80 miljarder extra till bankerna – och ingen tar ansvar

Enligt en som det förefaller gedigen beräkning har de höga räntorna under de senaste två åren inneburit att bankerna fått 80 miljarder i extra inkomster. För denna summa skulle man ha kunnat tredubbla barnbidraget under ett år. 

En central fråga är vem som tar ansvar för denna stora berikning av bankerna. En central princip i den svenska typen av demokrati är att för all offentlig maktutövning skall det gå att utkräva ansvar. För politiker sker detta i de allmänna valen och för offentliga tjänstemän finns en rättslig ordning där de kan fråntas sina arbetsuppgifter. Men för denna mycket omfattande fördelningspolitik från hushållen till bankerna ställs ingen till ansvar. Besluten om de höjda räntorna har fattats av den oavsättliga ledningen för Riksbanken. Finansministern har visserligen beklagat vad som skett men några reella åtgärder mot bankernas extravinster har inte vidtagits. 

Ett skäl till att detta kunnat ske utan att någon kunnat ställas till ansvar är att Sverige har lagfäst ett så kallat instruktionsförbud som innebär att regeringen inte får ge Riksbanken några instruktioner om hur den ska agera. Detta har kommit att tolkas så att regeringen och dess finansminister inte alls uttalar sig om den politik som Riksbanken bedriver eftersom de då riskerar att dras inför Konstitutionsutskottet. Det måste emellertid betecknas om synnerligen märkligt att de politiskt ansvariga i en demokrati som den svenska beläggs med vad som i praktiken kommit att bli ett yttrandeförbud om centrala delar av den ekonomiska politiken. Yttrandefrihet är visserligen inskriven i grundlagen men gäller märkligt nog inte finansministern när det handlar om penningpolitiken. 

Det är fullt möjligt att de räntehöjningar som Riksbanken beslutat om varit både välbehövliga och effektiva. Men de borde ha kombinerats med åtgärder som förhindrat den stora berikning av bankerna som nu skett. Det är väl att märka att bankerna inte gjort något av värde för samhället för att erhålla dessa extra 80 miljarder. De har inte skapat något nytt eller förbättrat något av sin befintliga verksamhet som motiverar dessa stora extravinster utan de har tillkommit dem helt utan att de förtjänat dem. Normalt sett gör företag stora vinster för att de producerar något som konsumenterna är beredda att betala bra för. Bankerna har gjort dessa stora vinster utan att producera något nytt av värde för sina kunder. 

Problemet kan stavas ”bristande samordning”. När Riksbanken genomförde sina dramatiska räntehöjningar borde regeringen ha vidtagit åtgärder som förhindrade denna orättfärdiga berikning av bankerna. Man kunde beslutat om en extra skatt på bankernas vinster, eller genomfört åtgärder som ökade konkurrensen, eller andra regleringar. Som det nu är tar varken regeringen eller Riksbanken något ansvar för de mycket stora fördelningspolitiska effekterna av den förda räntepolitiken. Riksbanken kan med stöd av lagstiftningen säga att fördelningspolitik inte är deras bord. Och regeringen kan på samma sätt avsvära sig ansvaret genom att med stöd av lagen hävda att landets penningpolitik får de inte lägga sig i. 

Behovet av ökad samordning mellan penningpolitik och andra delar av den ekonomiska politiken motiverar i och för sig inte att man helt återför kontrollen över penningpolitiken till regeringen. Det finns flera andra sätt som man skulle kunna lösa detta behov av samordning på. En oberoende Riksbank kunde bestå av en ledning där det fanns ett antal ledamöter som representerade regeringen/finansdepartementet men att dessa inte var i majoritet. 

De penningpolitiska besluten skulle då kunna samordnas mera direkt och omedelbart med den övriga ekonomiska politiken. Det skulle då också stå klart för medborgarna att regeringen också har ett ansvar för de fördelningspolitiska effekter som penningpolitiken har. Det nuvarande systemet med oavsättliga experter som styr är i grunden i konflikt med demokratins principer.

Bo Rothstein är seniorprofessor vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.