Sorgebarnet fyller 60 år

Återigen stod Johan Pehrson i förkunnarkostymen. Äntligen predikade arbetsmarknads- och integrationsministern om hur han skulle rycka upp sfi, svenska för invandrare, genom att få fler att fullfölja utbildningen på kortare tid. Regeringens nya recept är att begränsa rätten till undervisning till tre år samtidigt som kommunerna ska bli skyldiga att slussa in elever på rätt nivå.

"De med dåliga förutsättningar måste alltid anstränga sig mer än de med goda förutsättningar. Det är fullt möjligt att lära sig svenska på ett år, på två år. Men nu sätter vi gränsen på tre år för att det ska vara tydligt att det bör man kunna klara av", förklarade han i Svenska Dagbladet. Det vore lika realistiskt att dagdrömma om att Liberalerna ska ha egen majoritet i riksdagen om tre år och att det interna småpartikäbblet ska vara historia redan om ett eller två år. Oavsett vad Johan Pehrson tycker säger forskningen att målet för stora grupper förblir en utopi.

Visst, för högutbildade arbetskraftsinvandrare som talar närbesläktade språk som engelska, tyska eller franska bör kravet inte vara något bekymmer. I den gruppen är det snarare motivationen som tryter om regeringens ganska låga krav på svenskkunskaper för medborgarskap eller uppehållstillstånd utgör ett hinder.

Men det är inte riktigt så migrationen har sett ut till Sverige på senare år. Många invandrare kan inte läsa eller skriva ens på sitt modersmål – ett språk som likt arabiska, somaliska eller tigrinska i sin tur inte alls är besläktat med svenska. När det språkliga avståndet är stort och läs- och skrivförmågan saknas är förutsättningarna sorgkantade.

En ny rapport från forskningsinstitutet Ratio signerad Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholms universitet, och demografistudenten Philip Rehnberg inventerar kunskapsläget om kopplingen mellan språkinlärning, språkkunskaper och integration. Utifrån ett samhällsperspektiv ger Sveriges situation Johan Pehrson ungefär lika många skäl att le som Liberalernas opinionssiffror.

Hittills har svenska forskare varit måttligt intresserade av att undersöka förutsättningarna för språkinlärning i grupper som står allra längst bort från arbetsmarknaden. Fanny Forsberg Lundell och Philip Rehnberg har därför dammsugit i första hand övriga Europa efter forskning. En omfattande studie från Nederländerna antyder att Sverige behöver såväl ljus, kompass och karta som mirakel för att hitta ut ur segregationstunneln.

Undersökningen gjordes i samband med att Nederländerna införde språkkrav för permanent uppehållstillstånd på den allra lägsta europeiska nivån. Bara 11 procent av samtliga 322 deltagare nådde slutmålet – att kunna läsa ett enkelt brev från barnens skola. Testgruppen bestod av 80 procent kvinnor från länder som Afghanistan, Irak, Marocko, Somalia och Turkiet. Sex av tio hade aldrig gått i skolan. Nästan hälften hade bott i Nederländerna i mer än tio år. Den handfull som lyckades nå målet behövde i snitt 985 timmars undervisning.

I Sverige är det planerade kunskapskravet högre samtidigt som sfi är 525 timmar.

Ett grundläggande problem är att sfi inte har förändrats i takt med migrationsströmmarna. När utbildningen infördes 1965 var det främst arbetskraftsinvandrare som redan kunde läsa och skriva som satte sig i bänkarna för att plugga svenska. Nu är en ganska stor andel analfabeter som inte bara ska lära sig språket utan i praktiken dessutom ta igen en skolgång där förmågan att läsa och skriva hade varit central.

Samtidigt är sfi ett snart 60-årsjubilerande sorgebarn. Kvaliteten på undervisningen är bristfällig på många håll, en stor del av lärarna saknar behörighet och avhoppen haglar. Även för behöriga sfi-lärare är kraven på utbildning i svenska som andraspråk lägre än inom gymnasieskolan – trots att det sannolikt är betydligt svårare att undervisa vuxna än ungdomar. Lärarna som ändå kämpar på vittnar ofta om nästintill hopplösa förutsättningar – inte minst eftersom vissa elever har så få kontakter med samhället i övrigt att deras roll närmast kan liknas vid en informationscentral.

Kanske fångar en studie av Robert Walldén, docent i svenska med didaktisk inriktning vid Malmö universitet, kärnan av problemet med sfi. Han har följt 20 personer på språkpraktik. Eleverna är entusiastiska. På arbetsplatserna möter eleverna såväl ett yrkesspråk präglat av branschspecifika ord som ett talspråk fullt av slang, dialekter och vardagliga uttryck. Och det är här som det finns möjlighet att använda svenskan. "Kollegor dom frågar mig hur känner i Sverige livet. Är det bra? Går det bra i skolan? Vad du brukar på fritid?" berättar en elev som gör praktik på ett vårdboende. Många upplever att det inte är den verkliga svenska som lärs ut i klassrummet där fokus ofta ligger på grammatik och skrivande. En elev beskriver det som att praktiken ger kunskaper i den där svenskan "som man använder på staden".

Men satsningar på språkpraktik kräver resurser i form av bland annat planering och handledning. Hittills har regeringar både till höger och vänster genom åren förväntat sig mirakel av sfi utan att det egentligen får kosta.

Visst finns det solskenshistorier i språkmörkret. SVT Västmanland berättade nyligen om 33-åringen Akbar Alizade från Afghanistan som på fyra månader i Sverige lärde sig läsa och skriva på samma nivå som en mellanstadieelev. Det närmaste han hade kommit något slags utbildning var koranläsningen i den lokala moskén. Inom höhö-högern var det många som fnissade åt "bedriften".

Förmodligen var Akbar Alizade särskilt språkbegåvad. Gissningsvis hade han tur med lärarna. Fanny Forsberg Lundells och Philip Rehnbergs rapport visar också att individuella egenskaper har betydelse. Men för breda grupper duger inte dagens sfi för att bryta segregationen. Avståndet är helt enkelt för långt.

Om inte Johan Pehrson är nöjd med att vissa alltid ska stå utanför arbetsmarknaden är det dags att hänga in förkunnarkostymen i garderoben och plocka fram tänkarmössan.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. 

***

Läs även: Plånboken kan avgöra vad som platsar i ordboken

Läs även: Sverige har aldrig varit ett enspråkigt land