På riktigt – inte okej

Lövträden susade och sorlade i trädgården i Strängnäs när statsminister Ulf Kristersson höll sitt nationaldagstal. Ännu en gång talade han om svenskan som en nyckel till samhället och ett verktyg för integration: ”Det här språkliga och kulturella utanförskapet måste bara brytas. Det är prevention på riktigt.”  

Några månader tidigare hade Rasmus Paludan bränt en koran utanför Turkiets ambassad i Stockholm. Ulf Kristerssons dröm om att föra Sverige in i Nato tycktes alltmer avlägsen. På en presskonferens i januari beskrev han säkerhetsläget som kritiskt: ”Jag vill mana alla i Sverige nu att inse allvaret i den här situationen. Det här är allvar på riktigt.” 

När Stefan Löfven var statsminister formade han snart sitt mantra. Vad han än skulle fördöma så var det ”inte okej” eller ”oacceptabelt”. En del fnös åt ”inte okej” eftersom vardagligheten i ”okej” inte ansågs vara värdigt en regeringschef, andra fnissade åt fördömanden i samma tonläge och med samma ordval oavsett om det gällde gängkriminalitet eller skatteplanering. Skalan för statsministersågningar verkade under Stefan Löfvens tid ha kulminerat på ”inte okej” och ”oacceptabelt” – vilket knappast kan beskrivas som annat än språkliga lättviktare jämfört med retoriska rallarsvingar som Olof Palmes ”satans mördare”, Carl Bildts ”rödgrön röra” och Göran Perssons ”social turism”.  

Efter åtta månader på jobbet tycks Ulf Kristersson ha fastnat för ”på riktigt” och ”det är ingenting konstigt”. Men där Stefan Löfvens fördömanden var språklig slentrian har Ulf Kristerssons signaturfraser växt fram i ett nytt politiskt landskap. 

Det är förstås ingenting konstigt med att Ulf Kristersson gärna säger ”på riktigt”. Uttrycket har använts i svenskan i flera hundra år. På julafton 1838 rapporterade Göthen – det tidigaste belägget på den här betydelsen som jag hittar i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv – om ett politiskt möte i Göteborg: ”Vid den i Thorsdags hållna, allmänna Rådstuga lärer det, såsom man berättar, hafva gått till på rigtigt riksdagsmaner, åtminstone hvad långa, saltade och pepprade tal beträffar.” På den tiden – när stavningen spretade och finversalerna duggade tätt i pressen – skrevs riktig ungefär lika ofta med k som med g.  

Men i valrörelsen 2018 blev uttrycket ett politiskt slagord. Sverigedemokraterna använde ”på riktigt” på affischer och i andra kampanjer. ”Förändring på riktigt” stod det på en valaffisch med en bild från en sjukhuskorridor. ”Rösta för förändring, på riktigt!” var budskapet i ett brev som partiet skickade ut till väljare över hela landet.  

Inför valet stod Sverigedemokraterna inför ett dilemma. Partiet behövde lyckas med konststycket att utmåla sig som den enda oppositionen till övriga sju riksdagspartier och samtidigt framstå som en ansvarstagande samarbetspartner. Lösningen blev alltså adjektivet riktig i en av betydelserna som anges i Svensk ordbok: ”som verkligen är det som det påstås vara”.  

Parollen hamrades in på mängder av affischer med budskap så mittfåreanpassade att få hade protesterat om det inte varit för avsändaren: ”Ett riktigt djurskydd”, ”En riktig bostadspolitik”, ”Ett riktigt försvar” och ”En riktig sjukvård”. I klartext: Vi vill samma saker som alla andra men ännu mer och vi tänker till skillnad från övriga partier heller inte svika våra ideal. Lite mer salt och peppar helt enkelt.  

Uttrycket är inte på något sätt unikt för Sverigedemokraterna. I stället fångade partiet upp en fras som nog blivit än mer gångbar i svenskan på grund av att den engelska motsvarigheten ”for real” blivit något av ett modeuttryck.  

Som stödparti till Ulf Kristerssons regering har Sverigedemokraterna fått erfara att rollen som ansvarsbärare och kravmaskiner är lättare i teorin än i praktiken. Men även statsministern kämpar med att göra uttrycket till sitt. När Ulf Kristersson talar om ”allvar på riktigt” låter han som en lärarvikarie som förlorat kontrollen över klassrummet i samma ögonblick som han i dörrposten harklar sig för att få tyst på snacket. Ingen som vill provocera en nervös statsminister eller en lynnig despot i Ankara missar en sådan chans. Och retoriskt är det lika vagt och svagt som när Stefan Löfven staplade ”oacceptabelt” och ”inte okej” på varandra och hoppades att dubbleringen skulle skänka något slags auktoritet.  

Där Stefan Löfven hade svårt att förmedla upprördhet har Ulf Kristersson brottats med att sprida lugn. När Liberalernas Johan Pehrson dömde ut Sverigedemokraterna som ”brun sörja” svarade statsministern att det var ”inga konstigheter alls”. Och när den egna regeringsbildningen drog ut på tiden upprepade han ”det är ingenting konstigt” samtidigt som ständiga rapporter om kärvande förhandlingar skvallrade om något annat. Diskrepansen mellan pajkastningen i medierna och Ulf Kristerssons sammanbitna lugn var helt enkelt för påtaglig för att reportrarna skulle lyda honom och titta åt ett annat håll. I hans språkliga krumbukter fanns liksom ett oemotståndligt milligram av Bagdad-Bobs ande. 

Den politiska historien är impregnerad av slagordsstölder. Moderaterna försökte inför 2006 års val norpa arbetarparti från Socialdemokraterna medan Sverigedemokraterna gång på gång gjort anspråk på folkhem – gissningsvis lika mycket för att snylta på ett inarbetat ideal som för att reta dagens socialdemokrater.  

Det går förstås inte att bevisa att Ulf Kristersson lånat ”på riktigt” från Sverigedemokraterna. Men den retoriska sammansmältningen gör att regeringssamarbetets två största partier i någon mån talar med samma röst.  

Det tråkiga för Moderaterna är inte bara att Sverigedemokraterna var först med ”på riktigt”. Budskapet passar dessutom deras självpåtagna outsiderroll bättre. Och det är – som det heter – ingenting konstigt.  

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

***

Läs även: Riktig svenska – svenska språkets viktigaste stilbibel

Läs även: Man vinner inga val med positiv retorik