Kommer italienarna lyckas försvara sin titel i EM?

Hela det lilla torget i Rom skälvde av förväntan. Hettan stod stilla mellan de vackert slitna husväggarna. Alla höll andan i väntan på den straff som 19-årige Bukayo Saka måste sätta för England i EM-finalen mot Italien, på Wembley.  

Saka bar hela Englands förväntningar på sina unga axlar. Italiens målvakt Gianluigi Donnarumma stod lugn i målet. Saka tycktes hypnotiserad, som kaninen inför ormen. Och blev ett lätt villebråd, slog en straff som inte var tillräcklig för att överlista en världsmålvakt som Donnarumma, som räddade. Italien hade vunnit EM. Över Wembley sänkte sig tystnaden och över hela Italien steg ett samfällt jubelrop mot den sidenmörka natthimlen. Campioni! Mästare! Finalmente! Äntligen! 

Torget där jag befann mig blev till en sjudande glädjekittel. Italienska flaggor överallt, dans, sång, musik, fyrverkerier. Vilt tutande bilar fyllde Roms gator. 

Italien var Europamästare och man var det efter att i över ett år ha vandrat i dödsskuggans dal.  

Som journalist blir man lätt bortskämd och blasé. Att möta kända politiker, artister och idrottsstjärnor och vara på plats där historia skrivs är en del av ens liv och vardag. Men på invigningen av fotbolls-EM 2020, som ägde rum först den 11 juni 2021, ett år senare än planerat, var det svårt att inte bli rörd. I över ett år hade jag på nära håll bevakat pandemin, som i Europa kom först till Italien. Jag hade på plats hört den skrämmande stora tystnaden i miljonstäderna som var i lockdown, där bara ambulansernas sirener och kyrkornas dödsklockor hördes. Jag hade rapporterat om rädslan, smärtan och sorgen. Att ett mästerskap i fotboll ställs in kan tyckas som futtigheter när människor dör i miljontal. Men så är det inte, tvärtom. Särskilt inte i Italien. Där har fotbollen alltid, genom alla umbäranden av krig, fattigdom, inhemsk terrorism, maffian, myglet och korruptionen hela vägen upp i den politiska toppen, varit det som burit folket. Fotbollen är en tröst i vardagen, något pålitligt att hålla fast vid när det är som värst. När covid-pandemin kopplade sitt järngrepp om Italien, Europa och världen, då ställdes hela livet på sparlåga. Många var de italienare som vittnade om att när fotbollen ställdes in, då fanns inget kvar att glädja sig åt längre.  

Nu, ett år försenat, var det äntligen dags för EM. I Rom på Piazza del Popolo, Folkets Torg, såg jag folk som kramades, sjöng, tittade på EM-invigningen på storbildsskärmarna – och grät. Som de grät. Att äntligen få röra människor igen, att kunna omfamna främlingar och enas i glädjen över ett spel, en lek, så underbart befriande det var. Så oviktigt, så viktigt. Livet självt. Det var ett av de där ögonblicken som blir kvar inom en, livet ut. 

Eftersom verkligheten faktiskt ofta överträffar dikten vann förstås Italien mästerskapet och blev Europa-mästare. Dels tack vare en hel del stolpe in-flyt hela turneringen igenom men framför allt tack vare lagandan och en rad spelare som överträffade sig själva, liksom att förbundskapten Roberto Mancini äntligen lyckades hela vägen med ett lag.  Men många menar att avgörande var det mörker man kom från. Italien var inte ensamt om att ha lidit under pandemin. Men något hade hänt med spelarna. Divalaterna och samarbetssvårigheterna var lagda åt sidan, alla drog åt samma håll. EM-guldet var det andra i landets historia. Det första kom 1968, och tillsammans med de fyra VM-gulden och en rad silver och brons, fyller de Italiens troféskåp, som är ett av de finaste i fotbollsvärlden. 

Tre år senare har pandemins plåga ersatts av krigsoro men vardagen är ändå tillbaka i vår del av världen, mer eller mindre. Tillbaka är även EM som denna gång spelas i Tyskland, en annan stor fotbollsnation. Frågan är vad de regerande mästarna Italien kan åstadkomma. Med en ny förbundskapten, sen Roberto Manicini dragit dit pengarna växer, i Saudiarabien, och Luciano Spalletti tagit över. Även truppen har många nya namn och efter floppen 2022, då Italien för andra gången i rad misslyckades med att kvalificera sig för VM, är frågetecknen många. Gli Azzurri, döpta efter sina azurblå matchtröjor, fortsätter att varva högt med lågt. Som man alltid gjort, inte minst i EM. 

”Det var varmt och strumporna var fel, våra skor satt inte bra”. 

Francesco Totti var inte nöjd efter den inledande matchen i fotbolls-EM 2004 i Portugal där Italien bara fått 0-0 mot Danmark. De favorittippade italienarna som hade en stjärnspäckad trupp hade bara haft 45 procent av bollinnehavet. 

Humöret var grinigt efter inledningen men försvarsstjärnan Alessandro Nesta, vägrade skylla ifrån sig ”Det var lika varmt för motståndarna”. 

Samtidigt hade Sverige, med Olof Mellberg, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic i laget, krossat Bulgarien med 5-0. 

I den italienska truppen fanns förutom Nesta och Totti spelare som Vieri, Buffon, Cannavaro, Cassano, Zambrotta, Gattuso och Pirlo. En total stjärnkavalkad. Det italienska förbundet hade som vanligt hyrt ett enormt komplex under EM, som bas för media och sponsorer, ”Casa Azzurri”.  

Söta azurblått klädda värdinnor tog emot alla gäster, vin och bubbel flödade, god pasta och prosciutto serverades och välklädda italienare med Armani-solglasögon gled runt och skakade hand med alla som räknades.   

Vi som var där noterade skillnaden mot det svenska landslagets träningscentrum och kiosk, kallad ”Lilla Råsunda”.  

Glamour vinner inga matcher även om pengar för all del ofta gör det – men inte alltid. 

Nu var förbundskapten Giovanni Trapattonis lag pressat att besegra Sverige i Porto. Matchen skulle komma att föregås av rejält kaos då det avslöjades på danska tv-bilder att Francesco Totti spottas mot Danmarks Christian Poulsen i den matchen. Sportbladet, där jag jobbade då, satte den fyndiga rubriken ”SPOTTI” på hela sin förstasida. UEFA stängde av den italienske stjärnan i de två resterande gruppspelsmatcherna. Det var då de italienska journalisterna, varav många var mina kollegor och vänner, började konspirera, något italienarna gärna gör. Ibland med rätta, ibland inte. Idén om ”en nordisk komplott” var född.  

Matchbilden mellan Sverige och Italien på Estadio do Dragao i Porto blev den förväntade. Italien dominerade och gjorde tidigt 1-0 genom Antonio Cassano men backade sen hem för tidigt. Sverige kom upp allt högre i banan och med fem minuter kvar att spela gjorde en viss ung Zlatan Ibrahimovic sitt fullständigt sanslösa klack-mål. Vi som satt på pressläktaren och inte hade tv-skärmar (vi var glada att vi hade wifi, det var helt nytt) såg på varandra och förstod först inte vad som hänt, men sen hörde vi de blågula fansens jubel:  Mål, 1-1 och nu skulle allt avgöras i sista omgången! 

Det var då mina italienska kollegor på allvar började mumla om ”Due a due”,  

2-2. Med det resultatet mellan Sverige och Danmark skulle de två nordiska grannländerna gå vidare och Italien tvingas att åka hem. Jag bombarderas med frågor av kollegor och vänner; ”Ni har väl alltid krigat mot Danmark?”. ”Ni kommer väl inte att spela oavgjort”. Sen gick det som det måste gå, det var som om alla tidningsrubriker, alla tv-inslag, allt prat och tjat och all hets och oro drev fram resultatet. Det blev 2-2 mellan Danmark och Sverige och det italienska folket blev ännu argare när de hemma framför teven såg hur svenska och danska fans festade tillsammans och höll upp skyltar med orden ”Ciao spaghetti!”. 

Genom sig själv känner man andra och för italienarna som är vana vid en korrupt elit och mygel i vardagen var det självklart att Sverige och Danmark gjort upp om resultatet. Jag blev kallad ”nordiskt svin” av en italiensk lagledare och känslorna var milt sagt upprörda innan italienarna åkte hem bakom sina solglasögon. Fiaskot var fullkomligt.  

Bara Alessandro Nesta var återigen sportslig och sa lugnt ”Om vi vunnit våra matcher hade vi gått vidare”. 

Jag har aldrig, varken förr eller senare under 30 år som journalist, fått så många mejl som jag fick om 2-2-dramat i EM 2004. Både från rasande italienare och lika rasande svenskar som inte ville kallas för fuskare av ”mafiosi”. Det här är än i dag ett samtalsämne som är bäst att inte ta upp vid ett italienskt middagsbord. 

Nå, italienarna skulle få sin revansch. I EM 2008 gick man till kvartsfinal där Spanien vann, för att sen vinna hela mästerskapet. I EM 2012 blev det final men spanjorerna segrade åter. I EM 2016 i Frankrike slog Italien ut Sverige i gruppspelet och gick till kvartsfinal där Tyskland vann på straffar.

Så, äntligen, kom guldet i Em 2020, så efterlängtat, så välförtjänt. 

Vad kan då Italien åstadkomma nu? I gruppspelet i Tyskland väntar Spanien, Kroatien och Albanien och särskilt de två förstnämnda motståndarna blir minst sagt tuffa.  

– Det är ett helt annat lag vi har nu. Vi saknar ledargestalterna Bonucci och Chiellini och många måste nu lyfta sig och kliva fram och ta över ansvaret, säger Luca Bianchin, fotbollsreporter på Italiens största sporttidning Gazzetta dello Sport och fortsätter: 

– Precis som i alla våra landslag sen alldeles för många år tillbaka så saknar vi en självklar toppforward som gör mål i alla lägen. Den där spelaren som är så extra viktig i mästerskap där det är så få matcher och man inte har råd att missa chanser. Vi fick en mycket svår grupp, den svåraste av alla som jag ser det. Helt klart är förbundskapten Spalletti vår främsta garanti för att gå långt, säger Bianchin. 

Luciano Spalletti sa upp sig efter att våren 2003 ha lett Napoli till klubbens tredje ligaseger genom tiderna, den första sen Maradonas storhetsdagar. Jag var där när Napoli vann scudetton och vi som var det glömmer det aldrig; en ligaseger i galna, vilda, vackra Neapel är något unikt. Det visste Luciano Spalletti som var smart nog att säga upp sig efter att ha firat färdigt. När Roberto Mancini tackade för sig tog Spalletti över i landslaget. Han har ändrat i spelsystemet en del men framför allt fokuserat på spelarnas mentalitet. Förbud mot mobiltelefoner och Play station-spelande i tid och otid har införts. Reglerna kring allt från träffar med flickvänner till hur spelarna behandlar varandra och agerar i sociala medier har skärpts rejält. Luciano Spalletti säger att han vill se ”män och inte pojkar” i det EM som väntar. Och helst av allt vill han se spelarna agera som en ”hungrig vargflock”. 

Hur långt hungern kan ta de azurblå, det återstår att se. Men att Italien får en av huvudrollerna i detta EM, det kan vi redan vara säkra på. 

***

Läs även: Säsong för världens coolaste accessoar

Läs även: Kan en entréavgift rädda Venedig?