Kungen bland kungar
När ryktet om att Pelé var blind skrämde det skiten ur oss, skriver Mats Holm.
Bild: AP
Min kompis hade en granne som hette Pelle och som började kalla sig själv för Pelé och gjorde gällande att det skulle gynna honom när de delade upp lag. Själv hade jag en barnflicka som sa att en brasiliansk sportjournalist ville peta Pelé för han var blind. Jag hade ett fotbollsalbum som jag börjat fylla med bilder på spelare som skulle delta i VM i Mexiko.
Det var vårvinter 1970. Min barnflicka sa att sportjournalisten i Brasilien sagt att Pelé och en av de andra stjärnspelarna – han hette Gerson – i det brasilianska VM-laget inte fick spela ihop med varandra. Pelé skulle inte få vara med. Han hade helt enkelt för dålig syn.
Varför skulle vi bry oss om vad en brasiliansk sportjournalist sa?
För att sportjournalisten var Brasiliens förbundskapten.
Ryktet att han ville peta Pelé oroade lyckligtvis inte bara oss. Presidenten i Brasilien ryckte in. Och petade förbundskaptenen. En före detta spelare vid namn Zagallo klev in, han lyssnade på folket på gatan, han verkade också veta visste vad fotbollstokiga barn i norden önskade sig, och Zagallo alla stjärnor forma ett brasilianskt drömlag som åkte till VM i Mexiko.
Brassarna skulle gå vetenskapligt tillväga den här gången. Man hade med Pelé i spetsen vunnit två av de tre närmast föregående VM-turneringarna – den i Sverige 1958 och den i Chile 1962. Och man hade i Pelé världens bäste. Men han hade sparkats ner i VM i England 1966 och fotbollen hade blivit så fysisk och försvararna tilläts gå hårt fram, så Brasilien använde sig inför VM 1970 av samma träningsmetod som de amerikanska astronauterna gjort inför månresan sommaren före. Den var byggd på vetenskapliga metoder. Klarade man månen skulle man väl klara den tunna luften i Mexiko City.
Alla var inte lika förberedda. Den svenska truppen, kunde vi som slukade sportsidorna i morgontidningarna läsa, längtade hem. Efter sina mammor. En spelare sa att han längtade efter "mammas gräddsås". En annan efter kallt vatten, en tredje tyckte att det "en bakterie för mycket här".
Svenskarna, som slagit ut självaste Frankrike i kvalet, fick respass redan efter gruppspelet. Vi tyckte det var förnedrande att man "fick åka hem" när det var VM.
Pelé hade gjort ett drömmål i första matchen. Det hade vi läst. Det fina med nyheten var att vi fick veta att vi skulle få se målet på tv på kvällen:
Expressen skrev att brassarnas match skulle eftersändas. "Deppa inte över Sveriges förlust. Se fotbollsuppvisning på tv i kväll. Gå inte ut och hämta en öl i kylen vid 20.30, för då gör Pelé ett drömmål."
Det stod att "Brassarna var fantastiska" och att Pelé´ var lika bra som någonsin förr. Och vi såg Pelé första drömmål. Han tog på bröstet emot en passning som var hård som en robotstyrd missil, lät den studsa, slog in den på halvvolley. Brasilien var fantastiska att titta på. De verkade leka fotboll. Hela världen var för en gångs skull överens om något. Brasil, Brasil, Brasil. Vi spelade fotboll på grusplanen i vår förort. Mötte lag bestående av unga pojkar från andra gårdar i området. Gårdsmatcher kallade vi det. De var som landskamper. Det fanns skor som hette Adidas Brasil. Det fanns bollar som det stod Pelé på. Pelé, pratade vi ofta om, hade alltså gjort tusen mål. Hur var det möjligt? Hur kunde man vara så bra? Brasilien var hjärtats val, skrev DN:s sportkrönikör Bobby Byström inför VM-finalen. Han skrev att det ändå fanns tvivel. Finalmotståndaren Italien var så rasande taktiskt skickliga. Men det skulle "tjäna fotbollens intressen bäst med en brasiliansk triumf", skrev han, "om det lekfulla, smekande offensiva spelet blir stilbildande."
Pelé beskrevs överallt som "världens hittills främste fotbollsspelare".
Det blev som alla önskade. Den kortväxte Pelé lyfte som en örn mot luften och högt ovanför alla italienska backar nickade han in 1-0. Sedan blev brassarna övermodiga, självmedvetna, försökte klacka bort en långsam boll framför en anstormande italienare, så stod det 1-1. Sånt där kände vi till. Vi försökte också börja stajla när vi ledde en match på grusplanen. Det var aldrig bra. Men roligt. Andra halvlek släppte Brasilien på bromsen och spelade ut vad som allmänt ofta beskrivs som den vackraste fotbollen någonsin. Det var ett helt lag som briljerade. Och Pelé var hjärtat i det. Kungen bland kungar kallades han, den utpräglade lagspelaren. Brasilianarna sjönk ihop på gräset, gick ner på knä, tackade Gud efteråt i extatiska scener.
Vi hade fått se vår fotbollsgud, och vi glömde det aldrig.
