Ord som byter betydelse
I »Grallimatik« från 1966 beskriver Tage Danielsson hur praktiskt det är när vi använder ord i den betydelse vi har kommit överens om: »Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.«
Ja, begripligheten kan drabbas om vi laddar ord med obekanta innebörder.
Ferdinand de Saussure var en schweizisk språkforskare som verkade i början av 1900-talet. Hans tankar är samlade i skriften »Cours de linguistique générale« (»Kurs i allmän lingvistik«) från 1916. Bland de banbrytande idéerna där finns definitionen av »det språkliga tecknet«, le signe, som består av både en ljudföljd – le signifiant, (formen/ordet) – och av en föreställning – le signifié, (innehållet/betydelsen).
Det språkliga tecknet är arbiträrt, godtyckligt. Det innebär, enligt Ferdinand de Saussure, att tecknet inte är motiverat av något naturligt samband mellan formen och innehållet. Vi kallar till exempel en häst för häst, inte för att språkljuden h-ä-s-t på något sätt är sammankopplade med djuret (som troligen är komplett ointresserat av att det kallas häst av svensktalande tvåbeningar). Språk är konventioner.
Och nu kan vi spinna vidare på Tage Danielssons betraktelse: det går att ladda le signifiant med helt annat le signifié, närhelst lusten faller på. Detta med risken, eller chansen, att andra inte kommer att begripa vad vi snackar om.
All metaforik – och egentligen hela vårt språk – bygger på denna möjlighet. Ett exempel är ordet hundvissla, som fanns med på Språktidningens och Språkrådets nyordslista för 2019. Substantivet hundvissla står för en sådan där vissla som hundar kan höra, men som ligger på en frekvens som människor inte uppfattar. När man blåser i den så hundvisslar man – ett verb. Dessa innebörder är kända, men nu har verbet hundvissla laddats med en ny och bildlig betydelse.
Att hundvissla står för just den process som ordet självt har genomgått: ett uttryck som fylls med överfört innehåll. Syftet med det nya hundvissla är att exkludera vissa människor och få andra att lystra till signalen.
Hundvissla ska nog främst ses ett retoriskt grepp, där ett innehåll som av vissa uppfattas som negativt förpackas i ord med neutrala – eller till och med positiva – associationer. Ett exempel är när invandrare ironiskt kallas kulturberikare av invandringskritiker.
Men i diktaturer, där ord för känsliga ämnen ofta är tabubelagda, kan hundvisslandet vara livsviktigt för att människor ska våga berätta om sin situation. I Kina är regimen inte heller vänligt inställd till migration, så när de miljontals migrantarbetarna i landet diskuteras av folk på nätet, omnämns de i stället som yizumen, myrorna. Ordet understryker att migranterna med flit och uppoffring bygger Kinas städer och producerar dess exportvaror.
Vad som betraktas som ont eller gott är lika godtyckligt som det språkliga tecknet.
Maria Arnstad
Redaktör på Språktidningen
