Böcker skrivna på mål ställer till det för ljudboksinläsaren

Jag är med i en bokcirkel – liksom många andra kulturtanter i medelåldern. På min senaste bokträff avhandlade vi Karins Smirnoffs roman Jag for ner till bror, skriven i den dystra genren »Norrland noir«.

Bokcirkeln har snurrat sedan 2014, och under dessa år är det framför allt en sak som har förändrats. I början hade alla med sig var sitt tummat exemplar av den bok som vi för tillfället skulle diskutera. Men med tiden har antalet pappersböcker stadigt minskat runt bordet med vin och ost; läsandet har trängts undan av lyssnandet.

Men tryckt text är ju inte bara bokstäver som bildar lättlästa ord. I Jag for ner till bror finns flera dialektala uttryck, som väla för världen och fuse för ladugård. Dessutom förekommer inga andra skiljetecken än punkt. För- och efternamn skrivs i ett enda ord, och genomgående med gemener: janakippo, allanberg, märitljunqvist. I Språktidningen förklarar Karin Smirnoff idén med detta skrivsätt:

– Den norrländska satsmelodin betonar ju efternamnets första stavelse, så att man läser ihop för- och efternamn: janakippo.

En skicklig inläsare av ljudböcker fångar förstås upp sådana visuella ledtrådar. Men en hel del går säkerligen ändå förlorat på vägen mot lyssnarens öra.

Språkforskaren Alva Dahl har skrivit boken Interpunktion. Hennes definition av ordet sträcker sig från skiljetecken – som punkt, komma och utropstecken – till kursivering, fetstil, gemener och versaler. Den innefattar även tomrummen: mellanslag, blankrader, indrag, styckeindelning.

Med dessa verktyg kan författaren skapa precision, nyanser och tonfall. Alva Dahl citerar bland andra Lotta Lotass, Monika Fagerholm och Fredrik Ekelund, som alla nyttjar interpunktionen för att förmedla känslor och stämningar.

Vid min bokcirkelträff var jag den enda som verkligen läst Jag for ner till bror. Ingen av de som lyssnat på verket hade uppfattat något egenartat med personnamnen; inläsaren hade uttalat Jana Kippo som vilken standardsvensk som helst. En av deltagarna tyckte att romanfigurerna »lät sura« – kanske ett sätt att förmedla satsmelodin i meningar som avslutas med punkt.

Irritationen var stor hos en cirkelmedlem med rötter i Jämtland. Hon fick lyssna upprepade gånger på ord som fuse och väla innan hon kände igen dem, trots att de ingår i hennes egen dialekt. Väla ska uttalas med »tjockt l«, men l:et hos den som läste var tunt som sytråd.

Än jag då, som faktiskt läst texten? Självklart reagerade jag på de udda skrivsätten, och kliade mig en del i huvudet över dem. Vad vill de säga? Min tolkning av texten skiljer sig troligen från den som Karin Smirnoff avsett.

Sådant berör också Alva Dahl: »Vi tänker normalt inte på hur interpunktionen ser ut, men vi använder den hela tiden för att begripliggöra och skapa mening ur det vi läser. Det betyder naturligtvis inte att alla upplever lika mycket eller på samma sätt hela tiden.«

Sanningen att säga begrep jag inte att janakippo skulle betonas på norrländskt manér förrän jag läst det i Språktidningen. Ofta upplevde jag skrivsättet som knöligt.

Men när jag vant mig vid henne, märitljunqvist och hela det ihopskrivna gemena gänget, drogs jag med i Karin Smirnoffs starka och svarta berättelse. Det gjorde även de andra kulturtanterna – trots det standardsvenska uttalet i hörlurarna. <

Maria Arnstad

Redaktör på Språktidningen

Fotnot: Allt fler svenskar tar del av böcker via digitala abonnemang, som ljudböcker och e-böcker. Under 2018 ökade de tjänsterna med 33,4 procent jämfört med 2017. Under 2019 ökade läsning och lyssning i digitala tjänster med 4,9 procent. Försäljningen av fysiska böcker minskar stadigt, enligt en rapport från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen.