Alla har ett eget minne från 7 april 2017
Förseningen som räddade både politikern och journalisten.
Toppbild: Magnus Lejhall/TT
Det sägs att det uppstår ett särskilt band mellan människor som råkat befinna sig på samma ställe när en katastrof inträffar. I så fall är jag för evigt förbunden med socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M). Den 7 april 2017 var hon Moderaternas utbildningspolitiska talesperson. Vi skulle ses på Café Gråmunken i Gamla Stan den eftermiddagen för en intervju vars exakta ämne jag nu har glömt, minnet bleknar i ljuset av vad som sedan hände. Skolfrågor, i alla händelser. Efteråt hade jag tänkt gå till Åhléns, några hundra meter bort.
Det var en fredag. Och Camilla Waltersson Grönvall fastnade i ett möte. Lite senare skulle hon ta ett tåg hem till Västkusten. Men hon stod fast vid intervjulöftet till journalisten som satt och väntade på Café Gråmunken, fast hon egentligen behövde uträtta ett ärende på stan innan hon gick till Centralen.
När hon dök upp pratade vi längre än vad hon hade tid med. En fråga kärvade, hon blev en smula stram i tonen. Men tog sig tid.
Själv hoppade jag över ”stan” efteråt och gick några hundra meter åt andra hållet. Till gymmet, där jag befann mig när nyhetsflashen kom. Och som jag minns det – vi hördes på sms efteråt – hade Camilla Waltersson Grönvall hoppat över sitt ärende i City för att hinna till tåget.
Vi var två av många tusentals människor som hade liknande planer om att gå på stan den där eftermiddagen, min hågkomst är banal. Men Camilla Waltersson Grönvalls namn och ansikte kommer upp för mig varenda gång det blir tal om terrorattentatet 7 april 2017. Liksom tanken att vi, på något vis, räddade varandra.
Det sägs att det uppstår ett särskilt band mellan människor som råkat befinna sig på samma ställe när en katastrof inträffar. I så fall är jag för evigt förbunden med socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M). Den 7 april 2017 var hon Moderaternas utbildningspolitiska talesperson. Vi skulle ses på Café Gråmunken i Gamla Stan den eftermiddagen för en intervju vars exakta ämne jag nu har glömt, minnet bleknar i ljuset av vad som sedan hände. Skolfrågor, i alla händelser. Efteråt hade jag tänkt gå till Åhléns, några hundra meter bort.
Det var en fredag. Och Camilla Waltersson Grönvall fastnade i ett möte. Lite senare skulle hon ta ett tåg hem till Västkusten. Men hon stod fast vid intervjulöftet till journalisten som satt och väntade på Café Gråmunken, fast hon egentligen behövde uträtta ett ärende på stan innan hon gick till Centralen.
När hon dök upp pratade vi längre än vad hon hade tid med. En fråga kärvade, hon blev en smula stram i tonen. Men tog sig tid.
Själv hoppade jag över ”stan” efteråt och gick några hundra meter åt andra hållet. Till gymmet, där jag befann mig när nyhetsflashen kom. Och som jag minns det – vi hördes på sms efteråt – hade Camilla Waltersson Grönvall hoppat över sitt ärende i City för att hinna till tåget.
Vi var två av många tusentals människor som hade liknande planer om att gå på stan den där eftermiddagen, min hågkomst är banal. Men Camilla Waltersson Grönvalls namn och ansikte kommer upp för mig varenda gång det blir tal om terrorattentatet 7 april 2017. Liksom tanken att vi, på något vis, räddade varandra.