Svensk fördanskning bådar gott

När Barack Obama tog över som president efter sin valseger 2008, beklagades han av många. Utgångsläget kunde ju inte vara sämre. Finanskris. En ekonomi i fritt fall. Stökiga krig i Irak och Afghanistan att hantera. Men ska man ta över som ledare, finns väl en stark poäng i att börja från botten? Kurvorna kan liksom bara gå uppåt. Medan den som tar över ett dukat bord i bästa fall kan åstadkomma en marginell förbättring av status quo; och i sämsta fall bli den som förstörde festen. Ur den synvinkeln tillträdde vår förste utländske förbundskapten i fotboll, dansken Jon Dahl Tomasson, i ett ypperligt läge. För svenska herrlandslaget var vid 2024 års ingång verkligen djupt nedkört.  

Hans företrädare Janne Andersson hade efter två lyckade kval och två väl genomförda slutspel (VM 2018 och EM 2021) plötsligt förvandlats till förlorare. Sverige misslyckades först med att kvala in till VM 2022. Och missade sedan EM-slutspel för första gången sedan 1996.  Och det gick inte att skylla på otur: Det gjordes närmast obegripliga misstag i försvaret; en storspelare som Newcastles stjärna Alexander Isak kom inte till sin rätt; och det var sällan vi fick till den avgörande målchansskapande passningen. I november 2023 var förnedringen total när Azerbajdzjan – då rankat 114 i världen – utklassade oss med 3-0. 

Förre stjärnforwarden Dahl Tomasson – med halvhyggliga tränarmeriter från bland annat Malmö FF och Blackburn – fick två uppdrag från Svenska Fotbollförbundet. Det ena självklart: börja vinna! Det andra mindre självklart: forma ett attraktivt spel. Sverige skulle alltså inte nöja sig med gnetiga 1-0-segrar, utan också underhålla publiken. 

Det började inte bra. Borta mot Portugal fick vi stryk med 5-2 i en ensidig match som portugiserna borde vunnit större. Efter det en blek seger hemma mot Albanien med 1-0. Sedan förlust borta mot Danmark med 2-1 och förlust hemma mot Serbien med 0-3. Lyckligtvis var alla fyra matcherna vänskapslandskamper. 

Noterbart var att försvaret fortsatte att läcka. Men: Sverige skapade faktiskt en hel del chanser. Det verkade som att Dahl Tomasson lyckats injicera lite mod i anfallsspelet. Spelarna ville verkligen framåt, och Isak fick mer bollkontakt. Fotbollsjournalisterna muttrade förstås över de dåliga resultaten, men registrerade samtidigt nya spelidéer. Samt att Dahl Tomasson dels verkade ha spelarnas stöd, dels stod rak i ryggen och lugn när han blev intervjuad. 

De såg också att han gav väldigt många spelare chansen. Det vill säga han har grundligt inventerat det svenska förrådet av klasspelare, hemma i Allsvenskan och ute i Europa. Och vips är en tidigare okänd spelare som Brighton Hove Albions 21-årige Yasin Ayari snudd på given på mittfältet. Medan Janne Andersson med viss rätt kunde anklagas för att hålla gamla trotjänare om ryggen alltför länge. 

Hur vill då Dahl Tomasson att landslaget ska spela? En påfallande skillnad mot tidigare förbundskaptener handlar om försvaret. Det klassiska zonförsvaret med rak backlinje (fyra backar som var och en ansvarar för en viss yta; ett system förknippat bland annat med hur Sven-Göran Eriksson tränade IFK Göteborg på åttiotalet) utgjorde länge grunden. Vilken förvisso modifierades beroende på motstånd. Men nu är grunden ett mer flexibelt, man-man-inriktat försvar (där backen alltså riktar in sig på en viss motståndare, även om denne rör sig utanför backens “zon”). Detta har i sin tur att göra med att Sverige nu spelar med tidig återerövringspress. Femsekundersregeln, kallas principen internt. Dahl Tomasson utvecklar den för Aftonbladet: 

– När vi förlorar bollen ska vi ta tillbaka den snabbt. Se på målet Gustav Nilsson gjorde mot Albanien, vi håller bollen uppe i anfall länge innan det. Vi tappar den, vinner tillbaka den, Kulusevski slår inlägget och nicken är fin. 

Det finns risker med pressen, förstås. Den är fysiskt jobbig. Plus att om laget pressar högt och blir förbispelat genom mittfältet, uppstår stora anfallsytor för motståndarna. Därför måste våra backar vara snabba, för att kunna springa i kapp.  

Mest givne back i startelvan är Atalantas Isak Hien. Teknisk och snabb; därför en perfekt spelartyp i Dahl Tomassons bygge. Han passar bra in också i den meningen att Hiens ibland rätt grova misstag inte är någon katastrof i vår förbundskaptens ögon. 

– Du kan göra vilket misstag som helst med boll, jag kommer aldrig klaga på det. Den typen av misstag är coachens misstag eftersom det handlar om hur jag vill att vi ska spela, har Tomasson sagt i en intervju. 

Det här tänkandet stämmer väl lite med vår bild av danskar? Att de inte är lika om sig och kring sig, inte lika kontrollneurotiska, som vi svenskar. Risk ingår i livet, helt enkelt. Inte minst om man ska spela rolig fotboll.  

Och det stämmer kanske också med hur vi tänker om de unga - det är liksom mera jaget än laget. Man vill skina där ute på plan. Inte bara spela säkert och glanslöst för kollektivet. Dahl betonar också betydelsen av att hålla bollen inom laget. Just då kan ju inte motståndarna göra mål. Vi ska därför helst inte hamna nere i djupt försvar med “lågt” lag och låta motståndarna rulla boll och måtta inlägg. Utan alltså pressa, pressa, pressa! För att vinna tilllbaka bollen.  

Men vad gör vi med den sedan? Ja, inte bara tänka: behåll den. Utan tänka framåt, ta risk. Tomassons schism med passningssäkre Eintracht Frankfurts stortalang Hugo Larsson, 20, ska ses i det ljuset. Dahl Tomasson sa offentligt att Larsson spelade för mycket i sidled, när Larsson hade klagat i medier över för lite speltid. Förbundskaptenen ville se fler “vertikala passningar” från Larsson. Det blev lite krusningar i media, men snabbt stillnade. Truppen verkar sammanhållen. Och vi ska nog framöver räkna med väldigt lite gnäll utåt från bänkade spelare, efter uppsträckningen av Larsson. Och Hugo Larsson – liksom hela laget – får fortsätta söka den heliga graalen. Alltså den perfekta balansen mellan att behålla bollen och riskera den i snabba framstötar. 

Och apropå snabba framstötar. Det som vuxit fram under året – inte minst under den segerrika hösten när Sverige vann sin Nations League-grupp och avancerade till B-nivån från C-nivån – är ett extremt löftesrikt anfall.  Forne AIK-aren Alexander Isak, 25, är redan nämnd. Snabb, hyperteknisk, underhållande och kreativ, pålitlig målskytt i Premier League. Han kommer numera in i spelet mycket bättre. 

Guldbollenvinnaren Viktor Gyökeres, 26, öser in mål, både i landslaget och i portugisiska ligan för sitt Sporting Lisabon. Snart lär han spela i ett av Europas riktigt stora lag. Väldigt direkt i sitt spel, en målsökande robot, med en numera världsberömd målgest. Han gör ett slags mask framför munnen, à la Batmanskurken Bane.

Och så har vi Tottenhams 24-årige Dejan Kulusevski – ledare, tekniker, framspelare, löpstark som få – som i såväl Premier League som landslaget visat att han står på tröskeln till att bli en spelare i absolut den absoluta världstoppen. 

Det här är en redan fruktad trio i början av sin bästa fotbollsålder, med ett samlat marknadsvärde på långt över två miljarder kronor. 

Hugo Larsson kan nå hur långt som helst. Liksom Kulusevskis nye lagkamrat i Tottenham, 18-årige mittfältaren Lucas Bergvall, tidigare i Djurgården, som redan fått en hel del speltid – och bra betyg i pressen – i stenhårda Premier League. 

Drygt 36 000 åskådare kom en kall novemberkväll till Strawberry Arena (före detta Friends) för att se Sverige spela mot och rättvist besegra, efter mål av Gyököres och Isak – det icke stjärnspäckade Slovakien.  Att de kom i sådan mängd är ett kvitto på att Sverige nu står för riktigt rolig fotboll. Det händer saker framåt, allt som oftast; och på minussidan bjussar vi fortfarande motståndarna på för många chanser.  

Men publiken kom också för att hoppet lever igen för landslaget, det för ett år sedan så nedkörda. För plötsligt ter det sig realistiskt att vi ska kvala in till VM, som spelas 2026 i USA, Mexiko och Kanada. Arrangörslandet USA sticker ut för oss svenskar; det var ju där vi grävde fram ett magiskt brons sommaren-94. 

Hur realistiskt? Ja, låt oss först konstatera att i den Nations League-grupp vi vann, så bestod motståndet av Slovakien, Azerbajdzjan och Estland. Slovakien är ett hyggligt lag, de gjorde ett bra EM i somras. De övriga två: prov nästan utan värde. 

Så vi vet inte hur Dahl Tomassons landslag står sig mot storlagen. Vi vet inte heller hur flexibel hans spelmodell är. Rimligtvis blir vi mer riskminimerande och defensiva i mötet med världsforwards – men räcker våra backar till, rent kvalitetsmässigt? Orkar vi med presspelet, eller ska vi spela med lågt lag? Och hur skapar sig Isak/Gyököres/Kulusevski tillräckliga anfallsytor mot bättre organiserade försvar. 

Men låt oss sedan glädjefyllt göra ett andra konstaterande: När VM-kvallottningen gick av stapeln på Luciadagen, så hade Sverige tur.  

Genom att vi låg i seedningspott 2, var logiken den att blågult skulle få ett av lagen från seedningspott 1 i vår kvalgrupp. Det vill säga ett av Europas tolv bästa landslag skulle stå på menyn. Tyskland, Spanien eller Frankrike? England, Italien, Portugal, Holland? Det fanns många lag att frukta.  

Men så blev det Schweiz. Det stabila men inte särskilt glansfulla alplandet, som få väl knappt kan nämna en enda spelare ifrån. Det är ett bra och välorganiserat landslag. Efter 2012 har de inte missat ett enda EM eller VM. I EM 2021 slog schweizarna ut Frankrike i åttondelsfinal, förlorade sedan på straffar mot Spanien i kvarten. Men deras världsranking är inte skrämmande, på 20:e plats, före Sverige på plats 27, enligt Fifas rankning den 19 december. 

Och om vi vill komma “in under skinnet” på schweizarna, kan vi ju påminna dem om när Janne Anderssons landslag slog dem i åttondelsfinal i VM 2018. Eller varför inte när vi slog ut dem i kvalet inför VM 1978… 

Övriga lag i gruppen: Slovenien och Kosovo. Mot dem är Sverige klara favoriter. 

I höst avgörs gruppen. Hamnar vi bara tvåa, finns en krånglig reservväg till avancemang, men den ska vi inte fördjupa oss i här. 

Till sist lite gnäll: Bara för att nationalarenan nu heter Strawberry, ska den inte upplevas som att man spelar i ett jordgubbsland. Vårt kreativa landslag förtjänar ett ordentligt underlag. Skärpning, Någon! 

***

Läs även: Fotbollens liberalkonservatism

Läs även: EM i livsglädje