Om svenskarnas dubbla budskap: »God morgon, höll jag på att säga!«

Pragmatik är den del inom språkvetenskapen som studerar språkets användning – hur ett yttrande ska tolkas i sitt speciella sammanhang. En pragmatisk sats ska bara i vissa fall tolkas bokstavligt. Ett vanligt exempel är satsen Kan du öppna fönstret? som är formulerad som en fråga, trots att den egentligen är en uppmaning: Öppna fönstret! I sin frågeförklädnad låter uppmaningen mindre brysk, vilket också är syftet.

När barn lär sig sitt modersmål, eller när vuxna lär sig ett nytt språk, har de ofta problem med just pragmatiken, eftersom den kräver lång språklig erfarenhet och bara kan övas upp i sociala situationer. Pragmatisk kompetens inkluderar också sådant som ironi och humor – språkets absoluta finlir.

Svenskans höll jag på att säga hör till denna kategori. I Språktidningen har språkforskaren Kristian Blensenius gått till botten med detta märkliga uttryck.

Enligt »Svensk ordbok« betyder hålla på (att) antingen ungefär ’vara sysselsatt med’, som i Han höll på att baka när hon kom hem, eller ’vara nära att’, som i Hon höll på att ramla. Men ingen av dessa definitioner kan appliceras på höll jag på att säga.

Kristian Blensenius kommer fram till att frasen snarare används »för att framställa att talaren förhandlar innebörden i ett yttrande«. I många fall är det då fråga om att tona ner en överdrift, som i Jag blir aldrig förkyld, höll jag på att säga. En fortsättning skulle kunna vara: eller ja, aldrig och aldrig  … sällan i alla fall.

Ett annat syfte med höll jag på att säga är situationsmodifiering. Ett exempel är när en person vill uttrycka sin innersta åsikt, trots att hen bedömer att yttrandet är anmärkningsvärt i situationen: Det skiter väl jag i, höll jag på att säga. Något som ligger nära denna tolkning är att frasen används för att vidarebefordra känslig information. Ja, skvaller helt enkelt. De där två har ihop det, höll jag på att säga  … Som en halvkväden visa som på detta sätt blir helkväden. Den som säger något gör ju det, personen håller inte bara på att säga det.

Häri ligger också den humoristiska – eller snarare ironiska – potentialen i höll jag på att säga: krocken mellan två språkliga regler, som framhålls i klassisk humorteori.

Det finns en språklig regel, poängterar Kristian Blensenius, som säger att hålla på att plus en punkthändelse (som att ramla eller säga något) betecknar att en händelse är nära att inträffa men faktiskt inte inträffar. Regel två säger att ett yttrande faktiskt har yttrats när det har yttrats.

Den spänning som krävs för att få ihop paradoxen löses upp i ett befriande skratt.

För att tolka innebörden i God morgon, höll jag på att säga, krävs alltså en hög grad av pragmatisk kompetens. Men det är inte säkert att sjusovaren på kontoret tar hälsningen med ett leende.

Maria Arnstad

Redaktör på Språktidningen