Tid i tennis – det måste man skapa på egen hand

Om du har befunnit dig där vet du vad det handlar om. Tid. Strängt taget ingenting annat. Förutom allt. Dina tankar. Bubblan du träder in i redan när du börjar bolla in. Den som från första träffen kommer att expandera inom dig för varje andetag, det mentala universum som är tennismatchens epicentrum och absoluta smärtpunkt. Den plats där dina avsikter, planer, sekundsnabba improviserade beslut tumlar runt tillsammans med känslorna av att ömsom vara förkrossad, uppfylld av ett flimrande självhat och ömsom simma runt i märkliga ögonblick av ren lycka, av att din kropp har åstadkommit något anmärkningsvärt, utan att några förnimbara instruktioner från tankarna har passerat ditt medvetande. Den som är du har gjort sig fri från sitt hårda koppel och för ett kort ögonblick varit den som den ville vara och drömde om. 

Ditt omedvetna har upptäckt tid som du inte hade en aning om existerade. Har förflyttat dig till en plats dit du inte trodde du kunde nå och inte ens tänkt göra dig besväret att försöka. Likväl hann du, och dessutom var du alldeles fri och ohämmad när du genomförde ditt slag. 

Läs av motståndaren. Försök att tygla rätt impulser, ofta de som vill hämma dig, men ibland är det just dem du måste lyssna på. Om det bara handlade om att släppa sina bojor vore spelet enkelt, men tennisen brukar inte kallas världens svåraste sport för inte. Värdera varje ögonblick. Se till att det är du som tar tiden ifrån motståndaren och inte tvärtom.  

Stil har varit ett element i tennis ända sedan den moderna varianten av spelet föddes i England på 1870-talet. Det var estetiken som från början fick vårt land första tennisspelare, en ung man som hette Gustav och var kronprins att bli förälskad i den nya förströelsen. Han hade skickats iväg för att bilda sig och träffa någon kunglig att gifta sig med, men den passion som under resan började flamma i honom var åsynen av vitklädda människokroppar på en grön rektangel med vita linjer, som utrustade med racketar och bollar, rörde sig omväxlande ryckigt, omväxlande påfallande graciöst – i synnerhet vid ett stilenligt utförande av backhandslaget.  

Det är också det svåraste slaget. Eftersom det kräver att man – (till skillnad mot vad som gäller för forehand, där armen första dras tillbaka bakom kroppen för att sedan med en snabb framåtrörelse styra racketen mot bollen) – måste föra armen först framför kroppen och fullfölja rörelsen runt den för att hämta kraft för att sedan så långt framför kroppen som möjligt träffa motståndarens boll.   

Man har helt enkelt mindre tid på sig.  

Backhandrörelsen fullföljs med racketarmen utsträckt åt ena hållet och den balanserande armen i samma vinkel åt det andra och denna vackra kropsställning har gjort den klassiska backhanden till tennisens signaturslag. Du liknar Jesus Kristus på korset när du fullföljt ditt slag. 

I takt med att det materiella välståndet i väst kom allt fler till godo fick alltfler talangfulla atleter upp ögonen för det fascinerande tennisspelet. Från 1920-talet och framåt har den vita sporten alltid varit en av idrottens mest uppmärksammade och har sedan dess fåtts ständigt nya utövare, som snabbt upptäckte snabbt att backhanden är både komplicerad och tidskrävande att lära sig.  

År 1974 vann den hårdslående amerikanen Jimmy Connors herrsingeln i Wimbledon. Hans dåvarande fästmö, den bollsäkra Chris Evert, vann damsingeln. Bägge slog backhand med såväl höger- som vänsternäven på racketskaftet. Två år senare vann Björn Borg den första av sina fem Wimbledontitlar. Den snabbfotade och mentalt okuvlige svenskens dubbelfattade backhand hade en enorm slagkraft. På Wimbledons snabba gräs följdes likväl tvåhandbackhandens 70-talstriumfer av tre decennier av där det nästan undantagslöst var den klassiska varianten som firade triumfer. Den tycktes ännu, med sin förmåga att växla mellan spin, slice och oskruvade leveranser, och med sin naturliga koppling till stoppbollar och volleyspel, bättre lämpad för i synnerhet grässpel. I handen på fenomen som Martina Navratilova, John McEnroe, Steffi Graf, Ivan Lendl, Boris Becker, Stefan Edberg, Pete Sampras, Justine Henin och Roger Federer tycktes det vackra slagets framtid som förebild och inspiration ohotad. Federers var möjligtvis den snyggaste, men blev med tiden alltmer sårbar för attacker från spelare som lärt sig att maximalt behärska konsten att utnyttja den nya racketteknologins möjligheter: att förena spin och massiv muskelkraft i intensiva attacker mot just den sida som kräver mest tid för sitt utförande.

De fem respektive sex år yngre fenomenen Rafael Nadal och Novak Djokovic erövrade under 2010-talet tennistronen från Federer, som fyllde 30 år 2011, med ett mer endimensionellt bombardemang av Federers backhand. Schweizaren gjorde en spektakulär omgruppering, och kom 35-år gammal, efter ett halvårslångt skadeuppehåll 2016 tillbaka och hade finjusterasitt vackraste slag. Hur han gjorde det? Han uppfann tid. Mötte bollen på uppstuds och besegrade under denna period rutinmässigt i synnerhet Nadal, och återtog som 36-åring positionen som världsetta. Möjligtvis var Federer inspirerad av sin yngre landsman Stan Wawrinka, som till kroppen inte väcker associationerna till en elitidrottsman, men som med en klassisk backhand förlöste en urkraft som ingen ens med två händer runt spadskaftet kunde stå emot. Ska man i sitt liv uppleva ett tennisslag från en läktare eller ett youtubeklipp är Wawrinkas backhand det bästa tipset. Det förde honom tre Grand Slam-titlar åren 2014-15. Några år senare vann österrikaren Dominic Thiem US Open med en enkelfattad backhand lika sprakande av elegans som någon av förebildernas. Men Thiem har sedan dess plågats av skador och aldrig nått samma nivå.  

I upptakten av Federers näst sista säsong, i januari 2019, förlorade han i en fantastisk match i Australien mot den 20-årige greken Stefanos Tsitsipas också en spelare  i den klassiska skolan, och vid den tiden sin generations främste. Tronföljden för tennisens ljuvaste slag tycktes säkrad.  

Tsistsipas har sedan dess varit etablerad i toppskiktet men ramlade i mitten av februari ur tio-i-topp. För första gången i tennisens historia saknas i den yttersta eliten en spelare som slår sin backhand som den bör slås. 

New York Times Michael Steinberger anade ögonblicket redan 2014, och skrev att den klassiska backhanden ”är inte bara ett slag bland andra, det är spelets själ och kontakten med hur det var när spelet föddes.” 

Den franske tennisinstruktören Patrick Mouratoglou, spår i en video att ”the most beatiful shot in tennis” kommer tillbaka. Det finns för många fördelar med slaget.  

Andra tennistränare påpekar att det tar längre tid att lära sig en klassisk backhand och att ingen har tålamodet att lägga ytterligare tid. 

Det låter oroväckande. För dem. Att de inte har lärt sig att tid i tennis – det måste man skapa på egen hand.

***

Läs även: Från talang till världsspelare

Läs även: Den som hatar sig själv minst vinner