Lennart Ekdal: Fotbollens trovärdighet hotas på flera plan
En fotbollspappa om sin kärlek till världens viktigaste kulturyttring. Och sin oro över vart den är på väg.
Bild: AP
Det var naturligtvis helt fel att låta Qatar arrangera fotbolls-VM. Men jag tittade. Ganska mycket. Eller väldigt mycket. Ett beteende jag delade med miljontals andra, förmodar jag. Jag tittar på fotboll nästan varje dag. Jag mår bra när jag tittar. Ett lugn infaller i kroppen. Och rätt som det är belönas man. Också när man tittar på ett VM som borde gått någon annanstans. Den sista dagen ser man plötsligt ett antal snabba kortpassningar i försvaret, en lyra som landar på en magisk vänsterfot. Som tar emot bollen med utsidan och skickar vidare med insidan. I en annan riktning. Resten är en koreografisk uppvisning i hur man på några sekunder och med direkta djupleds och sidledspassningar luckrar upp ett försvar i världsklass. 2-0 av Angel di Maria. Det är så vackert. Fotboll är en fantastisk sport, den överlägset mest kreativa lagsporten. Jag gillar handboll också. Lirade på hygglig nivå som ung. Men handbollen är högst begränsad i sin spelstruktur jämfört med fotbollen. Dock är handbollen överlägsen vad gäller regelefterlevnad och spelarmoral.
Nu skriver vi 2023. De stora ligorna rullar på. Napoli fortsätter sitt segertåg i Serie A. Arsenal leder överraskande i England. Här hemma har försäsongsträningen i form av Svenska cupen dragit igång. Många längtar till den allsvenska premiären. Till en serie som med sin jämnhet och, vill jag påstå, allt högre kvalitet tilldrar sig ett allt större intresse. Fotbollens roll som snuttefilt för miljontals människor blir starkare. Med brutala krig, aggressiva diktatorer, accelererande väderkonsekvenser med orkaner, översvämningar och skogsbränder, elkaos, tågkaos, höjda räntor som en följd av plötslig inflation behöver vi fotbollen mer än någonsin.
Fotbollen är också större än någonsin. Jag kan fascineras över de talrika referenserna till just fotbollen i alla upptänkliga sammanhang. Statsvetaren Tommy Möller intervjuas i DN inför 65-årsdagen med rubriken "FOTBOLLEN TRUMFAR POLITIKEN". Han är djurgårdare visar det sig. Fotbollen påminner om det politiska spelet, hävdar han. Lägga upp strategier, utnyttja motståndarens svagheter, ändra på spelet när det inte funkar. Han är inte den ende som är förtjust i fotbollsparalleller. Även det finkulturella gardet har kommit på att fotbollen är alldeles för utbredd och alldeles för folklig för att den ska gå att ignorera. De ger sig hurtfriskt och fantasieggande in i matchen i metaforrika utläggningar med intellektuella anslag. Detta trots att intellektuella fotbollsälskare ofta föraktas av såväl intellektuella som fotbollsälskare. Somliga kulturknuttar missar ju gärna att fotbollen i grunden är tämligen enkel. Kom igen! Kämpa för helvete! Nu kör vi över dom! Samtidigt: Det finns en lång rad anledningar att fundera över vart fotbollen är på väg. Inte bara för mig personligen, som nu ser ytterligare en son, min sladdis Hjalmar, ta en plats i den europeiska storfotbollen. Den nio år äldre brorsan Albin är inne på sitt 15:e proffsår. Hjalmar har just skrivit ett 4,5-årskontrakt med Burnley, som i skrivande stund toppar den engelska andraligan Championship.
Politisk koppling
Men det är alltså inte bara jag, inbillar jag mig, som ser fotbollens trovärdighet hotas på flera plan. Det torde vara uppenbart för de allra flesta fotbollsnördar: En allt tydligare politisk koppling, inte minst det vi kallar sportswashing. En korrupt huvudorganisation – Fifa. Vi såg och diskuterade det under VM. En stor del av fotbollen präglas av en girighet som växer, en svag spelarmoral, och ett regelverk med stora brister.
Uefa-bossen Aleksander Ceferin helt rätt när han konstaterar att makten och pengarna inom fotbollen drar till sig både giriga och mäktiga och rent farliga personer. Klubbar, spelare, agenter, affärsfolk inom fotbollen, alla verkar i en kultur präglad av "Aldrig nog, Mycket vill ha mer". Den bisarra idén om en stängd superliga i Europa där 12 storklubbar skulle kapa åt sig sin "rättmätiga andel" av fotbollens rikedomar illustrerar girigheten alltför väl. En illa förberedd kupp som dessutom förbisåg en viktig poäng med fotboll: Meritokratin. Att framgång ska förtjänas, att klubbar som Brentford ska kunna nå Premier League, att klubbar som Leicester kan vinna samma liga. Eller så är det så enkelt som en Chelseasupporter skrev på sitt protestplakat: "We want our cold nights in Stoke".. Det blev också arga brittiska supportrar som satte p för galenskapen. De konspirerande klubbarna retirerade med svansen mellan benen. Christiano Ronaldo, i kraftig nedförslöpa, drar in ett par miljarder på att spela fotboll i Saudiarabien. Löjligt, skrattretande, motbjudande, eller högst rimligt… varsågod och välj ord själva. Leo Messi sägs vara föremål för ett liknande erbjudande. Den norska superstjärnan Erling Haaland vill, enligt tidningsuppgifter, ha 550 miljoner kronor netto i årslön för att förlänga med Manchester City. Orimliga krav av den typen förutsätter rika oljestater eller övervintrande oligarker (Om de få som är kvar vågar sig fram.) Varifrån tror Haaland att sådana pengar kommer? Fel fråga. Han bryr sig förstås inte. Det borde han göra.
Spelarnas groteska löner speglar fotbollens osunt, upphöjda roll. Det är inte bara extremexempel som dem ovan. Fifa utgör inte bara ett juridiskt och moraliskt problem. Fifa är också en stockkonservativ organisation, renons på reformvilja och förmåga att förbättra själva spelet – matchernas utseende. En passivitet som under en lång följd av år närmast uppmuntrat till maskningar och destruktivt spel. När man sent omsider yrvaket slår till skapar det ofta förvirring. Handsregeln har ändrats så många gånger, så ingen begriper den längre. "Det krävs tre år på högskola för att förstå handsregeln", säger AIK-tränaren efter straffen som skickar ut AIK i cup-semin mot MFF.
Behövs en ny kultur
Fotbollen behöver en ny kultur med större respekt för både regler och domare. Reformerade regler är en väg att gå. Mycket har förändrats under fotbollens 140-åriga levnadshistoria. Straffområdet till exempel ritades upp på 1800-talet. Man kan tycka att det är orimligt och synnerligen oproportionerligt att minsta lilla förseelse inom detta stora område (665m2), situationer ofta ljusår från en målchans, ska leda till en 11-metersspark med troligt mål som följd.
Fotbollen är i dag den kanske största gemensamma kulturella nämnare vi människor har i en splittrad, polariserad och, säkert för väldigt många människor, deprimerande värld. Många söker gemenskapen och tryggheten via supporterskapet. Alltfler dödsannonser pryds av klubbmärken. Klubbsympatierna får definiera personen när hen levde. Fotbollen karaktäriserar uppenbarligen den dödes liv tydligare än något annat. Under en reportageturné för ett antal år sen intervjuade jag framgångsrika entreprenörer och familjeföretagare i en rad svenska städer. Påfallande många hade en bakgrund som elitidrottare, ofta inom fotbollen. Lite på skoj slängde jag in en sista fråga: "Hade du hellre blivit fotbollsproffs?" Överraskande många svarade ja. Trots framgångarna och ett liv som ekonomiskt oberoende.
Så stark är fotbollsdrömmen. Min kärlek till fotbollen är intakt, trots att så mycket kunde vara så mycket bättre. Fotbollens attraktionskraft förblir enorm. Modric yttersidor, de Bruynes djupledspassningar, det finns så mycket som får ögonen att tåras. Snart drar allsvenskan igång. Själv får jag komplettera utflykterna till Albin i Italien med en tripp till Manchester och Hjalmars spel i Burnley. Det går att leva med. Känslan när ens barn springer in med startelvan på Friends Arena inför 50 000 förväntansfulla på läktarna är svåröverträffad.
***
