”Många andra sporter skulle göra vad som helst för att få den här uppmärksamheten”

En gång i tiden var det kyrkan, varje liten svensk orts självklara samlingsplats. Nu är det sedan länge fotbollsplanen, idrottsplatsen. Där samlas folk för att se på match, spela och träna, men framför allt mötas, ingå i en gemenskap. Samlas och enas kring laget, följa det, tro på det, beundra spelarna, vår tids gudar. 

Jag minns min egen barndom; samling på IP med laget och sedan i väg i samlad biltropp mot halländska små samhällen, mot ännu en match. Alla dessa planer, intill rapsfält och kohagar, inbäddade i skogsbryn, blickande mot havet. Fullsatta träbänkar, flaggan hissad, kiosken öppen.

Ett minne från en fjällvandringsresa med familjen: Juni 1982, gråväder, toppluvor. Pappa stannade med vår ljusblå Saab i Ljungdalen, visade mig och småsystrarna en plan där knappt något gräs växte, man hade fått lägga sågspån i stället för att krita linjerna. Hans ord: ”Ni ser, vart vi än åker, överallt, finns en fotbollsplan.”

Sedan fort hem till fjällstugan, det var ju fotbolls-VM i Spanien. Pappa slet med tv-antennen, vi begravde en fjällämmel och kommentatorn ropade genom bruset att Paolo Rossi gjort MÅÅÅÅL! 

Alla dessa matcher. Alla dessa planer. Alla dessa människor, de som jobbar med fotbollen. Tränare och lagledare. Materialaren som håller koll på bollar och utrustning. Kvinnorna, jo det är oftast kvinnor ännu, som kokar kaffe och korv, tvättar matchtröjor och bakar fikabröd till lag­kiosken. Barnen som hänger vid sidlinjen, fryser i vinden, sparkar på förlupna bollar och låtsas att de är Zlatan, ska bli proffs en dag. Alla dessa drömmar.

– Fotbollen är vår största folkrörelse. Nästan alla som jobbar inom den gör det ideellt. Hela idrottsrörelsen är enormt viktig, men som största sport har vi en extra viktig roll att spela, säger Karl-Erik Nilsson. 

Han vet allt om planen mitt i byn, uppvuxen i lilla småländska Lindås. Han och de två bröderna fick tidigt en självklar plats att växa upp och fostras på. Idrottsplatsen var hjärtat, fotbollen guldkanten på en vardag av slit och knog. Föräldrarna hade bensinmack och Karl-Erik Nilsson fick lära sig att möta strömmen av människor som kom och gick, vänja sig vid att ta folk på ett smidigt sätt, tanka bilar och sälja glass och läsk till sugna bilister. Zingo och puckstång, sockerdricka och Top Hat. Ett i stora delar lugnt och lågmält samhälle. En annan tid, ett annat liv, ett annat Sverige.

Föräldrarna höll öppet från bittida till sent, stängde bara tre dagar om året: långfredagen, juldagen och nyårsdagen.

– Och kom någon stackare just då och verkligen behövde hjälp med bilen då ställde ju pappa upp ändå. Vi bröder fick också hjälpa till. Jag har lagat många punkor, pumpat däck och putsat rutor. Det är inte som med dem som jobbar på mack i dag, vissa har ingen koll på hur en bil funkar!

Karl-Erik Nilsson skrattar, men inte nedlåtande, han ger ett lugnt och godmodigt intryck, och småländskan bidrar också till att slipa kanterna av det han säger. Vi beställer kaffe och croissant, Stockholm bjuder på en solig dag, han ska vidare till Fotbollförbundets kontor i Solna sedan. Nybyggt, mitt emot Mall of Scandinavia och Friends Arena. 

Av gamla Råsunda och gamle ordföranden Lars-Åke Lagrell finns bara minnena kvar. Lagrell var även han smålänning. 

– Men det är inget krav för att bli ordförande. Inte att ha ett dubbelnamn heller!, ler Nilsson.

Hans intresse för bilar var inte tillräckligt stort för att bli kvar på macken, alla tre bröderna utbildade sig till lärare. Karl-Erik Nilsson kom även att arbeta som lärare i kriminalvården under en tid. Där fick han möta människor från samhällets skuggsida, se svårigheter men också tro på möjligheterna, på lärande, på att ställa krav, inte låta folk gå till spillo. 

Det kändes nästan givet att han senare skulle hamna i politiken. Socialdemokrat, av arv, miljö och med tiden egen övertygelse verkade han som ordförande i kommunstyrelsen i Emmaboda i 21 år. 

– Där lärde jag mig att kompromissa. Även om vi hade egen majoritet ett tag kunde och ville vi inte bränna alla broar, jag har alltid försökt bygga varaktiga relationer, även med meningsmotståndare. Lyssna och försöka hitta lösningar. 

Karl-Erik Nilsson blev senare även ordförande för organisationen ”Hela Sverige ska leva” under en period, men det var i det lilla och nära han kände sig mest hemma. 

– Det var där jag verkligen kunde lyssna på folk och komma nära medborgarna. 

Ordförandeklubban i hand i kommunhuset och samtidigt, på fotbollsplanen, domarpipan. Karl-Erik Nilsson gjorde ingen karriär som spelare men väl som domare, parallellt med den inom politiken. Han drogs tidigt till den utsatta och ganska otacksamma rollen som rättskipare i planernas duster.

– Jag såg det som en utmaning, att bli bättre och bättre, att utvecklas. Och när jag kom upp på lite högre nivå fick jag ju assisterande domare och det blev ännu roligare, ännu mer givande. Jag ville väl helt enkelt se hur långt jag kunde nå. 

Långt skulle det visa sig. Grabben från Lindås tog sig in i fotbollens finrum och dömde först allsvenskan och senare champions league i flera säsonger, hanterade världsstjärnor som protesterade mot domslut, alltid lugn men orubbligt bestämd. 

Fotbollen är en miljardindustri och en stor maktfaktor, långt bortom planerna. Såväl omklädningsrum som läktare är utmärkta ställen att skaka mäktiga händer och Karl-Erik Nilsson hade lätt för att skaffa nya kontakter. 

Så blev han huvudansvarig för arrangemanget när Sveriges fotbollsförbund skulle ordna U21-EM år 2009. Ett uppdrag som började 2007 och gav honom en skjuts högre upp i fotbollshierarkin. Samtidigt hade flyttlasset gått mot västkusten, de småländska skogarna bytts mot kobbar och skär. 

I Uddevalla blev Karl-Erik Nilsson, förstås, snart en huvudperson i klubben Oddevold och därefter ordförande i Bohusläns fotbollsförbund. När en ny förbundsordförande skulle väljas i Svenska Fotbollförbundet år 2012 var han det givna förstavalet och han tvekade aldrig att tacka ja.

– Jag kände mig stolt och inspirerad. Men vet du, jag satt där på det första mötet och då tänkte jag på min pappa. Han skulle ha spruckit av stolthet om han vetat, han var så engagerad i fotbollen, den var så stor del av hans liv.

På de tio år som gått sedan dess har svensk fotboll fortsatt att växa. Det är Sveriges största specialidrottsförbund med runt en miljon medlemmar varav 600 000 är aktiva spelare, en tredjedel av hela den samlade svenska idrottsrörelsen. Det här gör fotbollen mäktig och ställer krav på transparens och tillgänglighet. 

Karl-Erik Nilssons föregångare Lars-Åke Lagrell var känd för att sova med mobilen på huvudkudden, frun fick ha fördragsamhet. Han var alltid tillgänglig, ringde alltid tillbaka till såväl oss journalister som supportrar med synpunkter. Fotbollen är folkets sport, att agera pamp har inte varit den svenska modellen. 

Jag har genom åren träffat Karl-Erik Nilsson mycket, särskilt under den tid jag rapporterade om framför allt fotboll. Vi satt båda i Guldbollen-juryn och efter de årliga jurymötena varje höst blev det alltid middag med folk från förbundet och Sportbladet, där jag arbetade då. Mycket intressant sas mellan skål och vägg där i Gondolens festvåning med novembernattens stjärnor över oss och Stockholms glittrande ljus och mörka vatten under oss. 

På faten delikatesser, på allas läppar samtalsämnen som medias roll i en tid då spelarna blivit allt större stjärnor, och många därmed divor, och där hetsiga sociala medier eldat på minsta konflikt. Förre förbundskaptenen Erik Hamrén lärde sig aldrig att hantera oss journalister och acceptera vår roll. 

Han var ofta kränkt och jag minns eldfängda samtal som ibland lyste upp relationen mellan förbundet och media, andra gånger kastade de bara genanta skuggor.

I nuvarande förbundskaptenen Janne Andersson har däremot Svenska Fotbollförbundet på nytt en mer tillgänglig ledare för herrlandslaget och även om inte alla spelare älskar det så är ledordet öppenhet, i mesta mån.

– Det kan vara tufft med media i dag, det går så fort och produceras så mycket dygnet runt. Så vi lyssnar på våra spelare, de kan ha synpunkter, särskilt de från stora internationella klubbar där journalisterna ofta hålls på lite längre avstånd. Men generellt ska vi prata och vara öppna och tillgängliga. Vi ska vara glada att det finns ett så stort intresse för fotbollen, många andra sporter skulle göra vad som helst för att få den här uppmärksamheten, säger Karl-Erik Nilsson.

Vad vill då förbundet kommunicera? Paroller som ”Alla är olika, olika är bra” är numera en självskriven del av Svenska Fotbollförbundets budskap. Som ungdomsledare har jag själv fått gå webbkurser för att få tillåtelse att vara ledare. Bland annat en kurs som kallas Trygga Möten. 

Ingen av oss ledare hade problem med tanken att allt ska göras för att skydda barn och unga inom fotbollen från kränkningar och övergrepp, det säger sig självt. Däremot kändes det för en del av oss lite märkligt att svara på vissa värdegrundscentrerade frågor i kurserna och att kunna svara ”fel” och då behöva läsa på och göra om. Det smakade lätt av åsiktsregistering och framför allt blev det en tangentbordets falska bekännelse för somliga, de skrev det de visste att de måste skriva. 

Meningen med en av kurserna var att ”bygga ett gemensamt syn- och förhållningssätt”. Frågan som dröjde kvar var: de som inte har ”de rätta värderingarna”, är de inte välkomna i svensk fotboll? Karl-Erik Nilsson svarar rutinerat, väjer för fallgroparna:

– Det är ett stort ansvar att ta hand om barn och ungdomar och viktigt att man jobbar efter den värdegrund svensk fotboll beslutat om vid förbundsmöte och i styrdokument. Men någon särskild politisk värdering, nej, absolut inte. Men fotbollens egna värden är väsentliga. 

Ett politikersvar från en man som likt sin föregångare är både lätt att tala med och lättillgänglig, alltid tar diskussionerna, men självklart även kan maktens spel. En man som alltid tagit sig till beslutande positioner vilket område han än givit sig in på.

Jag frågar hur viktigt det är med makt för honom, att få bestämma?

– Det där är en viktig och jäkla intressant fråga. Jag började ju redan som elevrådsordförande. Så det är klart att jag tycker om det. Men jag vill bestämma tillsammans med andra, leda grupper. Processerna som leder fram till beslut. Ledarresan. Den tycker jag om!

I en orolig tid och i ett Sverige där allt fler unga går vilse i kriminalitet, särskilt i det som på politikerspråk kallas utsatta områden, menar Karl-Erik Nilsson att fotbollen har en större roll att spela än någonsin.

– Den är otroligt viktig på så många sätt. I fotbollen kan barn och unga och även vuxna hitta hem, få en meningsfull fritid, bli en del i en gemenskap. Och för integrationen är den enormt viktig. Om du spelar ihop med folk med olika bakgrund är det mindre risk att du ryker ihop med dem sedan. Vi har ett mycket stort samhällsansvar att ta.

Samtidigt finns också fotbollens alla mörka sidor: korruption, mutor, spelskandaler. I december ordnas VM i Qatar, trots alla fattiga gästarbetare som dött när de byggt arenor till mästerskapet, närmast som ett svinn de styrande räknat med. 

Och trots en rad obehagliga obesvarade frågor kring mänskliga rättigheter i värdlandet. Att VM dessutom spelas på vintern i stället för sommaren, som brukligt, eftersom det vore för hett annars, säger allt om det smutsiga spel som bedrevs för att Qatar skulle få bli arrangör. 

Dåvarande Fifa-ordföranden Sepp Blatter är borta nu och Karl-Erik Nilsson vill tro att det blåser ärligare vindar nu från högsätet i Zürich. Som förste vice ordförande i det europeiska fotbollsförbundet, Uefa, har Nilsson en viktig roll att spela, på högsta nivå.

– Det har tagits en del oansvariga beslut, det är inget att sticka under stol med. Mycket kan fortfarande bli bättre och då måste vi försöka förstå även mindre eller fattiga nationer, för att få bort korruption. Känna respekt för alla och inte sitta på våra höga hästar.

Maktmissbruket och gubbväldet inom herrfotbollen är inget nytt, tvärtom. I oktober 2016 intervjuade jag Evelina Christillin i Turin. Hon hade stor del i att staden fick vinter-OS 2006 och blev senare den första kvinnan att ta del i Fifas ledning. Hon berättade för mig om hur hon tvingats ordna en specialsydd Fifa-kostym, allt var anpassat efter manliga mått. Fotbollen har alltid varit en männens värld. 

När jag själv började spela som sjuåring 1979 möttes jag av pojkarnas hån i klassrummet och skolplanen tillhörde grabbarna, det var en outtalad regel. På förbundsnivå hoppades Svenska Fotbollförbundet att damfotbollen, då den växte rekordsnabbt på sjuttiotalet, bara skulle bli ”en dagslända”. Den tog ju resurser från herrarna – och tänk om den skulle sno åt sig publik med! 

”Vem ska ta hand om barnen”, undrade en debattör i DN upprört. Vilka själviska kvinnor som ville spela och ha kul! Svenska Fotbollförbundet tillsatte 1971 en utredning som skulle undersöka om brösten på damspelarna kunde ta skada av ”slag och stötar”. Tjejerna försäkrade att bysten nog skulle tåla hårda skott bättre än männens ädlare delar att döma av hur manliga spelare i tv rullar runt när bollen träffar familje­juvelerna. 

Det är lätt att raljera, men vi som var med minns en tid av enormt motstånd, bara för att vi ville utöva en sport som upplevdes som männens. Fördomar om fula fotbollsflator var legio, de engelska och tyska fotbollsförbunden förbjöd rentav sina klubbar att upplåta planer till damerna. Lars-Åke Lagrell erkände senare att man haft fel, ”vi var män av en annan tid. Men en bra karl kan tänka om. Klart att tjejer också ska få spela boll!”, sa han. 

Och mitt i allt motstånd fanns också alla äkta makar, pappor, pojkvänner, bröder och andra män som lade all sin fritid på att träna flick- och damlag, med stor passion.

Karl-Erik Nilsson har, i motsats till de äldre herrarna, vuxit upp med damfotbollen, sett den som självklar.

– Vi hade damlag i Lindås. För mig har det alltid varit något naturligt, fotbollen tillhör alla. 

Den 6 juli var det avspark för EM i England och Sveriges damer är bland favoriterna att vinna EM-guld. I gruppspelet fanns Ryssland men ryskorna har nu ersatts av Portugal, då Uefa valt att porta alla ryska lag tills vidare. Ett självklart beslut menar Karl-Erik Nilsson. Herrlandslaget missar däremot VM i Qatar, efter förlust mot Polen i kvalspelet.

Men du ser väl lika gärna damerna spela? undrar jag.

– Absolut! Jag älskar all fotboll. Varje match. Allsvenskan, division fem, Champions League, damer, herrar. Det är ju fotboll! 

Karl-Erik Nilsson slår ut med armarna, som om han ville omfamna hela den sport som varit och är en så stor del av hans karriär och liv. 

Nästa år måste han lämna fotbollstronen, så lyder reglerna, så att ingen ska sitta för länge. Men kommer han att bli en stillsam pensionär som nöjer sig med att fiska och gå på matcher? Det känns inte särskilt troligt.

Han ler lite underfundigt och medger att nej, det kan nog bli så att han hoppar på något nytt spännande uppdrag om chansen ges. Men först väntar nu en sommar full av löften om fotboll, guld och gröna planer.

***

Läs även: Zlatan härföraren

Läs även: Bengan Johansson var en förbundskapten utan motstycke