Dialekterna flyter ihop

Hä het int Norrland. Så mullrade influeraren Åsa Jonsson när upprördhetsnivån över insnöade sörlänningar passerat Kebnekaises topp. Det dundrade vidare i debattartiklar, insändare och sociala medier. Säg inte Norrland! Sluta tala om norrländska som en dialekt! Norrländska är inte ett språk! Svenskar uppvuxna sisådär söder om Dalälven och närmare Fjollträsk än Treriksröset klassades inte bara som osmartare än lantisar utan även som mer navelskådande än Anna Kinberg Batras chefsrekryteringar. Och den som inte ens såg bortom det egna navelluddet hade än mindre förstått den där nordliga landsdelens variation och rikedom. 

Andra vände sig direkt till alla norrlänningsstämplade och uppmanade till rensning i den egna vokabulären. Norrland har spelat ut sin roll som begrepp! Tala i stället om norra Sverige eller länet det berör! 

Ungefär så lät det. Visst, norrländska är inte en enda dialekt. Och Norrland sträcker sig över mer än halva Sveriges yta. Var nionde svensk bor i något av länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland eller Gävleborg. 

Men i sågningarna av sörlänningar var det många som blandade blåbär och åkerbär. (Som också råkar vara Norrbottens landskapsblomma. Varsågod för den På spåret-nördiga faktasnutten.) 

Norrland har egentligen alltid varit ett ganska vagt begrepp. Året var 1435 när det gick ut ett påbud till Hälsingland och ”annorstädes i Norrlanden”. Det här är den första kända användningen av Norrland – och redan då var det ett område med suddiga konturer. Likadant lät det på Gustav Vasas tid. Det skrevs 1524 om ”Helszinghar och normen” – ännu ett exempel på att hälsingar hade en specifik innebörd medan allt folk norr om Hälsingland i praktiken klumpades ihop med hjälp av etiketten normen. Andra etiketter som förekom var norrländare, norländer och nårlending. I kung Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet talades det om norländingar. 

Götaland och Svealand var inte heller tydligt definierade vid den här tiden. Men där fanns åtminstone en uppenbar parallell till folkgrupperna götar och svear. Norrlänning var redan på medeltiden ett slags övrigtfack för svenskar som inte passade in i någon given kategori. Till skillnad från götar och svear fanns dessutom ingen folkgrupp som identifierade sig som norrlänningar. 

Ungefär på samma sätt har norrländska blivit etiketten för dialekter från norra Sverige. Det finns alltså många norrländskor. Åtskilliga – men inte alla – norrländska dialekter har vissa gemensamma drag som norrländsk förmjukning (som när ordet mycket snarare uttalas myttje), slopad kongruensböjning av adjektiv i plural (vi är fin i stället för vi är fina), bortfall av ändelsen -er i presensformer av verb (jag tyck i stället för jag tycker) och frågeordet vars som används för både var och vart. 

Svenska dialekter har genom århundradena pusslats ihop i olika grupper. Utöver norrländska mål talas det i dag i regel om sveamål, gotländska mål, götamål, sveamål och östsvenska mål som förekommer i Finland, Estland och Ukraina. 

Vi vet till exempel att en infödd göteborgare och en infödd Karlstadsbo inte låter likadant. Ändå tillhör båda dialekterna götamålen med en del gemensamma drag. Där finns ”bokstaven” ô som ibland kallas svenskans tionde vokal och representerar det öppna ö-ljudet i korv – eller snarare körv eller kôrv. Här uttalas -t både i slutet av verbens supinumformer (ropat, burit) och av substantiv i bestämd form neutrum (laget, flytet). Och standardsvenskans y i kyrka och nyckel blir ofta ö i körka och nöckel. 

Lika lite som det finns en norrländska finns det ett götamål. Åsa Jonsson försöker ändå revanschgeneralisera genom att bunta ihop andra svenska dialekter: ”Vissa tycker att klumpa ihop skånska och stockholmska är samma som att säga norrländska. Det är det inte, för då skulle vi kalla stockholmska för svealändska.” 

Söpar – språkligt överintresserade personer som undertecknad – gör nästan det. Stockholmskan tillhör sveamålen och får finna sig i att packas ihop med dialekter från bland annat södra Dalarna, nordöstra Småland, Öland, Östergötland och Mälardalen. Här försvinner ofta -t i ändelser (ropa, buri, lage, flyte) och slutet ä-ljud sammanfaller inte sällan med e-ljud (veg i stället för väg). Men det krävs en viss styvmoderlighet för att pressa in dialekterna i samma fack. 

Det är bara gotländska mål som inte blir hopfösta med vitt skilda dialekter. Men det betyder inte att alla gotlänningar är nöjda. Där knorras det i vissa kretsar i stället över att gutamål inte betraktas som ett eget språk. 

Indelning av dialekter är alltså lika hopplöst som bordsplacering. Några kommer alltid att önska sig andra grannar. Och andra vill helst ha ett eget bord. 

Men om jag bortser från mina söp-argument har Åsa Jonsson en poäng. En göteborgare får i dialektsammanhang oftare vara just det än vad en pitemålstalare får vara Pitebo. Däremot är jag osäker på om det säger så mycket om attityder till Norrland som vissa hävdar. Göteborgarna är fler än pitemålstalarna. Majoriteten av svenskar kommer i mer regelbunden kontakt med göteborgska än med pitemål. Göteborgskan blir därför lättare att känna igen. 

Kanske får Åsa Jonsson skratta sist ändå. Göteborgskan sprider sig över regionen på ett sätt som söpar skämtsamt kallar Göteborgsimperialism. I delar av Bohuslän och Halland har den trängt undan lokala dialekter. 

Mälardalen smälter samtidigt sakta ihop till ett enda dialektband där det blir allt svårare att höra om någon kommer från Stockholm, Nyköping, Eskilstuna, Uppsala, Västerås eller Örebro. 

Liknande rörelser finns i hela landet. Genuina mål som är typiska för en viss plats flyter in i regionala dialekter som blir alltmer lika varandra. 

Om det någonsin skulle hända lär det dröja åtminstone ett par hundra år. Men dialekterna skulle kunna glida vidare till en ganska enhetlig svealändska och en förmodligen lite spretigare götaländska. Om Åsa Jonsson anstränger sig kommer hon fortfarande att höra skillnad på stockholmska och skånska mål – men dialekterna har troligen jämnats ut avsevärt. 

Nackdelen för Åsa Jonsson är att utvecklingen i norra Sverige skulle kunna gå åt samma håll. Mot en norrländska som är mer av just en enda norrländska. 

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

***

Läs även: Arabiska – så funkar det

Läs även: Därför blev "svenne" ett skällsord