Titta, lyssna och fördummas

Min nioårige son älskar superhjältar. När han hade lärt sig läsa bra nog gav jag honom därför alla min barndoms serietidningar som min pappa sparat. En stor papperspåse fylld med hjältar som Spider-Man, Batman och Hulken. Hjältar, som till skillnad från exempelvis pappas cowboys, fortfarande håller ställningarna bland dagens barn. Ändå tittade pojken bara på mig med förvånad blick och utbrast syrligt: "Varför ska jag läsa tidningar? Jag kan ju se filmerna på Disney+". 

Att döma av höstens stora debatt om barn och ungdomars läsvanor och läsförmåga i Sverige är det uppenbart att min erfarenhet inte är unik. 

Enligt en Pisa-undersökning från 2018 når bara 82 procent av de svenska femtonåringarna basnivån i läsförståelse, vilket är en försämring från 87 procent år 2000. En annan jämförande internationell studie från 2021, Pirls, visar att andelen svenska elever i årskurs fyra med låg läsförmåga ökat sedan 2016 från 12 till 19 procent. Dessutom hävdar den finska pedagogikforskaren Lotta-Sofia La Rosa i en ny doktorsavhandling att barn och ungdomar helt enkelt tycker att det är tråkigt att läsa. De ägnar sig hellre åt sociala medier, filmer och spel, som till skillnad från böcker inte kräver att man själv måste skapa inre bilder. Skolministern Lotta Edholm kallar den rådande situationen för en "läskris". Därtill krävde sex kulturchefer från landets största tidningar inför årets bokmässa i Göteborg att den berörda "läskrisen måste stoppas" och på samma mässa beskrev Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider läget som "en framrullande katastrof".  

Läskrisen skylls av svenska kommentatorer på faktorer som avsaknaden av bemannade skolbibliotek, brist på högläsning på lektionerna och en digitalisering i skolan som gått överstyr – faktorer som alla går att åtgärda. Om inte det dalande intresset för läsning stoppas förväntas det bland annat leda till ökade klasskillnader, minskad frihet och demokrati samt framväxten av nya fördummade generationer, som är oförmögna till avancerat tänkande. Bred enighet tycks råda om att människans förmåga att tänka och kommunicera kraftigt begränsas om vi inte i första hand använder skrivspråket: "Samhällets komplexitet kommer aldrig att avhandlas i ljud och bild", fastslår bland andra Expressens kulturchef Victor Malm.  

Men är det verkligen bara en tillfällig svacka i läsintresset vi bevittnar, eller är det i själva verket början på skrivspråkets undergång? I boken Does Writing Have a Future? (University of Minnesota Press, 1987) ställde den tjeckisk-judiske filosofen Vilém Flusser (1920–1991) frågan och blickade in i framtiden med stundtals synsk förmåga.  

I boken undersöker han vad som händer med vår förmåga att tänka och kommunicera när den skriftliga kommunikationen utmanas av digitala uttryckssätt, vilka han redan på 1980-talet såg embryon till men som först nu på allvar slagit igenom. Han noterar ett pågående skifte från vad han kallar linjärt till digitalt tänkande som i slutändan leder till att skrivspråkets existens hotas.  

Enligt Flusser karaktäriseras linjärt tänkande av att alla skrivspråkets symboler har en standardiserad innebörd. En sådan är djupt sammanlänkad med framväxten av vad vi betraktar som högkulturer med kodifierade skriv- och talspråk. Tänk till exempel på judarnas framhävande av sig själva som "Bokens folk", kristendomens uppfattning att "i begynnelsen var Ordet" och islams starka aversion mot bilden som kommunikationsmedel. Tiden före varje religions heliga text beskrivs också återkommande som "okunnighetens tid". Det är alltså med det linjära tänkandet som vi utvecklar ett kollektivt historiskt medvetande där vi ser den egna tillvaron som en händelse på en tidsaxel, i religiösa, nationella såväl som politiska gemenskaper. Detta i kontrast till kulturer där information förmedlas verbalt eller i målningar. Kulturer i vilka rumtiden ofta framträder som fast eller cyklisk.  

I traditionell skrift begränsas betydelsen av en text av den linjära utvecklingen av ord och meningar. Med övergången till det digitala skrivandet blir det vi kallar text i stället del av ett öppet och flytande system med lager av länkar och interaktiva element som inbjuder läsaren till att navigera genom ett nät av information. I ett sådant hyperkomplext system tenderar också skrivspråkets symboler att förlora sin bestämda innebörd när de ständigt laddas med ny mening. På samma sätt ungefär som skriftlösa kulturers språk, vilka inte är kodifierade, förändras för snabbt för att de ska kunna fungera som minnesverktyg, hävdade Flusser.  

Vidare menade han att med digitaliseringen kommer bilder och visuell media att få allt större betydelse för vårt sätt att tänka och kommunicera och utmana textens företräde. Det första alfabetet konstruerades någonstans vid Medelhavets sydöstra hörn för knappt 4 000 år sedan som en utveckling av egyptiska hieroglyfer föreställandes objekt som ett hus eller en kamel. I stället för att fungera som piktogram användes de som tecken att representera det första ljudet av de semitiska ord som namnger dessa ting. Flusser förutspådde emellertid en rörelse tillbaka mot användandet av piktogram, om än med betydligt större möjligheter för användarna att skapa egna innovativa bilder. I dag är det måhända den rörelsen vi ser bland annat i den ikonografi som vuxit fram i våra datorer med pilar, kuvert och gem, i människors frenetiska nyttjande av emojier för att beskriva allt från föremål till stämningslägen, samt i de nya AI-program som tillåter oss att med enkla knapptryckningar producera bilder efter eget bevåg. 

I förlängningen såg Flusser även framför sig att när teknologin fanns tillgänglig för gemene man att enkelt och gratis producera och sprida rörliga bilder skulle alfabetet trängas undan ytterligare, till förmån för filmen. På det internet som då ännu inte fanns skulle "den nye poeten" dominera, utrustad med apparat i stället för penna. Hen skulle inte längre identifiera sig som författare utan "remixare", som processar och bearbetar den ström av bilder, ljud och text som flödar på skärmen. Likt den skrivna poesin skulle framtidens videopoeter också utvidga vårt språkliga universum, men nu genom att göra bilderna och de kroppsliga gesterna till sina huvudsakliga kommunikationsmedel, medan text reducerades till dekoration och tal till bakgrundsbrus. När jag ser mina båda söner stirra i timmar på det till synes ändlösa flödet av hemmagjorda filmer på Youtube, och imitera upphovspersonernas gester och läten, är det även här svårt att inte hålla med Flusser.     

Så snart inspelningar från elektromagnetiska sändare flödar, billigt och rikligt in i alla hem, tänkte han sig likaså att tidningarna skulle utkonkurreras som nyhetskanal. Även om vi inte är där ännu slog det mig likväl nyligen, i mitt yrke som gymnasielärare, att en av mina duktigaste elever gjorde en utmärkt beskrivning av de olika politiska lägren i det just då uppblossade kriget mellan Hamas och Israel, utifrån vad han sett på Tiktok och inte vad han läst i dagspressen. För den upplyste tonåringen kan således de sociala mediestjärnornas visuellt och verbalt presenterade omdömen om läget i Mellanöstern redan i dag väga tyngre än ledarskribenternas skriftliga analyser.  

Enligt Flusser är emellertid det teknologiska utvecklingssteg som till slut tränger undan alfabetet de digitala programspråken. När förmågan att använda Java, C++ eller framtida förenklade varianter inte längre kräver professionella programmerare (programmering infördes i läroplanen 2018) är de traditionella skrivspråkens tid över, eftersom vi då kan skapa vilka slags bilder med tillhörande ljud vi önskar och inte längre behöver texten för att kommunicera. Där och då menar han också att vårt tänkande slutligen lösgör sig från alfabetet – bort från orden mot bilderna, bort från skrivandet mot beräkningarna och framför allt bort från linjernas värld mot de gränslösa digitala nätverkens. Vad det betyder för våra möjligheter att avhandla samhällets komplexitet kan bara framtiden utvisa.  

Av rädsla för att vårt historiska medvetande ska gå förlorat, och av förakt för framväxten av en kultur som inte sätter det skrivna ordet främst, var det i Flussers ögon också ofrånkomligt att många politiker, skribenter, lärare och andra som investerat i skrivspråket kommer att gå till blint försvar för det, precis som vi nu ser i den svenska debatten. I extrema fall såg han till och med framför sig religiöst drivna bildstrider med inslag av "mordisk texttotalitarism". Mot bakgrund av de många våldsamma reaktionerna mot tecknare som avbildat islams profet Muhammed känns Flusser i de passagerna närmast profetisk.  

Men precis som Homeros en gång säkert mötte motstånd när han skrev ner berättelser som traderats muntligt i generationer, eller skriftlärda munkar nog protesterade mot Gutenberg för att han med tryckpressen gjorde texter tillgängliga för den stora massan, kommer sannolikt inte heller paradigmskiftet från det linjära till det digitala tänkandet att på sikt gå att stoppa. Ingen nu levande människa lär visserligen få uppleva att skrivspråket helt försvinner, men eventuellt en del förändringar som förebådar dess undergång.   

Kanske kommer vi till exempel att behöva vänja oss vid att de nya piktogrammen blir en självklar del av det vi kallar skrivande, likt japanskan som växelvis skrivs med kinesiska tecken, två egna alfabet och romerska bokstäver. Kanske var de drygt hundra åren som Sverige haft en funktionellt läskunnig befolkning, i sin klassiska betydelse, bara en historisk parentes. Kanske behöver vi snart inse att det bara är en liten klass, som gamla tiders präster och munkar, vilka till fullo behärskar läsandet och skrivandet i traditionell mening. Kanske måste vi inom kort vidga vår förståelse av vad vi menar med läs- och skrivkunnighet till att också inkludera fenomen som hörförståelse, symbolkännedom, bildhantering och programspråk.  

För även om vi med alla skolans tillgängliga medel försöker stoppa läskrisen bland våra unga är det, om vi får tro Vilém Flusser, mycket svårt att se att det skulle gå att få majoriteten av dem att från emojierna, Tiktok och Disney+ röra sig tillbaka till alfabetet, dagspressen och serietidningarna.

***

Läs även: Plötsligt hyllar alla den tryckta boken

Läs även: Vad händer när djupläsningen går förlorad?