Så går det i Wimbledon

Under flera decennier kunde man när de två Wimbledonveckorna gick av stapeln ofta höra samma replik: ”Laurie Doherty skulle slagit hela packet”.

Det var intrycket av absolut oövervinnlighet och fem raka turneringssegrar under åren mellan åren 1902 och 1906 som satte djupa spår i den allmänna uppfattningen om denne son till en boktryckare, uppvuxen i ett hus invid en busshållplats i stadsdelen Wimbledon.

Till och med långt in på 1920-talet pratade man om Doherty, oaktat att han sedan länge slutat, var död och att den vita sporten under denna tid erövrade de breda massorna och fick större uppmärksamhet än någon annan idrott. Talet om Doherty som den största fortsatte trots tennisens nya stora namn vid denna tid. Den sexfaldige Wimbledonmästarinnan ”den gudomliga” Suzanne Lenglen hörde till världens mest kända personer. Precis som ”den fantastiske” 'Big Bill Tilden' den amerikanske storservaren som kallades ”mannen utan briser”. Och som de tre franska musketörerna, ”den studsande baskern” Jean Borotra, naturbegåvningen Henri Cochet och det taktiska geniet René Lacoste.

Under dessa år ställde också dåvarande hertigen av York, blivande kung George VI, drottning Elisabeths pappa, upp i turneringen.

Att ingen av dessa skulle haft en chans mot Wimbledons egen boktryckarson var en seglivad föreställning bland många. Lord Vansittart skrev 1946 i förordet till Norah Gordon Cleathers bok Wimbledon story: ”ibland möter jag fortfarande old-timers som säger Laurie Doherty skulle slagit dem alla. Jag tror inte det.”

Man vet att det var Lauries far som uppmanade både Laurie och hans storebror Reginald att spela tennis. För hälsans skull. Även Reginald vann singeltiteln i Wimbledon. Men bara fyra gånger. Den anrika tennisklubben låg bara en dryg mil bort. Det har spekulerats i om Doherty promenerade eller tog bussen till All England Lawn Tennis & Croquet Club.

Oavsett vilket var det sannolikt något annat än segrarna som låg bakom den seglivade popularitet 'Little Do' åtnjöt. När Laurie Doherty dog skrev Times of London: ”Han spelade ett engelskt spel i en anda med vilken engelsmän anser att spelet ska spelas”.

Det dröjde drygt 70 år innan en viss Björn Borg gjorde om Dohertys bedrift.

Knappt trettio år senare var det Roger Federers tur. Med ett spel som i fråga om skönhet, elegans, stil och anda uppfyllde han varenda önskelista om hur spelet skulle spelas.

Den amerikanske författaren David Foster Wallace formulerade det i en berömd essä i New York Times sommaren 2006 med rubriken Federer as a Religious Experience.

Det var, skrev Foster Wallace, ett artisteri, en känsla, en finess man inte sett sedan den trefaldige Wimbledonsegraren John McEnroes dagar.

Federer uppträdde dessutom som engelsmännen tyckte att en tennisspelare skulle uppträda. McEnroe berättar i en aktuell dokumentär om vad som fick honom att särskilt i Wimbledon så ofta koka över. Och varför både han och Björn Borg mer eller mindre var färdiga med proffstennis på toppnivå vid 25-års ålder, utmattade, med en känsla av att det fick vara nog nu,  trots att bägge betraktades som ”den bästa tennisspelare som någonsin spelat spelet”.

Roger Federer fortsatte att vinna Wimbledontitlar efter sin femte buckla, och även om konkurrensen blev hårdare kunde han, med jämna mellanrum slå hela packet. Och när han 2017 vann sin åttonde pokal hade han fler än någon annan herrspelare i historien.

Det kan han bara vara säker på att ha i två veckor till.

Mycket talar för att serben Novak Djokovic inte bara fullbordar en egen fem-segrar-i-rad-svit utan också vinner sin åttonde totalt. Efter herrarnas lottning inför årets Wimbledon är det svårt att se någon stoppa den 36-årige, 23-faldige Grand Slamvinnaren. En finalvinst om två veckor skulle placera Djokovic strikt meritmässigt överst bland historiens alla tennisspelare, oavsett kön, levande som döda, när det gäller triumfer i de fyra Grand Slam-turneringarna.

Wimbledonpubliken kommer att ge honom varma applåder. Både på vägen fram och om han lyckas. Men sannolikt samtidigt hålla tummarna för att ett nytt namn skriver in sig i segerlistan. Och förmodligen för att man knappast anser att Djokovic personifierar ”den anda vilken engelsmän anser att spelat ska spelas”. Men serbens styrkor på tennisbanan är fascinerande att som åskådare studera. Han täcker banan bättre än någon annan någonsin gjort, han är i princip omöjlig att slå igenom och har en förmåga att under långa perioder i avgörande lägen bara sluta att missa. Gradvis ökar han stresskänslan hos motståndaren som börjar slå bort sig.

Majoriteten av publiken på All England Lawn Tennis Club de kommande två veckorna lär gärna se Federer att få fortsätta att vara ensam om sitt rekord. Den unge spanjoren Carlos Alcaraz har formen och självförtroendet att spela igenom titelhållarens gard. Om Djokovic ändå går i land med uppgiften faller Wimbledon knappast i gråt. Man kommer att hylla honom erkännsamt, generöst och välförtjänt.

Man vet ju innerst inne att Laurie Doherty skulle slagit också honom.

***

Läs även: På gruset prövas även mästaren

Läs även: Tristast vinner oftast