Den turkiska bokstavsgåtan

På 1920-talet drev president Mustafa Kemal, senare känd som Atatürk, igenom ett antal kulturella, administrativa och juridiska reformer i Turkiet. En av dem var att göra sig av med kalifatet. En annan att sekularisera rättssystemet. En tredje att ändra kalendersystemet till det internationella. Ankara blev ny huvudstad och traditionella huvudbonader, som fezen, förbjöds och skulle ersättas av västerländska hattar.

Och den 1 november 1928 klubbade Turkiet igenom ett nytt alfabet. Den nya staten ville göra sig av med det arabisk-persiska skriftspråket för att modernisera sig, söka en närmare tillhörighet med Europa och renodla den turkiska nationalidentiteten. Därför bestämde landet sig för att gå över till ett latinskt alfabet. Tidpunkten kunde inte varit bättre – uppåt 80 procent av befolkningen var vid denna tid analfabeter, så ett folkbildande projekt för att lära folket att läsa och skriva skulle relativt enkelt kunna kombineras med ett nytt alfabet.

Alfabetet sattes ihop bit för bit med hjälp av bokstäver från olika europeiska språk som motsvarade den turkiska fonetiken. För oss svenskar är inkluderandet av bokstaven ö av särskilt intresse. Den svenska språkvetaren och diplomaten Johannes Kolmodin, verksam på beskickningen i Istanbul under 1920-talet, ska nämligen ha ingått i den kommitté som ansvarade för alfabetfrågan och varit den som föreslog ö:et som en lämplig bokstav i det nya alfabetet. Så går ryktet.

Men stämmer det? Hade Sverige och Kolmodin något med införandet av ö:et i det turkiska alfabetet att göra? Att svara på det är lättare sagt än gjort, inte minst för att Kolmodin dog bara några år efter att det nya alfabetet spikades. Efter sin tjänstgöring i Istanbul flyttade han 1931 till Etiopien för att agera rådgivare åt Haile Selassie och dog två år senare i sviterna av en hjärnblödning.

Ett par ledtrådar går att finna i Wikipedias artiklar om Kolmodin och det turkiska alfabetet. Där upprepas påståendet om kopplingen mellan honom och det turkiska ö:et. Två källor anges. Erik Bohemans memoarer På vakt: Från attaché till sändebud från 1963 och före detta generalkonsuln i Istanbul Ingmar Karlssons Turkiets historia. Problemet är att ingen av dessa böcker styrker kopplingen. Erik Boheman borde visserligen ha haft insyn i frågan eftersom han var avdelningschef för Utrikesdepartementets politiska avdelning och korresponderade med Kolmodin under dennes tid i Istanbul. Men det påstådda sambandet mellan Kolmodin och det turkiska ö:et avhandlas i Bohemans memoarer bara med en flyktig mening som slutar med: »… Johannes Kolmodin, vars förtjänst det väl varit att bokstaven ö numera förekommer i det turkiska skriftspråket«. Ordet väl är här avgörande. Boheman vidareförmedlar bara någonting han har hört.

I Turkiets historia skriver Ingmar Karlsson att det nya alfabetet hade utarbetats av en expertkommitté som Kolmodin ingick i och att »hans bidrag sägs ha varit bokstaven ö«. Återigen är det bara ett konstaterande av en myt utan att gå in på dess sanningshalt. När jag mejlar och frågar om han vet någonting mer om den påstådda expertkommitté som Kolmodin ska ha ingått i och hans inflytande på det turkiska alfabetet får jag snabbt svar: »Tyvärr kan jag inte hjälpa dig, jag försökte själv få dessa påståenden bekräftade under mina år i Istanbul utan framgång.«

Direktören för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, Olof Heilo, är skeptisk:

– Detta låter nog – med förlov sagt – som en ren skröna, då ju ö inte alls är någon svensk bokstav och Turkiet vid denna tid hade betydligt tätare relationer med Tyskland där bokstaven ö står för ett vanligt före­kommande omljud.

Jag hänvisas till institutets tidigare direktör Elisabeth Özdalga och hennes antologi om Kolmodin från 2006, The last dragoman: The Swedish Orientalist Johannes Kolmodin as Scholar, Activist and Diplomat. Özdalga visar sig visserligen inte ha några svar, men i antologin finns åtminstone en ytterligare ledtråd – ett citat från en rapport från Kolmodin till Sverige den 23 augusti 1928. Han berättar där om hur han två dagar innan samtalat med Turkiets utrikesminister, Tewfik Roushdy, och gett honom sina reflektioner på det nya alfabetet – reflektioner som tydligen var tillräckligt intressanta för att Tewfik Roushdy samma kväll ska vilja framföra dem till Mustafa Kemal. Dessvärre nämns i citatet ingenting om vad det var för reflektioner. Var det möjligt att reflektionerna bestod av argument för att inkludera bokstaven ö?

I Utrikesdepartementets arkiv på Riksarkivet i Stockholm finns den fullständiga rapporten. Det visar sig att citatet i princip täcker allt som nämns om diskussionen om det nya alfabetet – resten av rapporten beskriver hur samtalet sedan gick vidare till att handla om annat, bland annat om Turkiets politiska front i Europa och den då aktuella Briand-Kellogg-pakten. I brevet nämns hur Tewfik Roushdy erinrar sig att han och Kolmodin träffats en gång tidigare, 1925, och redan då diskuterat ett potentiellt införande av ett latinskt alfabet. Kolmodin ska då ha kommit med rådet att om detta ska göras så bör det göras nu. Mer nämns inte om detta tidigare möte – och inga officiella rapporter från 1925 nämner ett sådant samtal mellan de två heller. Frågan om alfabetet var dock sannolikt i ett för tidigt skede då för att diskussionen ska ha kunnat röra detaljer om vilka bokstäver som bör inkluderas i det.

Ett annat dokument i arkivet visar sig vara mer intressant. Den 20 augusti 1928, dagen innan samtalet med Tewfik Roushdy, skriver Kolmodin en rapport adresserad till Sveriges dåvarande utrikesminister Eliel Löfgren med rubriken »ang Turkiets övergång till latinsk skrift«. I brevet berättar han om hur arbetet med alfabetet gått till. En språkkommitté har sedan sommaren arbetat med frågan i samråd med en överinstans ledd av Mustafa Kemal själv, och detta har resulterat i ett förslag på ett alfabet som kan betraktas så gott som slutgiltigt.

Kolmodin radar sedan upp det nya alfabetets 29 bokstäver och noterar uttalet för vissa av dem inom parentes, såsom »franskt j«, »tyskt u« och »lent s«. Den enda hänvisningen till svenska språket är efter bokstaven y där han skriver »svenskt j«. Bokstaven ö listar han tillsammans med de andra bokstäverna utan kommentar. Här kan man tycka att det hade varit passande att berätta att han själv varit inblandad i inkluderandet av denna bokstav om så vore fallet, men i stället avslutar han med att konstatera att alfabetet som helhet »icke är dåligt«, dock med invändningen att »den förträffliga bokstaven j« slösas bort på ett i det turkiska språket sällsynt ljud. Inte ett ord om ö:et, och inte ett ord om att han själv skulle ha varit inblandad i arbetet med alfabetet på något vis. Samtalet med Tewfik Roushdy dagen därpå kan heller inte ha varit avgörande i frågan eftersom ö:et då uppenbarligen redan var inkluderat i det tilltänkta alfabetet.

På Uppsala universitet får jag tag i László Károly, professor i turkiska språk, som jag har tipsats om av flera personer under mina eftersökningar.

– Det är extremt svårt att hitta spår från ö:ets tillkomst. Utvecklingen av alfabetet var en lång och komplicerad process. Många har bidragit och påverkat den slutliga formen av det, säger han och tillägger att han själv inte har hittat några bevis på Kolmodins inblandning.

Ett par veckor senare återkommer László till mig. Han har lyckats komma över den alfabetrapport som språkkommittén lämnade till Mustafa Kemal i slutet av augusti 1928. I den ges bakgrunden till det föreslagna alfabetet och alfabeten i flera europeiska språk beskrivs. Ett stycke handlar specifikt om Sverige, men det enda som nämns om bokstaven ö är att det i Sverige används på samma sätt som i Tyskland. Rapporten visar sig vara en återvändsgränd.

Jag hör av mig till forskare inom turkiska studier runtom i världen – utan framgång. Ingen verkar känna till någonting om Kolmodin eller alfabetets tillkomst. İlker Aytürk vid Bilkentuniversitetet i Ankara, som tycks vara en av de mest insatta på ämnet och har forskat om språkreformen, meddelar att han inte har kunnat hitta Johannes Kolmodins namn i några av sina källor. I en av sina forskningsartiklar om språkreformen listar han namnen på språkkommitténs medlemmar. Kommittén bestod av nio personer: turkiska författare, journalister, lingvister och byråkrater. Inga utländska namn. Ingen Johannes Kolmodin – vilket vi vid det här laget redan vet eftersom han annars borde ha nämnt det i sina diplomatiska rapporter.

Men alla anser inte att kopplingen mellan Kolmodin och ö:et ska avfärdas som myt riktigt än. Éva Á. Csató Johanson, professor emerita i turkiska språk vid Uppsala universitet, menar att det ändå är sannolikt att det var Kolmodin som föreslog att ö:et skulle införas, eller att han åtminstone hade en viktig roll i 
det hela. Hon påpekar en intressant detalj: i tidigare latinska alfabet
för turkiska språk, som det azeriturkiska alfabet som röstadesigenom i Baku 1926, användes bok­staven o i stället för ö. Vad – eller vem – var det som fick Mustafa Kemals språkkommitté att hellre välja bokstaven ö till det Turkietturkiska alfabetet? Och hur kan en myt om Kolmodins inblandning ha startat om den nu skulle sakna den minsta sanning som grund?

Obesvarade frågor till trots står det i slutänden klart att det inte finns någonting som styrker Johannes Kolmodins inblandning i införandet av det turkiska ö:et. Han var inte med i någon officiell kommitté i frågan och hans namn nämns ingenstans i vare sig svenska eller turkiska officiella rapporter – vilket dock inte utesluter att han kan ha haft en inofficiell roll i det hela.

Kanske gömmer sig fortfarande bevis för hans inblandning i ett bortglömt arkiv i Istanbul eller Ankara eller bland den enorma samling privata handskrivna brev till och från Kolmodin som finns på Carolinabiblioteket i Uppsala.
Men fram till den dag då detta uppdagas får vi nog lov att konstatera att hans påstådda inflytande på det turkiska ö:et troligtvis är överdrivet.

***

Läs även: Att kommunicera med framtiden