt den pojke som ”då inte ens kunde säga deuce” och verkade så stor och mogen och var på väg upp. 

Och så kom Björns tränare Lennart Bergelin. Han påpekade att när han själv gått till kvartsfinal i Wimbledon kryllade inte lottningen av blåbärsspelare. Då var det tufft. 

– Det spelar ingen roll, sa Borg, Wimbledon är Wimbledon.

Och Ehrenmark gick och pratade med det årets bäste, Nastase, som sa att den rumänska regeringen tvingade honom att spela årets tävling, men också: ”Borg kommer att spela många finaler och vinna de flesta av dem.” Nastase var skyhög favorit att vinna 1973, men föll i åttondelsfinalen. Det spekulerades i att han gjort det med avsikt som en sympatiyttring med ATP, och som en protest mot den rumänska regeringen och sin roll som ”soldat”. 

För Björn Borg blev Wimbledon 1973 hans stora genombrott. Han gick till kvartsfinal. Varje match han spelade, inträffade något på Wimbledon som ingen hade sett sedan Suzanne Leng-lens ­dagar, en hypnotisk kollektiv förälskelse. 

Den här gången var det unga tonårsflickor som aldrig tidigare gått på tennis som löste biljett för att se den nye idolen. De ­invaderade banorna efter hans matcher och flockades omkring honom, de drog i hans kläder, kropp och hår. De väntade utanför hans hotellrum. De följde honom överallt. 

När han i kvartsfinalen spelade mot hemmasonen Roger Taylor, som bodde i ett hus med uppsikt över de klassiska banorna, var det svensken de skrek sig hesa över. Men Taylor vann i fem set. Flickorna sprang ner till Borg. Tv-teamen också. Taylor sa:

– Jag har just vunnit en fantastisk femsetsmatch, jag har just som förste hemmaspelare på många år gått till semifinal, jag bor här, ser varje vår hur gräsbanorna börjar klippas för hand. Ändå är det ingen som vill prata med mig, alla springer till min motståndare, vad är det jag har missat?

Kanske bara något så enkelt som det som 17-årige Björn Borg sagt inför ­tävlingen: Att Wimbledon är Wimbledon.

***

Läs även: Mats Holm: Från Wimbledonseger till fängelse

Läs även: Zlatan härföraren