Akutskolor innebär inte alls ”bara straff”
Varför glöms alla elever som utsätts för otrygghet och bristande studiero så ofta bort när vi diskuterar och debatterar skolan?
Toppbild: TT
Låt mig kort konstatera det självklara först, att skolans verksamhet är baserad på vetenskaplig grund är rätt och riktigt. Men när professor Nihad Bunar förra veckan i P4 kritiserade regeringens satsning på akutskolor genom att kalla det ett gigantiskt experiment som införts trots sin ovetenskaplighet, reagerade jag med förvåning. Bunar menar att akutskolorna är illa förberedda och i stället för att satsa på denna reaktiva disciplinära åtgärd borde regeringen ha satsat på trygghetsskapande och förebyggande åtgärder.
Den borde också, anser Bunar, tagit del av den internationella forskning som finns som visar att akutskolor kan ha en negativ effekt för de elever som placeras där. “Det är elever som behöver hjälp, och här blir det ju bara straff” sammanfattar han till P4. Dessa slutsatser drar han utan att det finns några svenska forskningsstudier som studerat verksamheten (vilket är hans poäng i sin kritik av akutskolorna), men mest anmärkningsvärt är det att han slänger sig med signalord som ”straff”, som inte bara felaktigt stämplar den disciplinära åtgärden akutskola till något den inte är, utan även flyttar fokus från vad och vilka den är till för.
Att tillfälligt placera (max fyra veckor) en elev på en akutskola är en disciplinär åtgärd som är reglerad i skollagen och får användas “om det krävs för att tillförsäkra andra elever trygghet och studiero”. Varför glöms dessa elever så ofta bort när vi diskuterar och debatterar skolan, de som utsätts för otrygghet och bristande studiero?
Varför ska det vara så svårt att då och då sätta deras perspektiv i främsta rummet när vi talar om åtgärder mot stök, hot och våld? Nej, det är inget straff att placera en elev på en akutskola, efter att alla andra alternativ är prövade men utan att de hjälpt, det är det enda rimliga att göra.
Ändå är det bilden av straff som professor Bunar tycks vilja sprida. I den forskningsartikel som Bunar under hösten skrivit i Malmö universitets tidskrift Educare om akutskolor, märkligt nog den första i sitt slag i Sverige, skriver han att “Akutskola är inte heller en undervisningsform, då dess främsta syfte inte är att pedagogiskt stödja eleven (som till exempel när det handlar om elever i behov av särskilt stöd), utan är en form av tvång och bestraffning”.
Ja, eller så kan vi benämna det som ett väl underbyggt rektorsbeslut, grundat i att säkerställa alla elevers bästa, som visserligen går emot den placerade elevens och dennes vårdnadshavares vilja, men i linje med rektors uppdrag att se till skolan fungerar som en skola.