Arabiska – så funkar det

Arabiska talas av mellan 300 och 400 miljoner människor och är det liturgiska språket för närmare två miljarder muslimer. Arabiskan är också Sveriges näst största språk. Fler än 200 000 svenskar har det som modersmål.  

Jag växte upp med arabiska. Vi hörde det när pappa lyssnade på Fayrouz, när vi besökte familjen i Libanon eller när släktingar var på besök. Jag kan fortfarande minnas när telefonen ringde och han pratade med farmor eller med någon av fastrarna, och jag satt i närheten och lyssnade och tyckte det var vackert. Men det var aldrig ett språk vi fick lära oss, med oss talade han bara svenska, förutom några enstaka arabiska meningar då och då. Arabiskan var oss nära men ändå långt borta. 

Arabiskan skiljer sig från svenskan, engelskan och de flesta andra språk på ett fundamentalt sätt. Det är nämligen inte ett språk utan (åtminstone) två – skriftspråket och det talade språket. Situationen med ett lokalt, dialektalt talspråk och ett skriftspråk kallas av språkvetare för diglossia, ett samhälle med två parallella språk, sida vid sida, som alla förväntas kunna. 

Skriftspråket, den klassiska arabiskan, al fusha, är det språk koranen är skriven på, och som talades långt tillbaka i tiden på den arabiska halvön. Numera används det som förutom som skriftspråk, också som liturgiskt språk och i officiella sammanhang, när politiker håller tal eller i nyhetsuppläsningar. 

Den klassiska arabiskan har en stark ställning i hela den muslimska världen. Det beror på att man inom Islam tänker att Koranen är Guds ord, så som de förmedlades av ängeln Gabriel till profeten Muhammed. Att Gud talar med profeten Muhammed på arabiska har bland muslimer bidragit till en stark ovilja mot språkreformer, man ändrar inte gärna i det språk Gud talade med människan. Det finns inga moderniserade varianter av Koranen. 

Det är värt att notera att det inte finns någon som har den klassiska arabiskan som modersmål. Det är ett delvis främmande språk som man lär sig först när man börjar i skolan. 

Talspråket är det språk man använder bland vänner, i familjen och på gatan i arabvärlden. Det inte bara ett talspråk. Dialekterna skiljer sig åt beroende på var i arabvärlden man är. 

Den talade arabiskan är friare. Eftersom den inte skrivs finns ingen standardisering, inga formella regler. Jag minns när jag var liten och frågade pappa hur man säger ”de” på arabiska. ”Det beror på”, svarade han. ”Klassisk arabiska eller på någon av dialekterna? Hinne fungerar, humme med.” 

Språkvetare beskriver ett dialektkontinuum, dialekter som är ömsesidigt förståeliga från by till by, och land till land, men gradvis förändras så mycket att avlägsna dialekter blir ömsesidigt omöjliga att förstå. 

I Levanten förstår i princip alla varandras dialekter, men längre bort blir det svårare. En libanes förstår normalt inte två marockaner som talar med varandra, men om libanesen träffar marockanen kan de alltid gå över till att tala det skrivna språket, standardarabiskan. Eller så anpassar man sitt talade språk och använder ord man vet är kända generellt. Egyptiskan är genom sin storlek och sin filmproduktion bekant över större delar av arabvärlden. 

Om man skulle börja formalisera det talade språket, så att Mellanöstern fick en talad och skriven arabiska, och Nordafrika en annan skulle det innebära en frontalkrock med djupt rotade religiösa ideal. Att modernisera och splittra det språk Gud valt att använda när han uppenbarade sig för mänskligheten skulle också krocka med starka föreställningar om en arabisk enhet. 

Därför är det troligt att situationen med lokala arabiska dialekter och ett skriftspråk kommer att fortsätta under oöverskådlig framtid. 

Det uppstår dock då och då försök att börja skriva på ett formaliserat talspråk. Det finns en Wikipediasida på egyptisk arabiska med ca 1,5 miljoner artiklar. Den har mötts med protester eftersom projektet upplevs som en attack och en uppluckring av standardarabiskans starka ställning. En del hävdar att de talade dialekterna inte är riktiga språk och att man därför inte bör skriva på dem. 

En del försök görs med att ge ut barnböcker på det talade lokala dialekterna, eftersom det är det enda språk barnen känner till. Att läsa på standardarabiska för små barn kan vara kämpigt och förta läsglädjen, eftersom barnen inte förstår och föräldrarna tvingas direktöversätta till sin lokala dialekt. Andra argumenterar att det är ändå är nödvändigt för barnen lära sig standardarabiska. 

Det går att dra paralleller till de romanska språken. Franska och spanska  motsvarar då olika arabiska dialekter och latin den klassiska arabiskan, standardarabiskan. Det vore som om alla i Frankrike, Spanien talade sina dialekter, men fortfarande skrev på latin. En skillnad är att dagens romanska språk är standardiserade med egen grammatik medan de arabiska talade dialekterna saknar detta. 

Skillnaderna kan vara betydande. ”Vad vill du” heter t ex sho baddak på libanesiska, men på klassisk arabiska madha turido? Ja, ni ser – noll likheter. Det finns även en hel del grammatiska skillnader: på talspråksarabiska i Levanten böjs verb efter åtta subjekt  - jag, du (m), du (f), han, hon, vi, ni, de - men i klassisk arabiska har man också duala former (alltså när man talar om två personer) och verbformerna ser annorlunda ut. Klassisk arabiska är i huvudsak så kallat VSO- språk, med en ordföljd som  primärt är verb – subjekt – objekt. Levantisk arabiska är ett SVO-språk (alltså som svenskan, vi säger Kalle spelar fotboll i just den ordningen). 

När jag var runt 20 år bodde jag en månad hos min gammelmormor i Hamat, en vacker by i norra Libanon. Här finns en kyrka som överblickar Medelhavet, där mamma och pappa en gång i tiden gifte sig. Området heter Koura och kommer från grekiskans ord för land, vilket påminner om det starka helleniska/bysantinska arv som finns i regionen. Här satt jag ofta i skuggan av olivträd och pluggade glosor från en kursbok i arabiska. När jag sedan entusiastiskt använde dessa ord fick jag nästan alltid ett glatt leende åtföljt av kommentaren ”nu pratar du som en bok”. 

Ytterligare en skillnad mot svenskan (och andra europeiska språk) är att man i det arabiska skriftspråket bara skriver ut konsonanterna, eller om man ska vara noggrann, konsonanter samt långa vokaler. Det är ett så kallat modifierat abjad-språk. 

För en person som vill lära sig språket och tänker träna på det genom att läsa tidningar eller bara promenera i stadsmiljön och läsa skyltar blir detta ofta ett elände. Då vokalerna inte skrivs ut så kan man inte utläsa hur orden uttalas.

Det arabiska språkets struktur bygger på så kallade rotkonsonanter. I stort sett alla ord byggs upp av en grundrot som består av tre konsonanter. ”Han skrev” heter  kataba – och roten här är k – t – b. Utifrån dessa tre konsonanter kan man bygga upp en lång rad ord som är kopplade till ordet skriva, till exempel iktub (jag skriver). Det enda som ändras är vokalerna runt konsonanterna: 

- Kitaab (bok) 

- Kutuub (böcker) 

- Maktaba (kontor) 

- Maktabe (bibliotek) 

- Kaatib, kaatibat (författare, författarinna) 

Så här kan man fortsätta, det fungerar likadant. Den här språkliga dansen där man ändrar vokalerna runt konsonanterna finns också i ett ord i princip alla svenskar kan. Stor heter kabir, och större blir akbar, som i allahu akbar (som ibland översätts gud är störst, men egentligen betyder gud är större, i meningen större än allt man kan tänka sig). 

Roten är kvar, vokalerna flyttas runt. I början när man är ovan ser man inte igenom det så lätt, men efter en tid vänjer sig hjärnan och man ser dessa rötter. 

Inte bara arabiskan bygger upp ord på rotkonsonanter, samma konstruktion gäller i alla semitiska språk, också hebreiska, amhariska (Eritrea) och arameiskan (som i dag huvudsakligen finns i en modern östlig form bland assyrier/syrianer). Även maltesiskan är ett i grunden semitiskt språk och därmed har EU också ett officiellt språk som är semitiskt! 

Klassiska utdöda semitiska språk inkluderar feniciskan (som var mycket lik gammalhebreiskan) och den klassiska arameiska Jesus talade. 

Det kan också vara värt att notera att det arabiska skriftspråket utvecklades ur arameiskan, som i sin tur utvecklades ur feniciskan, vars alfabetet ju låg till grund för grekiskan och de latinska bokstäverna. Trots arabiskans och de nuvarande europeiska språkens helt olika bokstäver har de alltså samma ursprung. Feniciskans två första bokstäver heter alef och bet (alltså alfa-bet), och arabiskans heter alif och ba. 

Det arabiska alfabetet har 29 bokstäver (om man inkluderar specialtecknet hamza) och används bland annat i persiskan, kurdiskan och urdu. Det var också det alfabet man skrev turkiska på under det ottomanska riket och används fortfarande av uigurerna i Kina som talar ett språk som tillhör den turkiska språkfamiljen. 

Oftast har rotsystemen samma grundbetydelse på alla semitiska språk. k – t – b betyder även på hebreiska saker som har att göra med det skrivna… katabti betyder ”jag skrev”, kattab ”reporter”, miktaba ”skrivbord” och kettubah ”ett judiskt äktenskapsbevis”. Det sägs att uppemot hälften av alla arabiska och hebreiska ord har samma rötter, och grundläggande grammatiska strukturer är ofta lika, men språken är ändå inte ömsesidigt förståeliga. 

Man kan på arabiska även lägga till prefix och suffix till konsonantroten för att på så sätt skapa nya betydelser. Så gör man när man böjer verb, eller bildar possessiva former: Kitabi: min bok, kitabna: vår bok. 

Ett klassiskt exempel på ett prefix svenskar i allmänhet redan kan även om de inte tänkt på det, är kopplingen mellan islam – och muslim. Grundroten här är s – l – m, och här lägger man till mu- blir det alltså muslim, den som hör till islam. I denna rot finns också namnet Salim samt ordet för fred, Salam. 

Roten s-l-m finns inte bara i arabiskan utan i hebreiskan, fast just ”s:et” är här ett sh-ljud, så det blir shalom, hebreiskans ord för fred. 

En inte ovanlig föreställning är att arabiskan enbart talas av muslimer. Men arabiskan talas också bland miljoner kristna i arabvärlden. Kristna araber har också spelat en viktig roll för det arabiska språkets utveckling, exempelvis under Nahda perioden i mitten av 1800 talet då en litterär renässans ägde rum, och nya begrepp introducerades i språket.  Bibeln nyöversattes till arabiska, pådrivet av protestantiska missionärer, som etablerade skolor och universitet i bland annat Libanon. 

Libanesen Boutros Al Boustani (1819-1893) propagerade redan i ett tal 1849 för att utbilda kvinnor. Kristna araber i Libanon och Syrien var centrala i etablerandet av panarabiska rörelser och arabnationalistiska partier, som Baath partiet i Syrien. 

Jag minns min gammelmormor när hon om kvällarna läste bibeln. Gud på arabiska heter ”Allah” även för kristna. Enligt de flesta teologer är det samma Gud som judar, muslimer och kristna tillber. Man talar om bokens folk, Ahl al-Kitab på arabiska, och har samma stamfader, Abraham. En del menar till och med att kristna på den arabiska halvön innan islams uppkomst kan ha varit de första att använda ordet Allah för Gud. 

Det kan kontrasteras mot beslut av myndigheter i Malaysia där man ville förbjuda kristna i landet att använda ordet Allah för gud eftersom det skulle reserveras för just muslimer. Så tokigt kan det bli. 

Arabiskan har även spelat en viktig roll för judendomen. Arabiskan var under medeltiden ett av de mest talade språket för världens judar (i praktiken för alla judar som då bodde i arabvärlden, men inte för de som bodde i Europa). Arabiska talades av hundratusentals judar i Baghdad, Damaskus, Jemen, Palestina och Nordafrika ända fram till Israels bildande. 

Ett antal av judendomens stora klassiker, som Maimonides Vägvisare för den villrådige är på arabiska, eller judeo-arabiska, som judarna i arabvärlden talade men som nedtecknades med det hebreiska alfabetet. 

Arabiskan har haft ett stort inflytande på andra språk. Den som går igenom ordlistor på maltesiska slås av hur många ord som faktiskt är samma som på arabiska. Ö i bestämd form heter il-gżira (som al jazeera, tv kanalen som också betyder ö på arabiska), bok heter ”ktieb”, böcker kutba. 

Jag älskar dig heter inħobbok, och motsvarigheten på (libanesisk) arabiska är ana bhibbak Notera att älskar/kärlek - hubb - har samma rot som habibi, älskling. 

Uppemot en tredjedel av alla ord på Swahili uppskattas vara av arabiskt ursprung. 

Arabiskan har också haft stort inflytande på spanskan efter den arabiska erövringen på 700-talet. Mer än tusen spanska ord är av arabiskt ursprung, och nästan alla spanska som börjar på ”al”,  exempelvis alquilar (att hyra ut, på arabiska alikilar), almohada betyder kudde och så vidare.  

Spanskans ”Azar”, som i juegos de azar, (hazardspel), betyder slump och kommer från arabiskans ord för tärning Az-zahr. 

Floden Guadalquivir, Spaniens femte största rinner igenom Sevilla där många av skeppen som sändes ut till den nya världen under 1500-talet avgick, har fått sitt namn från wadi al kabir, ungefär ”den stora dalgången”. (Romarnas namn på floden var för övrigt Betis, som stadens näst största fotbollslag Real Betis har fått heta). 

På språk som turkiska och persiska finns mängder av arabiska låneord, speciellt inom religion, med också rättsväsende, statsskick och vetenskap. 

Och ordet ”al kitab”, arabiskan för bok i bestämd form, har också letat sig ända bort till Indonesien där det betyder bibeln. 

Även i väst har vi arabiska låneord, algebra, zenith och nadir, men också giraff, soffa, socker, kaffe, safari (safir betyder resa på arabiska, ambassad al sifara), alkohol. Även engelskans ”cotton” (på spanska algodon) kommer från arabiskans al qutn. 

De allra flesta stjärnor vi kan se har dessutom arabiska namn, exempelvis de ljusstarka röda jättestjärnorna Aldebaran och Betelgeuze. Den senare kan för övrigt när som helst, det vill säga nu, nu eller inom några miljoner år, explodera i en supernova. Så håll ögonen öppna. 

***

Läs även: Därför blev "svenne" ett skällsord

Läs även: Titta, lyssna och fördummas