Sedan länge föråldrad

För 140 år sedan började arbetet med Svenska Akademiens ordbok, SAOB. Den 20 december i år fullbordas verket när bokstäverna ä och ö publiceras. Men det var aldrig tanken att resan från a till öxne skulle sträcka sig över tre århundraden. Ordboken spänner över 39 band, omkring 30 000 sidor och sisådär 500 000 uppslagsord. På redaktionen i Lund finns runt 16 000 fyllda av 8,2 miljoner lappar med ord. Det gör SAOB till en av världens mest omfattande historiska ordböcker.  

Men vägen har alltså varit lång. Flera gånger har Svenska Akademien varit på väg att ge upp när mållinjen för SAOB knappt ens hägrat i fjärran. Steget mellan uthållighetsprov och praktfiasko har genom historien ibland varit förvånansvärt kort.  

Ambitionen spretade mot stjärnorna – och det märktes också på mottagandet. En nyårsgåva till svenska folket i allmänhet och till skolan i synnerhet var kommentaren i Svensk Lärartidning den 28 december 1893 i samband med utgivningen av det första häftet av SAOB. Det löpte från a till afbild och skickades ut till 2 389 prenumeranter. Kung Oscar II hade själv tecknat sig för fem exemplar. Då hade det gått tio år sedan Theodor Wisén och Knut Fredrik Söderwall formulerat en plan för arbetet, börjat samla in språkprov, grundat en redaktion och skapat mallar för ordboksartiklarna.  

Men ordbokens historia sträcker sig över mer än 140 år. Redan när Svenska Akademien grundades 1786 skrev kung Gustaf III in ansvaret för språket i stadgarna: ”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, att arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. I praktiken skulle syftet uppfyllas bland annat genom en ordbok: ”Ty åligger äfven Academien att utarbeta en Svensk ordabok”.  

Gustaf III sneglade på L’Académie française som instiftats 1635 och som 1694 gav ut ordboken Dictionnaire de l’Académie française. Ett av hans mål var att visa att även Sverige var en ledande nation inom kultur och vetenskap. I denna strävan var det givet att också ta fram en ordbok eftersom nationens storhet ansågs gå hand i hand med språkets förädling. Ett välbeskrivet och välordnat nationalspråk var ett tecken på ett framstående och förfinat nationsbygge.  

Intresset inom Akademien var måttligt och pliktskyldigt. Men Gustaf III:s vilja gick inte att trotsa. I februari 1787 fastställdes en mall för ordboksartiklar samtidigt som hela alfabetet lottades ut bland ledamöterna. Författaren Johan Henric Kellgren fick a och u på sitt bord, historikern Anders af Botin drog h och s medan författaren Johan Murberg ansvarade för o och å.  

Snart drunknade ledamöterna i principfrågor. Talesättet A och O borde enligt Johan Henric Kellgren på svenska rimligen heta A och Ö. Författaren Gudmund Jöran Adlerbeth våndades med anledning av en diskussion om lånordet exercera över att ordboken skulle användas som rättesnöre och ville därför vara generös med att inkludera språkliga lån för att undvika risken ”at de som skrifva icke vågade at nyttia et ord som de ej i Academiens ordabok igenfunne”. Andra ledamöter ville i stället ransonera importerna och favorisera ord som kändes genuint svenska.  

Den första generationen ledamöter hade ett sisyfosjobb framför sig. Kanske var det därför entusiasmen sinade.  

Det skulle alltså dröja ända till 1883 innan arbetet kom igång på allvar. Glädjen blev kortvarig även efter utgivningen av det första häftet tio år senare. Förhoppningen var att kunna beta av hela alfabetet på ungefär 35 år. Redan 1899 sågade Dagens Nyheter arbetstakten. Då hade tolv häften utkommit på sex år – vilket bara var hälften av det utlovade antalet. I det tempot skulle det ta åtminstone hundra år att bli färdig: ”Under nuvarande förhållanden blir det svenska nationalverkets värde tämligen decimerat och som källa för den svenska odlingen är det nog så grumligt. Talet om dess stora nytta och betydelse bör därför kanske inte vara så högljutt.”  

Hyllningarna blev snart till hånskratt. Svenska Akademien vände sig 1919 till ecklesiastikdepartementet med en vädjan om statligt stöd för att påskynda arbetet. Svaret blev nej med ett förslag om att i stället korta ordboken.  

Litteraturhistorikern Henrik Schück lyssnade och tog 1923 saken till omröstning i Akademien. Han själv och ytterligare två ledamöter röstade för nedläggning. Tretton ville fortsätta. Projektet hade överlevt sin största kris.  

Sedan dess har arbetet sniglat sig framåt. Bara att stånka sig igenom monsterbokstaven s tog redaktionen 40 år. Nu är den svenska språkhistoriens maratonlopp inne på upploppet. I jämförelse är ä och ö lilleputtbokstäver. Ändå fyller ordet över 1 350 spalter och tog en redaktör fyra år. Öga med alla sammansättningar var ett års heltidsjobb.  

Den senaste krisen slog till i december 2021. Svenska Akademien meddelade då att den utlovade revideringen av ordboken inte skulle bli av eftersom det skulle bli för dyrt. Beslutet skulle i praktiken förvandla SAOB från nationalklenod till kuriosakabinett. Stora delar av det gamla materialet är nämligen hopplöst föråldrat.  

Helikoptär – som redaktionen stavade i ett band från 1930 – beskrivs som en ”benämning på ett slags (ännu blott på experimentstadiet befintliga) flygmaskiner”. Ordet antenn trycktes redan 1900 med hänvisning till något som finns på ”insekternas, tusenfotingarnas o. kräftdjurens hufvud” men inte på till exempel radio- och tv-apparater eftersom sådana ännu inte var uppfunna. Och djuret bäver – stavat bäfver eftersom Akademien länge trotsade delar av 1906 års stavningsreform – är enligt ett band från 1924 utdött i Sverige.  

Så småningom lyckades Svenska Akademien skramla ihop 100 miljoner kronor för en uppdatering. Pengarna väntas räcka i sju år och ska användas för att bland annat fräscha upp definitioner av ord som fått nya betydelser, städa bort otidsenligheter och att fylla i luckor – förhållandevis färska ord som dator, atombomb, ketchup och mascara saknas av naturliga skäl helt.  

Bokstäverna ä och ö publiceras alltså i anslutning till Svenska Akademiens högtidssammankomst några dagar före jul. SAOB blir då fullständig men är till stora delar sedan länge föråldrad. Kanske är det den bästa illustrationen av 140 år av det gnetande och stretande som krävts för att dokumentera det svenska språket. 

Toppbild: Bo-A Wendt, Christian Mattsson och Eva Nordgren staplar de 38:a banden av SAOB från golv till tak på redaktionen för Svenska Akademiens ordbok

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

***

Läs även: Björn Ranelid: "Jag kommer segra i det långa loppet"

Läs även: Riktig svenska – svenska språkets viktigaste stilbibel