30 minuter med Jonas Sjöstedt visar Vänsterpartiets problem
Han hade chansen hjälpa V att springa i fatt SD. Han tog den inte, skriver Widar Andersson.
Toppbild: SVT Play
Ett par månader innan Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet 2012 träffade jag honom i Söderköping. Han åkte runt på turné inför partiledarvalet. Sjöstedt var tydlig inför partivännerna. Han sa att ”94 år av träningsmatcher sedan 1917 räckte.” Han ville något mer. Han ville att V skulle gå in i den riktiga politikens kompromisser och samhällspåverkan. Han ville ge sig in i regerandets krävande tillvaro.
”Moderaterna har förändrats på riktigt. De såg sig själva i andras ögon och insåg att det här inte håller", sa Sjöstedt till sina lätt förvånade partivänner i Söderköping.
På Folkbladets ledarsida i november 2011 var mitt omdöme att ”Socialism i Sjöstedts tappning kan mycket väl bli något av samma stuk som vad ”Moderat” har blivit i Reinfeldts och Borgs variant.”
Fjorton år senare – 20 mars 2025 - ser jag Jonas Sjöstedt gästa Anders Holmberg i SVT: s program ”30 minuter”. Nu är han EU-parlamentariker (igen) och har lämnat över partiledarskapet till Nooshi Dadgostar. Mitt omdöme om Sjöstedt 2025 är något mindre optimistiskt än 2011. Vilket är tråkigt i mina ögon.
Under intervjun med Anders Holmberg känner jag tydligt hur Sjöstedt anpassar sig till den traditionella vänsterpolitikens utanförskapsliturgi. Det är väldigt viktigt för honom att anklaga Israel för ”folkmord”, att återkommande uttrycka en vilja att bli ”oberoende” av USA, och att inte med ett enda ord beröra de tunga problemen i Sverige med gangsterkriminalitet och en osannolikt misskött invandringspolitik som drabbar vanligt folk.
Det är som sagt tråkigt. Jonas Sjöstedt skulle i sitt nuvarande politiska livsskede kunna göra betydande insatser som möjliggör för Vänsterpartiet att springa ifatt Sverigedemokraterna. Ett parti som redan efter 12 år i riksdagen har statsbärande ambitioner.
Sjöstedt är inte vem som helst. Han hade kunnat svara rättframt och ärligt på programledarens frågor om kärnvapen, upprustning, nedrustning och Nato. Han borde ha sagt det han – tror jag – innerst inne vill: ”Träningsmatchernas tid är slut. Vi är ett vänsterlutande parti i västvärlden. Den gamla retoriken håller inte. Vi behöver anpassa oss till vad som gäller.”
Men så blev det inte i torsdagens 30 minuter.
Det verkar finnas ett broms-dna i Vänsterpartiet: Så fort man stiger över 10 procent i folkligt stöd så är det fel. Partiet vill inte regera. Partiet vill protestera. Och då går det som det går: Utanförskapet i partiet består.
Ett par månader innan Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet 2012 träffade jag honom i Söderköping. Han åkte runt på turné inför partiledarvalet. Sjöstedt var tydlig inför partivännerna. Han sa att ”94 år av träningsmatcher sedan 1917 räckte.” Han ville något mer. Han ville att V skulle gå in i den riktiga politikens kompromisser och samhällspåverkan. Han ville ge sig in i regerandets krävande tillvaro.
”Moderaterna har förändrats på riktigt. De såg sig själva i andras ögon och insåg att det här inte håller”, sa Sjöstedt till sina lätt förvånade partivänner i Söderköping.
På Folkbladets ledarsida i november 2011 var mitt omdöme att ”Socialism i Sjöstedts tappning kan mycket väl bli något av samma stuk som vad ”Moderat” har blivit i Reinfeldts och Borgs variant.”
Fjorton år senare – 20 mars 2025 – ser jag Jonas Sjöstedt gästa Anders Holmberg i SVT: s program ”30 minuter”. Nu är han EU-parlamentariker (igen) och har lämnat över partiledarskapet till Nooshi Dadgostar. Mitt omdöme om Sjöstedt 2025 är något mindre optimistiskt än 2011. Vilket är tråkigt i mina ögon.
Under intervjun med Anders Holmberg känner jag tydligt hur Sjöstedt anpassar sig till den traditionella vänsterpolitikens utanförskapsliturgi. Det är väldigt viktigt för honom att anklaga Israel för ”folkmord”, att återkommande uttrycka en vilja att bli ”oberoende” av USA, och att inte med ett enda ord beröra de tunga problemen i Sverige med gangsterkriminalitet och en osannolikt misskött invandringspolitik som drabbar vanligt folk.
Det är som sagt tråkigt. Jonas Sjöstedt skulle i sitt nuvarande politiska livsskede kunna göra betydande insatser som möjliggör för Vänsterpartiet att springa ifatt Sverigedemokraterna. Ett parti som redan efter 12 år i riksdagen har statsbärande ambitioner.
Sjöstedt är inte vem som helst. Han hade kunnat svara rättframt och ärligt på programledarens frågor om kärnvapen, upprustning, nedrustning och Nato. Han borde ha sagt det han – tror jag – innerst inne vill: ”Träningsmatchernas tid är slut. Vi är ett vänsterlutande parti i västvärlden. Den gamla retoriken håller inte. Vi behöver anpassa oss till vad som gäller.”
Men så blev det inte i torsdagens 30 minuter.
Det verkar finnas ett broms-dna i Vänsterpartiet: Så fort man stiger över 10 procent i folkligt stöd så är det fel. Partiet vill inte regera. Partiet vill protestera. Och då går det som det går: Utanförskapet i partiet består.