På gruset prövas även mästaren

Oförsonligt prövar den vita sporten sina utövare. Och sällan så mycket som under den krävande grussäsongen. Den inleds i traditionell ordning i Monte Carlo i april och kulminerar i juni med de franska mästerskapen i Paris. 

Upptakten på Rivieran ger en fingervisning. Ursinnet ångar ur herrarnas världsetta Novak Djokovic efter ett domslut i åttondelsfinalen i Monacoturneringen. Serben argumenterar högljutt och länge för att en boll han inte hunnit upp har landat utanför baslinjen, inte på. Tv-kameror visar att han kanske har rätt. Men ingen, vare sig Djokovic, eller huvuddomaren Aurelie Tourte som han skäller på, upptäcker något märke i gruset, vilket brukar tyda på att bollen faktiskt har landat på linjen. Den hetsiga konversationen med Tourte blottar en megastjärna i obalans. Intrycket stärks när serben senare i matchen med ett antal hårda spasmiska sparkar massakrerar sin racket. Han hämtar en ny, lommar ut på banan och förlorar. "Jag mår uselt", säger han på presskonferensen efteråt. 

Tysken Alexander Zverev servar några timmar senare för segern mot ryssen Daniil Medvedev men förlorar och kallar sin baneman för proffstennisens mest "osportsliga spelare." Zverev försäkrar att han själv "tar mycket allvarligt på sportslighet". Medvedev svarar att Zverev borde ”titta sig själv i spegeln" innan just han uttalar sig om just sportslighet. Ryssen utesluter inte en kommande sammandrabbning med tysken i omklädningsrummet: "Jag kan säga honom saker som gör att vi blir fiender för alltid."  

I finalen mellan ryssen Andrej Rublev och dansken Holger Rune dundrar den senare en enkel smash i nät vid 5-5 i avgörande set. 0-15. Samma sak – en boll i skyn som från nära håll endast ska placeras otagbart på motståndarsidan fastnar i maskorna. 0-30. Rune lunkar till baslinjen, ber bollflickan om två bollar att serva med, får dem och vräker i vredesmod ut dem över läktaren. Några minuter senare har dansken förlorat matchen.   

En del av de spänningar inom proffstennisen som de senaste veckorna fått rubriker har varit kopplade till världsläget. Ryssar, serber och vitryssar har varit inblandade. Djokovic´s pappa Srdjan poserade under Australian Open i januari framför en rysk flagga. Belarusiska Aryna Sabalenka som vann damtiteln i Australien sa nyligen att hon kände sig hotad av de ukrainska spelarna i omklädningsrummen och att kriget inte var hennes fel.  

Men de utbrott som har inträffat på grusbanorna under våren har inte haft med politik att göra, bara med hur mentalt krävande spelet tennis i själva verket är.    

Det åskådliggörs i Netflix-serien Break Point vars fyra första avsnitt publicerades i januari – fortsättningen kommer i slutet av maj. Episoden om den spanska världsstjärnan Paula Badosa som under fjolåret klättrade till andra plats på rankingen och var favorit att vinna Madridtävlingen på grus 2022 (årets upplaga pågår denna vecka) visar hur Badosa svävar på moln efter framgångarna veckorna innan, samtidigt som hon i ett klipp i närbild säger att sporten är en drog, "vinsterna och känslorna, adrenalinet, att vilja göra det igen"; nu har hon äntligen hittat sitt spel. Pressen, säger hon, förväntningarna, "kraven, jag måste lära mig leva med det. Jag är stark som person." 

Sådant hjälper inte. Spelet är starkare än de flesta. Redan i sin andra match, mot tunisiskan Ons Jabeur, börjar Badosa gestikulera. Hon hittar inte sin nivå, ser vilsen ut. Jabeur spelar en annan sorts tennis, fjäderlätt och lekfull, skruvar, stoppbollar och lobbar, och får sin högre rankade motståndare ur rytmen. Badosa har inget motmedel, sugs in vad hon beskriver som "mitt eget mörker", gömmer huvudet i handduken i pauserna. "Jag hade så många röster i huvudet, du är en dålig spelare sa de, du klarar inte av det här. Det är svårt att stänga av." 

Jabeur är skoningslös. Badosa vräker sina bollar allt längre utanför linjerna. Slutet kommer som en befrielse. Spanjorskan gråter.  

Jabeur, vars tennis är en dröm att titta på och en mardröm att möta, vinner till slut Madridtiteln och blir första den kvinnan från arabvärlden som får sitt namn i en de stora turneringarnas vinnarlistor. Senare samma sommar spelar hon final på gräset i Wimbledon, men blir själv offer för nervositeten och tappar en klar ledning.  

Netflixseriens självreflekterande tennisproffs skildrar tennis som en mental pärs utan motsvarighet. Så har spelet ofta beskrivits. I sin bok Tennis (1926) skrev René Lacoste att många spelare trots ett nästan perfekt utförande av slagen och en viss matchvana aldrig blir annat än medelmåttor . Å andra sidan fanns en hel del tennismästare, vilkas slag och taktik inte var märkvärdiga, men som vinner för att de besitter vad andra saknar: koncentrationsförmåga, lugn, tålamod och segervilja. "Ni får inte förargas under matchen om ni blir offer för en felbedömning av domaren. En poäng i en match betyder ingenting. Att ni förlorar poängen kan inte allvarligt handikappa er, men däremot kan det inverka på spelet om ni går och retar er på det. Lacoste beskrev några av de mest nervösa tennisspelare han kände, en greve Salm, en André Gobert, en känslig och nervös spelare: "han blev aldrig ond, men han inbillade sig ofta att han var offer för något märkvärdigt illamående, att han hade frossan, att han hade ont i magen eller ont i huvudet. En mulen dag i Wimbledon, då han spelade mot Gore, började han helt naturligt spela utan tröja, men allt eftersom matchen tänjdes ut, tog han på sig tröja efter tröja under den förevändningen att det omöjligt för honom att spela på grund av kylan." 

Lacoste beskevs av engelsmännen som en "kavaljer på banan", en allvarlig student som inte lät danser, middagar eller andra förnöjelser äventyra hans möjligheter att lyckas. Bara ett skämtade han om. Krokodilen, som han gjorde till sin maskot.  Den var löjlig, men hans viktigaste vapen. Han sydde fast den på sina tröjor och kavajer. Den gröna reptilen blev hans lyckobringare. Den symboliserade tålamod och beslutsamhet och tålamodet att vänta på att ens byte var tillräckligt mört och utmattat. Lacoste var en av tre "franska tennismusketörer" som under sex år under 1920-talet broderligt fördelade Wimbledontitlar och franska mästerskap mellan sig. Djokovic spelar sedan några år med Lacostes krokodil på bröstet. Men i Monte Carlo såg den lika hjälplös ut som alla andra när det svåra spelet än en gång visade hur omöjligt det är att tukta. 

***

Läs även: Lennart Ekdal: Fotbollens trovärdighet hotas på flera plan

Läs även: Imitation är nyckeln till framgång