Vårt nya hederspronomen

»Alla vänner har vänt bram / benim är ensam / ja, jag kan den / quranen i handen / men ändå knark i famnen.«

Estradpoeten Salih Bilic läser sin dikt »Intentionen« på Språktidningens evenemang Språkforum. Efteråt deltar han i en panel som diskuterar »förortssvenska«. Salih Bilic förklarar att han använder sig av ett språk som är typiskt för »orten«, för att nå ut till en viss publik: »Jag använder ord som är igenkännliga för just den publiken – som benim. Det kommer från turkiska och betyder min, men det har standardiserats, bland oss, som ett jag.«

Benims resa in i svenskan är speciell. I turkiskan bildas ordet genom att ändelsen -im läggs till stammen ben, som betyder jag. Men i svenskan har formen benim i stället lånats in som pronomen för första person singular: jag.

De flesta lånord är annars så kallade innehållsord, som substantiv och verb. Bram i Salih Bilics text är till exempel slang för bror, ett ord med ursprung i slaviska språk.

Nästan inga lånord tillhör gruppen formord, som prepositioner, konjunktioner – och pronomen. »Nykomling i stängd ordklass skapar öppet bråk« var rubriken på en text av Sara Lövestam i Språk­tidningen 2014. »Nykomlingen« var det könsneutrala pronomenet hen, som några år tidigare kuppat sig in i svenskan och skapat högljudd debatt.

Att en liknande diskussion inte har drabbat benim beror troligen på att det existerar i ett sammanhang som inte är så uppmärksammat i traditionella kanaler. Det förekommer kanske flitigast i en genre som är besläktad med estradpoesin: hiphopen. Där får det flöda fritt tillsammans med andra ord som har kommit in svenskan med människor från världens alla hörn.

Bruket av benim har inte analyserats djupare. Förrän nu. Nathan Young är doktorand vid Queen Mary university i London. Han har ägnat en stor del av sin forskning åt vad han kallar multietnolekter – bland annat i svensk hiphop. Han ser förortssvenskan som exceptionell, även vid en jämförelse med till exempel den danska motsvarigheten, vilket han härrör till växande klassklyftor och segregation. Språket blir ett oppositionsmedel.

»Benim çok driftig, jag jagar ba flos«, rappar Patryk med BLB i låten »Miskiner«. Somaliskans miskiin betyder fattig, çok är turkiska för mycket och flos arabiska för pengar.

Här används benim i ett sammanhang där talaren vill framhäva sig själv – den typiska benim-kontexten. Nathan Young kallar benim ett hederspronomen som framför allt brukas av unga män.

»Benim, han e boss.« Det fastslår rapparen Jireel i »Cataleya«, och låter både benim och han syfta på Jireel själv i tredje person, en så kallad illeism. Detta är också den vanligaste användningen av benim, enligt Nathan Young. Det är dessutom i den konstruktionen som han finner en av nycklarna till att benim har kunnat få fäste i svenskan. Här är det ju sedan gammalt möjligt att ha två subjekt som syftar på samma person i början av en mening: »Johan, han är bra komisk.« »Lisa, det är en bra tjej.« Däremot är det sällan dessa dubblerade subjekt syftar på talaren själv.

Så är det däremot i »orten«, där den här grammatiska mallen har återvunnits för att markera hiphoppares stora ego. Skillnaden mellan det könsneutrala hen och det könssegregerade benim är omfattande. Men att hen lyckades dyrka upp dörren till den stängda ordklassen kanske har banat väg för fler nya pronomen.

– Maria Arnstad, redaktör på Språktidningen.