Alfa-hannens öde i White Lotus
När alla affärer har brutit samman har finansmannen bara pistolen att välja på – eller?
Toppbild: HBO
Den tredje säsongen av The White Lotus är över och det känns tomt. Ingen serie i modern tid fångar det mänskliga tillståndet som Mike Whites skapelse, där skräckinjagande nivåer av ful verklighet sipprar fram under en privilegierad yta.
Inramningen ännu ett femstjärnigt hotell, nu i Thailand, med ultrarika, bortskämda gäster och anställda som sväljer deras utsvävningar – eller spelar med för en chans till något bättre. Med en piña colada i näven står man där som tittare, omringad av dråpligheter, och vill aldrig checka ut. Igen.
Säsongen är mörkare än sina föregångare, och den mest ångestladdade intrigen kretsar runt Timothy Ratliff, finansmannen spelad av Jason Isaacs. Stadd i en plågsam färd från framgång till undergång är Tim ingen publikfavorit – på nätet har han avfärdats av flera som långrandig, till och med som en illa skriven karaktär. Det är inte heller en tacksam roll; antingen har Tim en lur mot örat eller en revolver mot tinningen. Tidigt under semestern får han ett kort samtal, ett mygel har läckt till media och hans finansimperium riskerar att rasa.
Varje ringsignal framstår som en domedagsklocka. Han snor sin hustrus ångestdämpande, knaprar dem utan vatten, och tillbringar sen merparten av avsnitten med att mumla sig genom en tablettdimmig halvdvala, snubblande mellan restaurangborden medan han fantiserar om självmord eller att skjuta familjen. Familjen lägger märke till hans besynnerliga uppträdande men väljer strutsmetoden. Som ren tv-underhållning kan man förstå tvivlarna, det blir en smula tjatigt.
Är Tims avgrundsdjupa dysterhet trovärdig eller är den en överreaktion? Ratliffs är ju stenrika, de klarar sig väl alltid. Mike White trivs i det tvetydiga och alla som har befunnit sig i samma kretsar som White Lotus-gästerna vet att det för såna som Tim inte längre handlar om pengar.
När förmögenhet är självklar blir namnets anseende allt. Tanken på att förknippas med skurkaffärer är outhärdlig, särskilt när hans fru och äldste son knyter fast sina hela personligheter till hans yrkesmässiga framgång.
Mot slutet är Tim på vippen att bjuda hela familjen på självmordcocktails. Men en glimt av deras ansikten väcker honom, och han inser att de betyder mer än hans namn.
Återigen har en del tittare känt sig snuvade på en mer smaskig Ratliff-upplösning. Men Tim, som i inledningen knappt tittade efter thailändsk kultur och mest ville gymma, gör i slutändan den största inre resan samtidigt som dottern, som längtade efter klostertillvaro, förtvivlat inser att hon inte kan släppa lyxen.
En typisk White-twist, minutiöst planerad.
Samuel Mesterton är kulturjournalist och nöjesskribent.
Den tredje säsongen av The White Lotus är över och det känns tomt. Ingen serie i modern tid fångar det mänskliga tillståndet som Mike Whites skapelse, där skräckinjagande nivåer av ful verklighet sipprar fram under en privilegierad yta.
Inramningen ännu ett femstjärnigt hotell, nu i Thailand, med ultrarika, bortskämda gäster och anställda som sväljer deras utsvävningar – eller spelar med för en chans till något bättre. Med en piña colada i näven står man där som tittare, omringad av dråpligheter, och vill aldrig checka ut. Igen.
Säsongen är mörkare än sina föregångare, och den mest ångestladdade intrigen kretsar runt Timothy Ratliff, finansmannen spelad av Jason Isaacs. Stadd i en plågsam färd från framgång till undergång är Tim ingen publikfavorit – på nätet har han avfärdats av flera som långrandig, till och med som en illa skriven karaktär. Det är inte heller en tacksam roll; antingen har Tim en lur mot örat eller en revolver mot tinningen. Tidigt under semestern får han ett kort samtal, ett mygel har läckt till media och hans finansimperium riskerar att rasa.
Varje ringsignal framstår som en domedagsklocka. Han snor sin hustrus ångestdämpande, knaprar dem utan vatten, och tillbringar sen merparten av avsnitten med att mumla sig genom en tablettdimmig halvdvala, snubblande mellan restaurangborden medan han fantiserar om självmord eller att skjuta familjen. Familjen lägger märke till hans besynnerliga uppträdande men väljer strutsmetoden. Som ren tv-underhållning kan man förstå tvivlarna, det blir en smula tjatigt.
Är Tims avgrundsdjupa dysterhet trovärdig eller är den en överreaktion? Ratliffs är ju stenrika, de klarar sig väl alltid. Mike White trivs i det tvetydiga och alla som har befunnit sig i samma kretsar som White Lotus-gästerna vet att det för såna som Tim inte längre handlar om pengar.
När förmögenhet är självklar blir namnets anseende allt. Tanken på att förknippas med skurkaffärer är outhärdlig, särskilt när hans fru och äldste son knyter fast sina hela personligheter till hans yrkesmässiga framgång.
Mot slutet är Tim på vippen att bjuda hela familjen på självmordcocktails. Men en glimt av deras ansikten väcker honom, och han inser att de betyder mer än hans namn.
Återigen har en del tittare känt sig snuvade på en mer smaskig Ratliff-upplösning. Men Tim, som i inledningen knappt tittade efter thailändsk kultur och mest ville gymma, gör i slutändan den största inre resan samtidigt som dottern, som längtade efter klostertillvaro, förtvivlat inser att hon inte kan släppa lyxen.
En typisk White-twist, minutiöst planerad.
Samuel Mesterton är kulturjournalist och nöjesskribent.