Så mycket enklare när franska lantviner fanns på Systembolaget
Bild: TT
Kåtyrån, kåtyrån, kåty … Hur säger man »Côtes-du-Rhône« nu igen? Med legget brännande i fickan stegar jag in på Systemet några veckor efter 20-årsstrecket. Det är 1988, och fortfarande får man köa till disken för att beställa. I katalogen har jag ringat in den pava som ska med till middagen. Där finns också en vänlig uttalsangivelse: [kåtyrå’n]. Jag har repeterat noga, men är ändå rädd för hånflin från personalen – dels över uttalet, dels över mitt uppenbara babyfejs.
De franska vinerna tog sig på allvar in i Sverige i slutet av 1950-talet, då Systembolaget drog i gång »Operation vin« – en kampanj för att få svenskarna att dricka vin i stället för brännvin. Vinpropagandan förförde med exotiska namn, som gav en fläkt av kontinenten.
Men svenskarnas yrvakna vurm för det kontinentala medförde också ett komplex – rädslan för att säga fel. Det var svenskarnas bristande språkkunskaper som fick Systembolaget att 1958 införa en egen fonetisk skrift i prislistan, för att riktigt trycka in »schatå’ marrgå« och »schatå’ pläsa’ngs« i våra strupar.
Men 60 år senare, och en god dos mer världsvana, har vi inte slutat oroa oss för uttalet av främmande ord. Det visar bland annat alla de spörsmål som kommer in till Sveriges officiella organ för språkvård – Språkrådet. En frågeställare undrar exempelvis hur man ska uttala ostsorten chèvre på svenska: »Det är ju ett franskt ord, och på franska uttalar man inte e i slutet.« Språkrådet svarar att »i synnerhet för ett ord som behåller källspråkets stavning är ambitionen att uttala det som i källspråket, i det här fallet alltså utan slut-e.« Chèvre på svenska skulle alltså uttalas ungefär »sjävr«.
Källspråksuttal eller ej – många ser ut som fågelholkar när man ber att få en »sallad med sjävr«: »Jaha, du menar sallad med tjevree?«
Aftonbladets Veronica Larsson fångar i en krönika den svenska benägenheten att platta till alla som säger fel. Hon står upp för rätten att uttala frans0ka viner med en »omisskännlig svensk brytning«, som »en sann motståndsman«: Vive la révolution! Den svenska uttalsängsligheten kontrasterar hon mot fransmännens eget ointresse för att uttala svenska ord enligt »källspråket«.
Uttalskomplikationerna ökar ytterligare när orden importeras från mer avlägsna trakter än Frankrike. Sedan några decennier har till exempel koreansk matkultur fört med sig en rad nya kulinariska ord. Jag och en vän diskuterade uttalet av bibimbap, en sorts koreansk pyttipanna av bland annat ris, grönsaker, ägg och chilisås. Jag lade betoningen på sista stavelsen bibimba’p, min vän på första, bi’bimbap. När jag konsulterade en person som faktiskt studerat koreanska, upplyste han skrattande om att uttalet ska ligga på mittenstavelsen: bibi’mbap.
Sedan min trevande vinbeställning på 1980-talet har Systemet infört »självplock«. Nu kan jag alltså hålla inne med min bristande franska. Legget kan också ligga orört i plånboken – något som jag däremot har dubbla känslor inför.
