Vinnarskallar sätter sin mentala hälsa på spel

Fem mil söder om Östersund förberedde man sig som vanligt. Lärarinnan Anki Andersson placerade flaggan på kökssoffan, stoppade kassetten i videobandspelaren och tryckte på record. Tre dagar tidigare hade Östen från Konsum varit snabbast och störtat ut genom ytterdörren efter målgången nere i Sarajevo, fått ett perfekt tag om sina flagglinor och fästen och sin svenska fana som sköt upp mot vinterhimlen. Den var ägnad att fira Thomas och »Otto« som i stafetten på tv sett till att den lilla byn Åsarna med sina 400 invånare av vilka hälften var knutna till skidklubben i hög grad bidragit till den svenska stafettsegern i OS. Thomas som startman, »Otto« som tredjeman.

Att Östen från Konsum var snabbast i Åsarnabornas egen lilla tävling att fira när någon i klubben tar medaljer i stora mästerskap var mer överraskande än att det så ofta firades numera. Wassberg hade tagit OS-guldet i Lake Placid fyra år tidigare. Och vunnit femmilen i Holmenkollen på VM i det senaste mästerskapet. Att »Otto«, goknöln som han kallades, hetast bland tjejerna i byn, sötnosen, nu också fick ett guld i dag var extra roligt, men inte konstigt.

Om något oroade i byn var det bara att flaggorna riskerade att bli slitna.

Nu, den här söndagen, när femmilsloppet dragit i gång vid halvelvatiden och Gunde från Dala-Järna hade kommit farande i tv-bilden vid sju kilometer i överlägsen ledning, blev Anki bekymrad. Gunde var ingen man firade. Men han hade redan vunnit 15 kilometersloppet. Lika furiöst åkte han nu. Han var ju yngre än Thomas, nästan ännu mer envis. I rikstidningarna innan OS hade man läst helsidesreportage om de två svenska skidkungarna. Jämsides diagonalade de på landslagets träningsläger. Rubriken: »Vinnartyper som aldrig lämnar något åt slumpen.« Thomas tränade ensam i skogen. Gunde var besatt av att joxa med detaljer, byta ut materialet på spetsen längst ner på stavarna till ett lättare. Han sa att vissheten att man hade en lite lättare stav än medtävlarna betydde allt. Thomas kunde ändra bindningarna en centimeter precis innan start. Thomas beskrevs som envisast i världen. De senaste åren hade han varit bäst också. Men Gunde ville knuffa undan Thomas som sedan flera år bodde i och var en del av skidklubben i Åsarna.

Gunde kunde bli svårslagen i dag. Anki väntade på att Thomas, som gett sig av i en senare startgrupp, skulle dyka upp vid sjukilometerskontrollen. Där kom han. Tio sekunder snabbare än Gunde. En stund därefter visade en tv-kamera från 19 kilometer hur Gunde ångade på, minuten före alla norrmän, ryssar, finnar och allt vad de var. När Thomas nådde samma punkt hade han åkt 20 sekunder snabbare dit än Gunde. Redan innan två av de fem milen körts stod det klart att ingen annan än de bägge svenskarna skulle ha med guldet i detta lopp att göra. Gunde såg lika outtröttlig ut vid 32 kilometer. Och var det. Thomas kom dit och var 12 sekunder efter. Ungdomen tycktes piggare. Vid 47 hade Thomas tagit ikapp och var tio före. Vid 49 hade ledningen krympt till sex. Gunde var erkänt snabbare i utförslöpor och gled in i skidstadion och spurtade besinningslöst. Thomas nådde samma plats några minuter senare och såg ut att ha ett minimalt försprång. »Det handlar om sekunder, kanske tiondelar för Wassberg om han ska slå Gunde«, hojtade tv-kommentatorn. Thomas tittade ut över stadion och visste vad som gällde. Lärarinnan Anki Andersson såg honom staka på upploppet och gå i mål som guldmedaljör med 4,9 sekunders marginal till Gunde. Samtidigt som han korsade mållinjen skickade hon i väg det telegram från skidklubben till honom som hon redan skrivit:

»Vi visste du skulle ta’n.«

I byn blev Sten B snabbast att hissa flaggan, Konsum-Östen fick på päl­sen men alla var lika glada, tjoade och tjöt i kapp med hundarna som sprang fritt i snön.

I Sarajevo skidade Gunde direkt efteråt ensam ut i skogen. Med sitt silver hade han blivit olympiadens mest framgångsrika skidåkare. Nu var han vansinnig. För att landslagsledningen låtit honom gå ut i startgruppen före Thomas. För att han inte kunnat åka på Thomas tider. För att landslagsledningen tydligen tyckt att Thomas, den regerande femmilsmästaren, fortfarande var bäst på distansen.  En andraplats var inget att glädjas åt.

Både Thomas Wassberg och Gunde Svan beskrevs ofta under hela sina framgångsrika karriärer som urtypen för vinnarskallar. Beredda att ta sig igenom vilka svårigheter som helst för att nå toppen. Mentalt starkare än alla andra. Efter sina respektive karriärer har bägge klarat sig bra. Den psykiska styrka de två blivit sinnebild för lyfts ofta fram som särskilt eftersträvansvärd. Den förknippas med optimala prestationer inom sport. Förmågan att tränga undan smärta, negativa tankar och motstånd, ta sig igenom plågor och vinna lyfts fram som ideal. Vi kommer att höra detta under pågående OS i Peking.

Forskning säger att verkligheten ofta ser annorlunda ut. Att den psykiska hälsan många gånger blir lidande av »vinnarskallementalitet«.  »Mental styrka signalerar att de som är duktiga – eller hör till sporten – omfattar en form av tuffhet, men det är en styrka som är smal och monolitisk och som inte tillåter idrottsmannen att utveckla en mångfacetterad identitet«, skrev i somras Leila Carter, ordförande i Association of Sports Psychology. Man hinner börja undra om inte en framgångsrik idrottare är beredd att offra »en mångfacetterad identitet« för medaljer och livslång berömmelse, men den forskning Carter syftar på visar att den som prioriterar mental styrka före allt annat oftare äventyrar just den eventuella framgången. Man bortser från uppkomsten av smärtor som just för att man fortsätter att träna utvecklas till karriärförstörande skador. Man håller tyst när man mår psykiskt dåligt. Vilket gör det ännu värre. Attityden att »bara segrar« betyder något tar bort lusten, som drev de flesta idrottare till sporten. Känslor av tomhet och meningslöshet när lönen för mödan bara är ett resultatmål. Enligt en studie 2015 i Current Sports Medicine var förekomsten av depressioner bland elitidrottande college-studenter i USA mellan dubbelt och tre gånger så vanligt som i befolkningen som helhet. OS-legendarer som Michael Phelps, Lindsay Vonn och tennisstjärnan Naomi Osaka har givit ansikte åt problemet.

En studie från 2004, i tidskriften Behaviours Therapy, slog fast att i motsats till etablerade populärpsykologiska föreställningar om att det är viktigt att »stänga av negativa tankar« får dessa ansträngningar snarast en motsatt effekt: Ju mer man trycker undan signaler om mental ohälsa, desto större riskerar de psykiska problem att bli senare. Lösningen, skriver forskarna, är att toppidrottare och vardagsmotionärer blir mer flexibla när det gäller målen, mindre besatta, beredda att ompröva dem och bevara känslan av att göra det man tycker är roligt.

Som de festglada byborna i Åsarna på 1980-talet. När byns allra största vinnarskalle gett dem ännu ett OS-guld.