Svenskare än du tror

Vi svenskar vet att vi är konflikträdda, blyga, godtrogna och absolut inte tråkigt svenska (om vi tror att etnologen Åke Dauns studier står sig). Vi vet också vad vi tycker, och vi får det redovisat i ideliga opinionsundersökningar. Dessutom tycks vår främsta egenskap vara att vi sneglar på varandra för att »göra rätt«. Men hur ser våra värderingar ut?

En gång förutsattes vi vara gudfruktiga patrioter. När sådant blev omodernt föll hela frågan om nationalegenskaper bort. Men nu kommer abstinensen och vi försöker valhänt hitta något som duger. Det är inte lätt.

Allra valhäntast är begreppet värdegrund. Det låter stabilt, men ordet har en mycket kort historia. Det tillverkades 1992 och det har knappast satt sig. Så här ser det ut på ordtoppen:

Värdegrund (det byråkratiska ordet) – 0,3 förekomster på en miljon ord.

Moral (det viktorianska ordet) – 1 förekomst på en miljon ord.

Värdering (det nya ordet) – 3 förekomster, och stigande.

För ett par år sedan blev svenska värderingar glödheta. Politiker tävlade om att vara svenskast, men vi saknade tradition. Svenska värderingar blev i värsta fall teknikaliteter som kollektivavtal, eller lika med dagens PK-syn på jämställdhet.

Nu växer intresset för kristna värden; antalet (sekulära?) svenskar som anser att vi behöver kristna värden har, enligt Survey-institutet (SR 31 mars), fördubblats under ett decennium.

Men vad betyder det? Vissa kristna vill värna om det ofödda livet, andra vill värna asylrätten; vissa vill värna båda, andra ingetdera. Kristna värden är så sammanflätade med vår civilisation att det blir svårt att se vad som är vad. Dels har kristet tänkande format Europa under 2 000 år, dels har sekulära värderingar präglat kristna i 200 år.

Tankarna om värderingar är valhänta därför att man ser dem instrumentellt, det vill säga som en garant för den egna godheten eller som ett slagträ mot dem som har sämre värderingar. Men intresset kan i bästa fall leda fram till en större förståelse för oss själva, något som behövs i mötet med både multikulti och globalisering.

För självklart finns det något svenskt, precis som det finns något europeiskt och något allmänmänskligt. Inte så lätt att sätta fingret på, men sekler av gemensam historia och decennier av gemensamt skol­system måste ha satt spår. Hur hitta dessa?

Ett angenämt problem är att det finns moraliska universalier. Överallt gäller:

Inget samhälle fungerar om inte de flesta levde efter dessa normer (som också inkorporerats i alla religioner). Men naturligtvis inte alltid, för då behövdes inga normer. Och i maktens korridorer är det mesta tillåtet om stjärnorna står rätt.

Vill man komma längre får man antingen kontrastera (Här i Sverige gifter vi oss med en kvinna i taget. De som vill ha alla på en gång får anpassa sig.) eller göra en behovsanalys (För att vara anställningsbar i Sverige måste man passa tider – på minuten – och acceptera både fackpampar och kvinnliga chefer). Sådant och mycket annat är viktigt, eftersom nyanlända inte kan ana sig till att till exempel barnaga är olagligt, medan otrohet är legalt men inte accepterat. Det finns ett enormt informationsbehov för nyanlända.

Så kan vi uppfostra andra, men vi lär knappast förstå oss själva annat än som »till nöds anpassade«.

Att borra i det svenska kräver en flerdimensionell analys. Låt mig bara visa på två förvillande dimensioner: tid och beslutsnivå.Det som verkar under längre tid är självklart viktigare än det som kommit nyss och kanske försvinner strax, och det är vardagsnormerna som är viktigast för individerna samtidigt som just dessa är svårare att se och lära ut.

I matrisen här ovan kontrasteras normkritik, en ny politisk gadget, mot frihet som i generationer varit det svenskaste svenska: inget feodalsystem, inga livegna, »svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta«, biskop Thomas frihetsvisa, kanske till och med alliansfrihet. På andra ledden kontrasteras den påbjuda normkritiken mot de självpåtagna tvättstugereglerna, något som verkar vara urstarkt svenskt just nu.

De flesta påståenden om svenska värderingar är dock byggda på magkänsla. Därför får vi ta fasta på det lilla vi vet. En viktig pusselbit är beslutsblindheten (www.locs.lu.se/choice-blindness-group). Ett grupp kognitionsforskare vid Lunds universitet har kombinerat intervjuteknik och illusionistknep och funnit något märkligt.

I ett experiment fick försökspersoner välja ut det snyggaste ansiktet bland några foton. »Trollkarlen« blandade snabbt bort korten och visade en annan bild och bad om en motivering. I regel märke försökspersonerna ingenting utan prisade det nya ansiktets skönhet.

Andra hade lika lätt att byta ståndpunkt i politiska och moraliska frågor. Eftersom få upptäckte att de blivit manipulerade, kan vi dra slutsatsen att många kontroversiella frågor berör människor ytligt. De kan argumenten men de är sällan övertygade på djupet.

Ett helt annat fenomen är att ingen ifrågasätter alla människors lika värde. I praktiken har alla människor högst olika värde. Redan i sandlådan lärde vi oss att det sociala värdet varierar, och på arbetsmarknaden betalas vi alla olika. Denna krock mellan formulering och vedertagen praxis beror på en felöversättning; vi svenskar är nästan ensamma om ordet värde. På de vanligaste språken heter det human dignity, dignité, Würde etcetera. Varför protesterar ingen? Kanske för att denna värdering inte påverkar vår vardag, för att den är politiskt påbjuden, och för att den är relativt ny. Kanske därför att den påminner om de  kristna värdena, det vill säga alla är lika inför Gud: (»inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna«; Kol 3:11). Men poängen är att vi håller oss med en allmänt accepterad värdering som är orimlig.

Allra mest svårbegripligt är hur snabbt opinioner kan svänga. Eller svänger de alls (om beslutsblindheten är förklaringen), eller verkar de bara svänga (om den svenska konflikträdslan är förklaringen), eller bryr vi oss överhuvud taget om värderingarna (om exemplet människovärdet är generaliserbart), eller får vi räkna med ännu fler och ännu tvärare opinionskast framöver?

Vi skulle behöva flera pendanger till undersökningarna om beslutsblindheten som visar våra riktiga värderingar, inte bara vad vi säger att vi värderar. En antydan om vad man skulle kunna hitta är förskjutningen mellan två symmetriska ord: avund har minskat med tre fjärdedelar medan girighet ökat lika mycket från mitten av 1960-talet till i dag. Vi börjar alltså acceptera den avundsjuke men talar illa om den girige. Visst känner vi igen oss?

Vi måste ta värderingar på allvar, inte för att tämja andra utan främst för att förstå oss själva. Och det är inte så lätt där opinioner (verkar) förändras snabbt, och där människor vet vad man förväntas svara i opinionsundersökningar.

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig skribent, senast med »Stil – språkets svårfångade signalsystem«. Morfem 2019.