Sverige har aldrig varit ett enspråkigt land

I Sverige talar vi svenska. Så har statsminister Ulf Kristersson låtit i flera år. Numera är det ett påstående som få riksdagspolitiker skulle ifrågasätta. Han låter också som ett eko av 2009 års språklag: ”Svenska är huvudspråk i Sverige.” Innan dess var svenskans status som samhällsbärande språk så självklar att den aldrig skrevs in i någon lag. 

Men Sverige har aldrig varit ett enspråkigt land – tvärtom är vi enspråkigare nu än när Gustav II Adolf och Karl XII regerade. 

Under stormaktstiden 1611–1718 var det uppskattningsvis hälften av invånarna som talade svenska. Omkring en tredjedel talade finska. Periodvis såg krigslyckan till så att lettiska och tyska var stora minoritetsspråk. Så språkspretigt – när sisådär halva befolkningen hade ett annat modersmål – hade Sverige aldrig tidigare varit. 

Förlusten av Finland 1809 och tiden fram till andra världskrigets utbrott 1939 var sannolikt den mest enspråkiga i vår historia. Utöver finnar och samer fanns inga större minoriteter som talade andra språk än svenska. Från statligt håll betraktades inte detta som ett problem. I skolorna kunde det undervisas på både samiska och finska. Så länge som invånarna betalade sina skatter och såg sig som kristna gav inte språkfrågan staten någon huvudvärk. 

Mot slutet på 1800-talet blev tanken på nationalstaten allt starkare. Därmed förankrades också föreställningen om att medborgarna skulle stöpas i samma form. Försvenskningspolitiken innebar att samiska, finska och meänkieli – som länge kallades tornedalsfinska – i praktiken stämplades som sämre språk. Andra språk än svenska förbjöds i klassrummen. 

Andra världskriget satte punkt för den enspråkiga epoken. Sverige förvandlades från utvandrarland till invandrarland. Enligt 1930 års folkräkning – då även religionstillhörighet registrerades – fanns till exempel 15 ”muhammedaner med flera” i landet. I dag tror forskare att det finns runt 200 modersmål i Sverige. Och antalet muslimer – även om många snarare är kulturella än troende muslimer – uppgår till hundratusentals. 

Men ingen vet med säkerhet vem som talar vad. Det förs nämligen ingen officiell språkstatistik. Kanske har Sverige i modern tid varit så enspråkigt att antalet bara haft kalenderbitarintresse. Det har på sina håll även betraktats som en känslig fråga. När den diskuterats har tankarna på en folkbokföring som listar talare av exempelvis romska eller jiddisch behandlats som en förteckning som skulle kunna användas för förföljelser. 

I Finland är detta däremot helt okontroversiellt. Mot slutet av 2022 var det till exempel 287 052 finländare som hade svenska som modersmål – vilket motsvarade 5,2 procent av befolkningen – medan 4 778 891 talade finska. 

Svenska politikers hållning är märklig. Bristen på tillförlitlig statistik gör det svårare att planera exempelvis behovet av modersmålsundervisning. Och samtidigt som språktester för såväl medborgarskap som permanent uppehållstillstånd är på gång verkar tanken på officiell språkstatistik fortfarande vara tabu. 

En som känner till detta är lingvisten Mikael Parkvall. I boken Sveriges språk i siffror från 2016 grävde han på uppdrag av Språkrådet – som är en del av myndigheten Institutet för språk och folkminnen – i befolkningsstatistik och migrationsmönster för att kartlägga antalet talare av landets största språk. 

När utgivningen närmade sig fick ledningen kalla fötter. Trots att Språkrådet beställt och bekostat uppdraget drog sig myndigheten ur projektet. Beslutet var lika ängsligt som tidstypiskt. Det fanns rädsla för brunsmetning, för metoden och för ett initiativ som kunde tolkas som ett ifrågasättande av den officiella hållningen att inte föra statistik över modersmål. 

En plågad ledning vajade, svajade och kovände för att till sist ändå ställa sig bakom utgivningen. 

Mikael Parkvalls beräkningar gällde 2012. Han uppskattade då antalet svensktalande till åtta miljoner. Näst störst var finska med 200 000 talare följt av arabiska med 155 000 talare. Han konstaterade också att invandringen under åren fram till utgivningen 2016 nog redan hade gjort arabiska till det näst största språket i Sverige – ett historiskt skifte som uppmärksammades och diskuterades samtidigt som hans motiv med kartläggningen på sina håll målades i brunt. Men i dag är det få som ifrågasätter att arabiska skulle ha gått om finska. 

Nyligen försökte även Novus fylla kunskapsluckan. I en undersökning där 39 184 personer deltog svarade 99 procent att kunskaperna i svenska var goda. Nästan lika många – 98 procent – hade goda eller begränsade kunskaper i engelska. Därefter var avståndet rejält till finska med 10 procent och arabiska med 7 procent. 

Min tolkning är att arabiska sett till antalet modersmålstalare ändå är ett större språk i Sverige. Fyra av fem finsktalande säger sig nämligen bara ha begränsade kunskaper i språket. Finlandssvenskar lär sig finska i skolan – och är dessutom kraftigt överrepresenterade bland finländare som flyttar till Sverige. 

Novus metod når heller inte omkring 300 000 personer som saknar permanent uppehållstillstånd. I den här gruppen är det förmodligen många som talar god arabiska medan det troligen inte går att hitta finsktalande ens med mikroskop. 

Vad som är goda kunskaper i ett språk är inte givet. Är det att kunna läsa en dagstidning eller att skriva en jobbansökan? Eller räcker det med att kunna föra ett samtal om vädret eller att lyssna på nyheterna på lätt svenska och förstå vad som sägs? Det förra är något som modersmålstalare förväntas kunna – det senare något som kommer att räcka för medborgarskap och uppehållstillstånd. 

I Sverige talar vi svenska. Så har det nästan alltid varit. Det är också något som nästan alla gör i någon utsträckning. 

Men samtidigt som politiker ständigt understryker behovet av språkkunskaper finns ingen ambition att skaffa sig kunskap om hur många som talar vad. Den frågan borde kunna besvaras utan att brunsmeta motiven. 

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen. 

***

Läs även: Rackarungens revolt mot renskrubbade rikssvenskan

Läs även: AI-orden blir en snuttefilt efter corona