Dansk skalle krossar språkgemenskapen

Sushilandet har sjunkit under havets yta och Hiruki har i sin flykt hittat till Danmark. I ett direktsänt tv-program talar hon om språkspillror – och hon gör det på panska, ett språk som alla skandinaver begriper. Den danska lingvisten Knud tittar och lyssnar med stigande puls. Ska svenskar, danskar och norrmän åter kunna förstå varandra utan att pressa hjärnan till överhettning? Samtidigt känner Hiruki en stark samhörighet med Tenzo – en grönländare så trött på sin gamla identitet att han gärna ger sken av att vara en japansk sushikock. Hans japanska är visserligen läroboksaktig och gammalmodig. Men det räcker för att väcka Hirukis känslor för modersmålet från landet som drunknat i vågorna. 

Den japanska författaren Yoko Tawadas roman Spridda över jordklotet utkom nyligen på svenska i översättning av Vibeke Emond. Leken med språk, identitet och ursprung för tankarna till i våras när Alex Schulman i en krönika i Dagens Nyheter hyllade förbundskaptenen Jon Dahl Tomassons beslut att tala engelska även på presskonferenser i Sverige: ”Det är dags för oss svenskar att helt enkelt vara uppriktiga mot dansken: Jag är hemskt ledsen, men jag förstår inte ett ord av vad du säger.” 

Den nordiska språkgemenskapen har eroderat med åren. Den gemensamma förståelsen av grannspråken försämras från generation till generation. Och det är inte bara Alex Schulman som andas ut när en skandinavisk fotbollstränare väljer engelska. 

Den isländske sportjournalisten Adolf Ingi Erlingsson intervjuade 2013 Lars Lagerbäck – som då var förbundskapten för det isländska herrlandslaget i fotboll – på svenska i en direktsändning. Men isländska tittare klagade på den lagerbäckska rotvälskan och public service-bolaget RÚV tog reportern i öronen. Hädanefter skulle svensken tala engelska i rutan. 

Trots att islänningar i regel har läst danska i åtminstone sex år i skolan ses det i praktiken närmast som ett omöjligt språk. Läsa? Inga problem. Men tala? Nä, helst inte. I synnerhet unga islänningar föredrar numera att prata engelska under helgresan till Köpenhamn medan äldre i större utsträckning bevarar språkgemenskapen som en hjärtefråga och stapplar fram på skolboksdanska. 

Avståndet mellan isländska och färöiska kan jämföras med avståndet mellan danska och norska. Att läsa det ena språket är enkelt för den som behärskar det andra – men att hänga med i ett samtal är svårt. 

Alla reagerar förstås inte som Alex Schulman. När islänningen Bryndís Haraldsdóttir i rollen som ordförande i Nordiska rådet under vårens möte i Tórshavn på Färöarna talade engelska med färingar suckade somliga så djupt att det hördes till Reykjavík. Men det fanns också något resignerat över debatten. Trots att många värnar språkgemenskapen i teorin är det alltfler som i praktiken behandlar den som en del av historien. 

Visst talas det fortfarande högtravande om den från politiskt håll. När jag bodde på Island var det snarare regel än undantag att utsända politiker och ambassadörer från Skandinavien inte levde på det sätt som andra skulle lära. I kaffepauserna klagades det ständigt på islänningarnas svala intresse för nordiska grannspråk i allmänhet och skoldanska i synnerhet. Därefter valsade ambassadör efter ambassadör bort till kassan och frågade – efter flera år i landet – om en påtår. På engelska. 

Symboliken blir tydligare när det är ledande politiker som går över till engelska. Från svenskt håll knorrades det en del när Finlands förra statsminister Sanna Marin ratade skolsvenskan och talade engelska i Sverige. Kanske sved det lite extra i språksjälen att svenskan fick nobben under en period när alltfler svenskar dagdrömde om ett samtidigt Nato-inträde och en skola med finländska resultat och disciplin. I stället för språklig samhörighet hade det som länge betraktats som ett lillsyskon växt upp och vänt blickarna längre bort än svenskan räcker. 

Den nordiska språkgemenskapen är förstås inte död. Men den har inte fått mycket syre på senare år. Från politiskt håll har den dock demonterats bit för bit. På 1940-talet fanns en idé om en gemensam språknämnd som språkvårdande organ för hela Norden. Tanken var att språkvården med ett samnordiskt perspektiv i olika vägval skulle kunna se till så att i första hand svenskan, norskan och danskan inte gled isär ytterligare. Det nordiska hjärtat bultade dock inte mer än att länderna i stället grundade egna nämnder. 

På 1970-talet utreddes frågan på nytt. Även den här gången var det politiska intresset ljumt. Utöver den typen av samvetsgranna och pliktskyldiga floskler som kommer med politikeryrket uteblev det djupare samarbetet. 

”Jag har varit så lycklig att jag nästan varit lite gråtig”, bekände Alex Schulman – ett känslosvall som i och för sig verkar vara normalläget vid det schulmanska tangentbordet – efter att ha lyssnat till Jon Dahl Tomasson. Därefter torkade han tårarna ur ögonen och blev mer uppbygglig än melodramatisk: ”Det är nu vi bygger en ny relation med Danmark. I den relationen är språket engelska. Det är en relation där vi för första gången förstår varandra.” 

Själv är jag inte beredd att slänga språkgemenskapen i soporna. Men det går heller inte att bortse från att nordborna förstår varandra sämre och sämre i takt med att språken utvecklas åt olika håll. 

Den stora majoriteten av nordbor blir visserligen klart dummare på engelska. Men sannolikt ungefär lika dumma. Vi tenderar trots allt att vara ungefär lika bra (eller dåliga) på engelska. Sanna Marin slipper i så fall snubbla fram på en svenska hon inte känner sig bekväm med. Jon Dahl Tomasson undviker svenskans alla krokben och den blågula fotbollspubliken blir inte bortfintad av danskan. Ingen får spela i medvind eller med solen i ögonen utan spelplanen är ganska jämn. 

Det är en trist utveckling. Men om inte Hiruki avslöjar hemligheterna bakom mirakelspråket panska är den nog omöjlig att stoppa. 

Anders Svensson är chefredaktör för Språktidningen 

***

Läs även: Därför blev "svenne" ett skällsord

Läs även: Titta, lyssna och fördummas