Målvaktens njutning vid straffspark

En av litteraturhistoriens mest korkade boktitlar är “Målvaktens rädsla vid straffspark” (författare Peter Handke, Nobelprisvinnare 2019). Det är nämligen straffskytten som är rädd. Går bollen in har han gjort det självklara. Men om han skjuter utanför, eller målvakten räddar, har han gjort bort sig.

Statistiken som underbygger kravet på skytten, och motsvarande kravlöshet på målvakten, ser ut som följer: Straffsparkar går i mål i långt över hälften av fallen; runt 85 procent. (En riktigt bra straff är dessutom i princip otagbar.) 

Även i nervpirrande avgöranden av jättematcher förväntas straffar gå i mål. Trots att även icke-straffspecialister då tvingas fram till straffpunkten, besegras målvakten ungefär tre gånger av fyra. 

Det är därför målvakterna, inte utespelarna, som får hjältegloria över sig i samband med straffavgöranden. Vem är till exempel den stora straffhjälten i svensk fotbollshistoria? Just det, Thomas Ravelli, räddare av två straffsparkar i VM-kvartsfinalavgörandet mot Rumänien 1994. 

Av hans lagkamraters insatser den gången är det Håkan Milds straff högt över mål vi minns starkast. Att Brolin, Henke, Rolle Nilsson, Ingesson och Kennet “gjorde sin plikt” är lite suddigare i det kollektiva minnet. För bland utespelarna är det missarna man minns.

Staffan Tappers ändå rätt okay slagna straff mot Polen i VM 1974 – räddad av bjässen i mål Jan Tomaszewski – är en svensk deppklassiker. En globalt ihågkommen straffmiss att nämna är italienske spelgeniet Roberto Baggios straff över ribban i VM-finalavgörandet mot Brasilien 1994. Minnet plågar honom än, har han berättat. Och vårt eget blåvita forwardsgeni Torbjörn Nilsson påminns fortfarande om när han på grund av nervtrassel (feghet?) avstod från att lägga straff, och lät andra ta den utsatta rollen, när IFK Göteborg föll i straffavgörande mot Barcelona i Europacupsemifinal 1986.

Gårdagens straffsparksläggning mellan Portugal och Frankrike kan tjäna som pedagogiskt exempel på målvakternas privilegierade position i straffläggningar. Varken Diogo Costa eller Mike Maignan gjorde en endaste räddning – men ingen lastar dem ett dugg. Han som däremot garanterat kom att bli ångestfyllt sömnlös hela natten var Joao Felix, portugisen som sköt sin straff i stolpen, vilket banade vägen för Frankrikes seger.

Det finns en del kul psykologi kring straffar. Till exempel tycks målvaktens tröjfärg spela roll. Enligt ett stort datamaterial går bara 54 procent av straffarna i mål mot rödtröjade keepers, medan målvakter i blåa och gröna tröjor betvingas i över 70 procent av fallen.

Ett ännu mer robust fynd, är att det före ett straffsparksavgörande är viktigt att… vinna slantsinglingen! Man får då nämligen välja vilket lag, man själv eller motståndarna, som ska få lägga första straffen.

Slantsinglingens betydelse framkommer med kraft i den imponerande studien Psychological Pressure in Competitive Environments: Evidence from a Randomized Natural Experiment av ekonomerna Jose Apesteguia och Ignacio Palacios-Huerta (2009), i vilken de analyserat 269 straffsparksavgöranden på högsta klubb- och landslagsnivå, med totalt 2820 lagda straffar, under perioden 1970-2008. (Före 1970 förekom inte straffsparksavgöranden i de stora sammanhangen.)

Hur ska man då välja? Jo, det statistiken säger, är att man bör välja att det egna laget får inleda straffskyttet. Varför? Den troliga huvudförklaringen är att det upplevs som psykologiskt betungande att lägga straffar när man ligger under. Och eftersom det lag som slår första straffen i regel hamnar i överläge (de flesta straffar går ju i mål), tvingas det andra lagets skyttar lägga sina straffar i underläge. Vilket trasslar till nerverna på grund av den starka förlustaversion som anfäktar oss människor. Ett möjligt nederlag är för de flesta värre än glädjen i en potentiell vinst.

En omvänd situation, psykologiskt gynnsam, ges till spelare som får möjligheten att slå in spiken i kistan i slutet av straffläggningen. De har en extremt hög målprocent: 92 procent. Då är det nämligen det mentala läget “omedelbar vinstchans”, inte “akut förlustfara”, som dominerar hjärnan. Och mycket riktigt dammade franske vänsterbacken Theo Hernandez in en riktig praktstraff i sista straffrundan, när han kunde sätta punkt för hela tillställningen.

Hur ser då statistiken ut när ett lag ligger under och den allra sista straffen ska slås; och den därför bara måste konverteras i mål? Ja, uppenbarligen blir det då ofta ångestkaos i skallen, för i de fallen ramlar målkonverteringsprocenten ner till under 60 procent.

Mot bakgrund av denna solida statistiska kunskap, var det anmärkningsvärt (anmärkningsvärt korkat, går det faktiskt att hävda) att Portugal, som faktiskt vann slantsinglingen, lät fransoserna öppna straffskyttet.

Är det rimligt att resultatet i slantsingling ska spela så stor roll? Nja, knappast väl. Ett förslag som framförts är att snegla på tennisens tiebreak. I tennis är det ju en fördel att serva. Tiebreakprincipen är att efter första poängen går serven över till motståndaren, som då får serva de två närmsta poängen. Sedan turas man om med två servepoäng vardera, framåt tillbaka, tills tiebreaket är slut.

I går roade jag mig med att tippa de två första kvartsfinalerna. Jag förutsåg avancemang för Tyskland (det blev Spanien, efter en fantastisk match; tack båda lagen!) och för Portugal (det blev Frankrike). 

I dag säger jag 2-1 till England – i kraft av mer spetskvalitet: Kane, Bellingham, och gärna mer av Cole Palmer – mot ett solitt och intelligent Schweiz. Och jag tar nästan för givet att Nederländerna, som fått upp farten, betvingar ojämna turkar. Turkiet har förvisso ett ess i ärmen, Inters Hakan Çalhanoğlu, avstängd senast, när man slog ut Österrike i åttondelen. Ska han månne sätta EM:s första frispark? 

Även här blir tipset 2-1, till Holland, alltså; orange känns i dessa dagar som en vinnarfärg…

Men vänta nu, jag förnimmer ett litet ljud i bakskallen… är det ett gökur jag hör? Ja, det är det! Ett schweiziskt gökur som slår två slag. Jag ändrar mitt tips i kvällens kvartsfinal. Det blir 2-2. Sedan åker de engelska nervvraken ut på straffar – som vanligt. (Efter schweizisk vinst i slantsinglingen?)

***

Läs även: EM i livsglädje

Läs även: Flest tatueringar förlorar