När sport och politik hörde ihop

En smällare briserade på sektion E3. Femte knallen på bara några minuter. Och matchen hade inte ens startat. Vakter och polis rusade dit än en gång, men också nu utan att få klarhet. Det var märkligt tyst på de fyllda läktarsektionerna på Johanneshovs Isstadion i Stockholm denna fredagskväll den 21 mars 1969, en dov stämning, som före ett åskväder, inte hätsk, men tryckande och kuslig.

I ekot från smällarna cirkulerade blå- och vitklädda spelare på isen i väntan på nedsläpp. Domaren blåste i sin pipa. Centrarna gled mot mittcirkeln, ställde sig framåthukade mot varandra med klubborna i isen och domaren släppte pucken. Den tusenhövdade sovjetiska anhängarskaran på ståplats började att vifta med sina röda pappersflaggor och ropa sitt entoniga och segervissa »Sjajbo, Sjajbo, Sjajbo« (in med pucken) samtidigt som Tjeckoslovakiens stjärnspelare Václav Nedomanský klippte till Sovjetspelaren Vitalij Davidov när domaren tittade åt annat håll. Ryssen lämnade rinken haltande.

Tjeckerna på ståplats, som av någon anledning placerats intill ryssarna, ropade »Dubcek, Dubcek, Dubcek« och vecklade ut ett stort vitt skynke med blodröda ryska bokstäver: »I DAG KAN INTE ERA STRIDSVAGNAR RÄDDA ER«.

Jag är åtta år den vårvintern. Morgonsolen vräker in genom köksfönstret. Pappa gör kaffe, kallt vatten rinner ur en kran ner för att tina en djupfryst röd tub med apelsinjuicekoncentrat i diskhon. Pappa ber mig hämta morgontidningarna. De är alltid tre. Var sin till mamma och pappa, den tidning de jobbar på, och en konkurrenttidning. Att komma till tidningen varje morgon och veta vad som står i den är yrkets viktigaste förutsättning, brukar pappa säga. Han säger ibland att jag också gott kan ta för vana att börja läsa första­sidan i alla fall. Antagligen har jag gjort det den augustimorgon sju månader tidigare när sovjetiska tanks rullar in i Prag. Kanske rycktes jag med av ögonblickets oro och upprördhet, men nästa dag var det något annat.

Jag har ingen aning om att det pågår ett ishockey-VM i Sverige. Men en dag säger en klasskompis att Honken är förjävla bra. Jag vet inte vem Honken är. En kväll samma vecka sitter Lena, barnflicka för vår utvecklingsstörda lillasyster, framför tv:n, skriker, kedjeröker sina röda Prince. Under spelavbrotten lugnar hon ner sig, blåser ut rökringar, pekar på de svenska spelarna som hoppar in och ur båset och lär oss vad de heter. Stisse, Sterner och Strimma, Lars-Göran, Bert-Ola och Lill-Prosten. Och Honken. Världens bästa målvakt.

VM spelas av sex lag. Jag snurrar på en jordglob. Till sin yta täcker länderna som är med hela norra halvklotet. Sovjet, Kanada och USA. Finland, Sverige och Tjeckoslovakien. Alla möter alla två gånger. Matcherna tv-sänds till en publik på några hundra miljoner. Sverige förlorar sitt första möte mot Sovjet, regerande världs- och olympiamästare, en oslagbar offensiv maskin som inte har förlorat en viktig ishockeymatch på sex år. Men Tre Kronor vinner några dagar senare mot Tjeckoslovakien efter ett drömmål av Lars-Göran, och på isstadion fredagen den 21 mars är det tänkt att ryssarna ska fortsätta sin marsch mot det givna guldet och slå Tjeckoslovakien. Tidigare på dagen, när Sverige slagit Kanada, skanderade den svenska masspubliken sin hejaramsa om att det är friskt humör som susen gör. Men kvällsmatchens upptakt gav inga signaler om goda humörets välgörande krafter, än mindre om idrottens förbrödring. Det tjeckiska hatet var disciplinerat. Laget spelade i nya tröjor, som för första gången på evigheter inte hade bokstäverna CSSR på bröstet – akronymen för den tjeckisk-slovakiska socialistiska rådsrepubliken. I stället pryddes bröstet av en röd pentagon med ett vitt lejon. Och flera spelare hade tejpat över den röda stjärnan ovanför. Byxorna hade en något ljusare blå nyans. Dräkten var ett under av skönhet. I andra perioden, under en sovjetisk dubbelutvisning, tryckte tjeckerna ursinnigt på för ett ledningsmål och när backen Jan Suchý hittade rätt vände kedjespelaren Jaroslav Holík på sin klubba, riktade den som ett gevär mot den sovjetiske målvakten Victor Zinger och ropade: »Din jävla kommunist«.

Ryssarna var tagna. Tjeckernas hat och skicklighet överraskade dem. I tredje perioden åkte den snabbe tjeckiske forwarden Josef Cerný slalom mellan ryska backar och sprätte upp en backhand i nätet. Det var ett av VM:s vackraste mål. Den svenska publiken började öppet visa sina sympatier för det skönspelande laget i blått. Sannolikt av patriotiska skäl snarare än politiska. Resultatet – om det stod sig – innebar att Tre Kronor åter var med i guldjakten. Ryssarna fick chansen att spela med en man mer i fyra minuter på slutet, bombarderade den tjeckiske målvakten Vladimír Dzurilla med projektiler som antingen klingade i ribban eller räddades av burväktarens guttaperkaliknande akrobatnummer och blixtreflexer. Hovet skanderade »Dzurilla, Dzurilla, Dzurilla«. Jublande tjecker kastade sig varandras famnar, den tjeckiska nationalsången spelades inför alla hundratal miljoner tv-tittare. Så fort den tystnat lämnade de tjeckiska spelarna isen, vägrade att skaka hand med ryssarna, och Jozef Golonka, den kontroversielle tjeckiske spelfördelaren, spottade en rysk spelare i ansiktet på väg ut.

[caption id="attachment_542009" align="alignnone" width="750"] Foto: Keystone Pictures USA[/caption]

Ishockey-VM i Stockholm 1969, som kom att bli ishockeyns breda genombrott i Sverige, var ursprungligen tänkt att gå i Prag. Men när Warszawapaktens pansarvagnar rullade in i Prag, när skotten från maskingevären började ljuda på gator och i gränder och tjeckisk radio i sin sista flämtande bulletin sa: »Vi kommer att tvingas stänga av radion nu. När du slår på din radio nästa gång är det andra röster, men tro inte på dem«, då förändrades mycket. Minst 20 personer mördades på natten. De små steg mot öppenhet och yttrandefrihet som pågått under hela 1968 var krossade. Men motståndet förbryllade ockupationsmakten, som lät den tjeckiske ledaren Dubcek sitta kvar under förutsättning att han förde en sovjet­vänlig politik. Det var en grannlaga uppgift. I oktober 1968 bad de tjeckoslovakiska VM-värdarna om att få slippa att arrangera ishockey-VM. De insåg att den egna publiken inte skulle vara vänligt sinnad mot det sovjetiska laget.

Nu hade de slagit sina ockupanters oslagbara ishockeylag i Stockholm. i Prag visade tjeckisk tv bilder som folket ville se: besegrade ryssar, tjeckiska spelare som vägrade att skaka hand, och banderoller på Isstadions läktare: »Så här går det när ni inte har tanks. CSR da – CCCP – njet.«

På natten fylldes Václavplatsen i huvudstaden av firande människor som skrek läktarbanderollens slogan. Några av dem arresterades. Detta nämndes i de tjeckiska tidningarna nästa morgon, liksom de arresterade hävdade till sitt försvar, att de bara firat en ishockeyseger. Rapporteringen påminde om den öppenhet som rått under 1968 fram till augusti.

I Stockholm sa ryssarnas tränare Anatolij Tarasov att tjeckerna förtjänade segern.

– Men vi ska mötas en gång till. Vi ska vinna detta VM.

Tjeckoslovakiens tränare sa:

– Alla torde veta vad VM-triumfen innebär. Det var en stor sportslig vinst. Plus rätt mycket till.

Golonka sa att en sådan seger har aldrig förr vunnits i hockey.

Intresset för VM bara steg. Biljettpriserna på svarta börsen för Sverige–Kanada rusade upp till 500 kronor, och till 800 för Sverige–Sovjet.

Vi köper ett hockeyalbum och hockey­bilder, lär oss att Lars-Göran är ritare, Sterner köpman, Honken serviceman, Strimma försäljare och Stisse ingenjör. Att Cerný är kontorist, Jan Havel låssmed och Richard Farda grovarbetare, och att hos ryssarna är Anatolij Firsov officer, Vladimir Petrov soldat och Viktor Zinger snickare.

Det är galet framför tv:n. Lena ylar. Lars-Göran får ett läge. Lena stönar. Sterner i närbild, på väg ut för att teka. Vi skriker. Honken spelar utan ansiktsmask. Vi har Sovjet på gaffeln, leder med 1–0, men tappar i sista perioden och faller med 3–2. Vi kommer nog inte att bli världsmästare.

Pappa bryr sig inte om ishockey. Svenska Dagbladets ledarsida skäller på att tv låter Olof Palme dyka upp och berätta om sitt ishockeyintresse i hockeypausen mellan tjecker och ryssar. Palme förväntas bli statsminister till hösten och ledare för ett parti som har stöd av mer än 50 procent av väljarna.

[caption id="attachment_542011" align="alignnone" width="750"] Silverhjältar. Stående fr v: Håkan Nygren, Hans Carlsson, Dick Yderström, Leif Henriksson, Mats Hysing, Björn Palmqvist, Kjell-Rune Milton, Roger Olsson, Lars-Göran Nilsson, Stefan »Lill-Prosten« Karlsson, Tord Lundström, och Lennart »Lill-Strimma« Svedberg. Sittande fr v: Nils »Nicke« Johansson, Bert-Ola Nordlander, Leif »Honken« Holmqvist, Ulf »Uffe« Sterner, Arne Strömberg (coach), Christer Abrahamsson, Gunnar Bäckman, Arne Carlsson, Lars-Erik Sjöberg och Stig-Göran »Stisse« Johansson. Foto: Lennart Nygren/TT[/caption]

Tjeckerna möter Sovjet en andra gång. Hovet är packat. VM:s största publik hittills. Matchen får den första att framstå som en vänlig tebjudning. Sovjet är lika bra som tjeckerna, men tjeckerna mer passionerade, och vinner med 4–3.

Jag hämtar tidningen nästa morgon, på förstasidan en femspaltig rubrik: »Prag exploderade i segeryra«.

Om denna Pragnatt har det därefter och i takt med att arkiv öppnats skrivits mycket. 2014 publicerar historikerna Tuma, Prozumeschikov, Soars, Kramer och Herzberg en rapport på Woodrow Wilson international cold war resarch center som detaljerat beskrev de ödesdigra skeendena.

Hela Tjeckoslovakien exploderade i ett segervrål när slutsignalen gick i tv-sändningen från Stockholm. Václavplatsen i Prag blev en kokande häxkittel. De ropade: »För augusti, för augusti!«. Hundratals ungdomar blåste i jakthorn. Taxibilar och privata kröp fram genom folkmassorna med tjutande signalhorn. En polisbil med högtalare stämde in i hyllningarna och visade inga tecken till att vilja ingripa för att skapa ordning. En amerikansk ambassadör noterade hur tjecker på gatorna smädade de ryska ockupanterna, hur de antisovjetiska stämningarna exploderade. Överallt i stan slängde man upp fönstren på vid gavel och ropade ut sin lycka över segern, raketer och smällare lyste över stan. »I dag Tarasov i morgon Brezjnev. Tjeckoslovakien 4 Ockupationsstyrkorna 3«, stod det på banderoller.

I tjeckiska tidningar dagen efter: Inga tanks var där, så ryssarna förlorade. Tjeckerna hade hittat en kanal för att få utlopp för sitt hat mot den sovjetiska ockupationsmakten. Dubcek lät det pågå. På natten attackerades Aeroflots och Intourists kontor i Prag av stenkastare. Dubcek sa att han visste att det var sovjetiska poliser som klätt ut sig till stadsarbetare och pekade ut en tjeckisk minister, inrikesminister, Josef Groeseer, som sovjetisk agent. Den amerikanska ambassaden rapporterade i en skrivelse att Dubceks påstående var sant.

Två dagar senare skulle tjeckerna spela hem VM-guldet mot Sverige, det räckte med oavgjort. Men Tre Kronor gjorde 1–0 i första perioden. Tjeckerna öste på, sköt 31 skott på Honken, som var omutlig – världens bäste målvakt som han var – och Tre Kronor vann och hade därmed skänkt guldet till Sovjet, medan Tjeckoslovakien fick nöja sig med brons. Trots att man slagit de oslagbara två gånger på en vecka. På banketten i Stockholms stadshus på kvällen med dadlar, lax, skinka och grönsallad hade tjeckerna med sig presenter till svenskarna, stora kartonger med kaffekoppar, men ryssarna fick inget, stämningen var dämpad vid det ryska segerbordet, men begravningsaktig vid det tjeckiska.

– Om ni haft ryssarna här i Sverige skulle ni förstå hur vi känner nu, sa en av de tjeckiska spelarna till en svensk journalist.

»Hitchcock borde varit här så spännande var det«, sa Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund i sitt tacktal och så försvann spelarna ut i Stockholmsnatten.

Tidernas mest spännande ishockey-VM var över. Några dagar senare beslutade Sovjet att byta ut Dubcek i Prag. Hockeybråken i den tjeckoslovakiska huvudstaden efter den andra segern hade visat att han inte levde upp till avtalet som tecknats i augusti. Sovjet stod inte ut med att se det hat som man som ockupationsmakt väckte hos befolkningen. Man klagade på hur tjeckisk tv skildrat VM, hur man vägrat visa den sovjetiska nationalsången och på bråken.

En hårdför regim tog över och nästa år spelades hockey-VM i Stockholm igen och den gången kom Tjeckoslovakien i tröjorna där det på bröstet stod att landet man representerade hette CSSR. De hårda politiska tiderna varade i två decennier. <