Rackarungens revolt mot renskrubbade rikssvenskan

Astrid Lindgrens första bok om pojken som alltid hamnar i trubbel men som alltid krånglar sig ur kniporna fyller 60 år i dagarna. I november 1963 utkom Emil i Lönneberga. Det är en bok där hon återvänder till sin barndoms Småland och med hjälp av språket utmejslar hans karaktär. Men där Pippi Långstrump är en rebell som trotsar auktoriteter är Emil ett godmodigt busfrö. 

Redan i inledningen rotar hon Emil i den småländska landsbygden. Astrid Lindgren använder en rad dialektala drag för att läsaren helt enkelt ska höra var historien utspelar sig: ”Och så talade han småländska, det lilla livet, fast det kunde han inte hjälpa. Det gör man i Småland. När han ville ha sin mössa, då sa han inte som du: 'Jag vill ha min mössa.' Han sa så här: 'Jag vill ha mi mysse.'” 

Snart kommer fler tillfällen där hon ställer småländskan mot den tidens tynande ideal av en renskrubbad rikssvenska närmast steriliserad från alla dialektala drag. ”Annars vet man inte att det är soppa”, säger Emil. Men hon förtydligar att han ”egentligen” pratar så här: ”Anners vet en inte att dä ä söppe.” 

Emil ropar gång på gång efter sin mysse och senare efter en bysse. Båda vokalskiftena – från ö till y respektive a till e – är typiska för den här delen av norra Småland även om uttalet är på tillbakagång och hörs mer sällan i dag än på Astrid Lindgrens tid. Hade Emil varit från sydvästra Småland hade han sannolikt sagt mösse och bösse. Och hade han varit född i gränstrakterna mot Östergötland hade det nog blivit mössa och bössa. 

I det standardsvenska soppa är det däremot o som glider iväg till ett öppet ö i småländskans söppe. Men även här blir slutvokalen e i stället för a. Mi, dä och ä är uttal som hörs i åtskilliga dialekter – i synnerhet i södra Sverige. 

Så fortsätter dialektfrosseriet. Att den bestämda formen av substantiv slutar på -a är inte på något sätt unikt för småländskan utan snarare ett utbrett talspråksdrag som Astrid Lindgren utnyttjar: koa, matboa, barna, örona. Typiskt för både götamål och sydsvenska mål är bindevokaler i sammansättningar. Emil talar till exempel om grisastället i stället för grisstället och orten – som ju finns på riktigt – heter Lönneberga och inte Lönnberga. Bindevokalen förekommer också i ett dialektord som krösamos, ’lingonsylt’. 

Småland är ett spretigt landskap eftersom det är ett dialektområde där olika språkdrag möts. I söder anknyter dialekten till sydsvenska mål som skånska och blekingska. I nordost sorteras dialekten in bland sveamålen som talas i Mellansverige. Men i nordväst – där Astrid Lindgren placerar den fiktiva gården Katthult – räknas dialekten traditionellt till götamålen som talas i Västsverige. 

Astrid Lindgren avslöjar aldrig när hon tänker sig att Emil i Lönneberga utspelar sig. Men historiska händelser som husförhör och godtemplarnas etablering i bygden innebär att det blir runt 1900. 

Vid den tiden började uttalet dom av de och dem sprida sig snabbt över landet. I småländskan användes vid den här tiden ofta di i stället för de. I boken förekommer alla fyra uttalsvarianterna i skrift – där di ger dialektal färg och dom ger talspråklig prägel medan de och dem var norm i standardsvenskan. Men omkring 1900 hade nog uttalet dom ganska begränsad utbredning i Småland. Astrids Lindgrens bruk av dom är alltså snarare en anpassning till den samtida läsaren på 1960-talet än en återspegling av äldre tiders dialekt. Och uttalet di förekommer i småländskan än i dag. 

Men språket i Emil i Lönneberga utmärker sig inte bara genom olika drag som ger en klang av landsbygd i allmänhet och småländska i synnerhet. Astrid Lindgren tecknar också Emil som en avlägsen men beskedligare själsfrände till Pippi Långstrump – två fräcka men älskvärda ordvitsare som bryter gränser i ord och handling. Skillnaden är att Emil inte är lika rebellisk. Där Pippi använder språket för att göra uppror mot hierarkier är Emil främst en godmodig hyssmakare. 

Språkvetaren Lena Lind Palicki skildrar i antologin Pippiperspektiv hur Pippi Långstrump trotsar artighetskonventioner och samtalsnormer – bland annat genom att säga du till vuxna. När den första boken om Pippi gavs ut 1945 var detta närmast samhällsomstörtande och ett lindgrenskt långfinger åt den tidens föreställning om barnlitteraturen som en förmedlare av god moral och präktiga föredömen. 

Pippi fortsätter att göra narr av auktoriteter. Genom en ordlek driver hon med poliserna Kling och Klang som vill placera henne på barnhem: ”Jag är ett barn, och det här är mitt hem, alltså är det ett barnhem”, kontrar hon och fastslår att även hennes Villa Villekulla är ett barnhem. Lena Lind Palicki noterar att Pippi ofta tolkar utsagor bokstavligt. I en annan scen kliver hon in till ett butiksbiträde och besvarar den retoriska frågan ”Lider ni av fräknar?” på en reklamskylt med ett rungande nej. Hon är barnet som gör sig rolig på vuxnas bekostnad. 

Den språkliga uppstudsigheten är inte alls lika framträdande i Emil i Lönneberga. Men även här utnyttjar Astrid Lindgren tilltalsmönster för att illustrera hierarkier i samhället. Emil duar både mamma och pappa. Föräldrarna säger också du till barnen. I hemmet är alltså alla språkliga hierarkier utjämnade. Annat är det när familjen måste åka till doktorn efter att Emil fastnat med huvudet i en soppskål. Pappa Anton använder titeln doktorn – ett tilltal uppåt på statusstegen – medan doktorn duar Emil. Men Emil duar – till skillnad från Pippi – inte tillbaka. 

På ungefär samma sätt som Pippi kan också Emil ibland använda humor för att triumfera över vuxna. I doktorns väntrum blir han utskrattad av en gubbe som undrar om han har en soppskål på huvudet för att han fryser om öronen. Emil nekar men gubben ger sig inte: ”Jaså, varför har du den där mackapären på dej då?” undrar han. Emil svarar blixtsnabbt med samma mynt: ”För annars fryser jag om örona”. 

Språkligt sett gör alltså Emil inte revolt på samma sätt som Pippi. Där hon utmanar hierarkier förblir han i första hand en spjuver. 

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. 

***

Läs även: Slagordssluggern Ebba är en populist

Läs även: På riktigt – inte okej