Därför blev ”svenne” ett skällsord 

Dom kallade oss svennar. Inte invandrarna eller blattarna. Utan dom vi kallade mods. 

Dokumentärfilmen Dom kallar oss mods premiärvisades på Anglais i Stockholm våren 1968. Fyra år tidigare hade rörelsen kommit till Sverige. Den sköljde över unga svenskar genom musik, mode och motströmsmentalitet. Mods odlade ett utanförskap som hånade medelsvensson och slogs mot sunar och dorisar, den tidens raggare som sågs som representanter för stilideal som borde ha varit lika stendöda som dinosaurierna. 

Svennen var mittfåremänniskan som sov, jobbade, dumburksstirrade och repeterade exercisen fram till jordfästningen. Svennens själsliv var i modsens ögon inte större än att det rymdes i en unikabox. Kanske var det därför som Berns 1968 sträckte ut en hjälpande hand genom en annons i Expressen. Rubriken? ”Dom kallar oss svennar” – kanske som ett sätt att försöka återta ordet och frigöra det från modsens nedlåtande ton: 

”En Svenne är en som du och jag. Som knegar och sliter och sköter ett jobb. Vecka efter vecka. Det kan kännas enformigt ibland. Som att leva på rutin. … Ligger det inte nånting i det där som modsen tråkar oss för? Vad gör du i dag t. ex. för att söndan ska bli lite extra festlig? Eller går den dan också i samma gamla spår? Du ligger extra länge kanske. Inget fel i det. Sen går du där och schavar hela dan. Tills det är dags att knäppa på TV:n. Handen på hjärtat? Måste det vara så? Vad tror du din fru skulle säja om du bjöd henne och dej själv på Berns i kväll? Som ju är stans festligaste och campaste nöjeshus. Med äkta bladguld och 88.751 flaskor i källaren. ... Du, Svenne. Gör en festlig grej i kväll. Ni får kul för 14 dar framöver. Minst. Sen får ni väl göra om det. ... Svenne! Du har ju Berns!” 

60 år efter att modsen uppenbarade sig har svenne blivit laddat på ett helt annat sätt. Då var det ett lika ironiskt som syrligt avståndstagande från sömngångarvardagen. Nu ses det inte sällan som ett uttryck för upplevelsen av omvänd rasism där minoritetsgrupper tar sig friheter eller får rättigheter på majoritetsbefolkningens bekostnad. 

I en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen svarar 5 procent att svenne är det fulaste ordet i svenska språket. Men bland sverigedemokrater är det 21 procent som tycker att svenne är värst. Bland väljare som sympatiserar med regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är motsvarande siffra 4 procent. Bland anhängare till något oppositionsparti – Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – är det bara 1 procent som anser att svenne är grövst. 

Svenne är alltså en vattendelare. Samhällsnytt beskriver det som ”ett nedsättande ord som används av utomvästliga invandrare med rasistiska föreställningar”. I den efterföljande diskussionen hos hjärntrusten på Flashback klassas svenne bland annat som ”blattarnas nedsättande ord för (etnisk) svensk”, ”ett skällsord som används av invandrare” samt ”otrevligt och obehagligt”. En annan användare drar paralleller till det så kallade n-ordet som 32 procent – vilket är mest i hela undersökningen – uppfattar som fulast och hävdar att det bör utgöra hets mot folkgrupp: ”Såsom neger ska det inte få användas och en svensk ska ha samma rätt att få skadestånd om det används.” 

Det finns också en mytbildning om ursprunget som ”ett nedsättande skällsord som invandrare har lanserat” och ett ”begrepp [som] startades som ett skällsord mot etniska svenskar”. Men rötterna går alltså tillbaka till ett forntida kulturkrig mellan svennar och mods. 

Svenne är bildat till svensson som länge var landets vanligaste efternamn och som lätt leder tankarna till svensk. Redan i mitten av 1800-talet började svensson användas i bemärkelsen ”typisk svensk”. Syskonordet medelsvensson myntades i sin tur av författaren Erik Edsberg som i 1914 års nyårsrevy på Universalpalatset i Stockholm introducerade en extremnormal figur som vurmade för svenska dygder som lagom och ordning. 

I årtionden var svenne ofta ironiskt nedlåtande. I slutet av 1970-talet fick det sällskap av syskonetiketten svenne banan. Men i mitten på 1990-talet fick svenne en ny betydelsenyans. I Svenska Akademiens ordbok från 1999 angavs två innebörder: den ursprungliga ”om (tänkt) person som representerar den typiske l. genomsnittlige svensken, medelsvensson; i pl. best. ofta liktydigt med: den breda massan, allmänheten” och den senare ”om svensk; vanl. (särsk. av invandrarungdomar) använt föraktfullt l. ss. skymford”. I 2021 års upplaga av Svensk ordbok beskrevs svenne som ”vardagligt; kan uppfattas som nedsättande”. 

Bland kulturkrigarna på Flashback kan alltså båda sidor sägas ha rätt. ”’Svenne’ är väl snarare ett ord som beskriver folk som följer med strömmen. Volvo, villa, vovve... Det är vad som är viktigt, har man det får politikerna härja bäst fan de vill”, skriver en användare i ett inlägg som närmast låter som ett eko av modsens spefulla ton. ”Kalla dig gärna ’svenne’ du men begär inte att riktiga svenskar ska behöva tolerera det. Vi saknar inte alla nationell stolthet, även om du inte begriper när du blir förolämpad”, kontrar en annan som fångar kärnan i ordets färskare bemärkelse. 

Det har varit möjligt att håna och häckla med svenne ända sedan Dom kallar oss mods. Den etniska dimensionen av ordet är hälften så gammal som den ursprungliga – men hos somliga så djupt rotad att den tolkas som dess sanna och enda innebörd. 

Sanningen ligger alltså någonstans mittemellan. Det är med svenne som med andra språkliga tvistefrågor. Omstridda ord blir symboler som tillskrivs motiv och värderingar. Vad dom än kallar oss är vi helt enkelt sällan överens. 

***

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen

Läs även: Risken för ett ännu större krig i Mellanöstern har ökat

Läs även: Politikerna måste förstå att de är underhållspersonal