Är det okej att förmänskliga en mördare på scen?
Publikfrågan skär genom luften. Regissörens svar är ett tveklöst “Ja”. Teaterkritikern Ylva Lagercrantz håller med.
Toppbild: Leonard Stenberg/Kulturhuset Stadsteatern
Jag befinner mig på ett eftersnack på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern där Teater Fryshusets nya monolog ”Rov” just nu spelas. Huvudpersonen är en massmördare.
”Skrämmande aktuell” är en sliten klyscha i teatersammanhang, men här stämmer det verkligen. Berättelsen om en incel – en kille som lever i ofrivillig celibat, självupplevt missförstådd och kränkt av samhället – som blir en vandrade krutdurk i vårt offentliga vardagsrum. En bomb som när som helst kan brisera. I ”Rov” sker det i form av en masskjutning på ett universitet.
Det är som om produktionsteamet hade lagt ett karbonpapper över Örebrodådets gärningsperson. Men denna pjäs (manus och regi: Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten) påbörjades redan för ett år sedan.
Att uppsättningen är baserad på forskning som Center mot våldsbejakande extremism (CVE) har tagit fram bidrar till autenticiteten. Liksom att manus delvis är skrivet utifrån samtal med en verklig gärningsperson som har dömts för ett liknande brott.
När ”Rov” spelades i tisdags den 4 februari, samma dag som 10 personer sköts ihjäl i Örebro, var teaterns ansvariga rädda för att föreställningen skulle kännas för skämmande nära. Man övervägde att ställa in. Men under samtalet efteråt blev det istället uppenbart att behovet att samlas och sätta ord på det ofattbara våldet var stort.
Så kan teatertragedier fungera som kollektiv katarsis, på antikt teaterspråk ’själslig rening’.
Och jo, säger regissören. För att se mekanismerna bakom ett attentat är det viktigt att förmänskliga förövaren på scenen. Annars är det svårare att förstå de bakomliggande mekanismerna. Och förstår man dem kan man lättare förhindra att fler dåd sker, resonerar Ulf Stenberg.
I uppsättningen sker humaniseringen bland annat genom att mördaren (spelad av Ludvig Deltin) återger en grym mobbningsscen från barndomen där han nästan drunknade.
I mina sociala flöden ser jag nu hur folk kritiserar medierna för att förmänskliga gärningspersonen Rickard Andersson i Örebro genom noggranna kartläggningar. Detaljerna är få, men något får vi ändå veta om hans barndom, uppväxt och privatliv.
Kanske bör denna typ av gestaltande beskrivning stanna inom teaterns trygga väggar. Det finns många fiktiva förövare att välja på, från Sofokles Oidipus som av misstag dödar sin far och gifter sig med sin mor, till Lars Noréns ”20 november” från 2007 som, liksom ”Rov”, är en monolog. Den skildrar en skolmassaker ur förövarens perspektiv, baserad på en verklig händelse i Tyskland 2006.
På teatern kan dysfunktionella karaktärer problematiseras i ett kollektivt scenrum. I media landar de i knät på en mottagare – som ofta är ensam.
Ylva Lagercrantz Spindler är kulturjournalist och teaterkritiker
Jag befinner mig på ett eftersnack på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern där Teater Fryshusets nya monolog ”Rov” just nu spelas. Huvudpersonen är en massmördare.
”Skrämmande aktuell” är en sliten klyscha i teatersammanhang, men här stämmer det verkligen. Berättelsen om en incel – en kille som lever i ofrivillig celibat, självupplevt missförstådd och kränkt av samhället – som blir en vandrade krutdurk i vårt offentliga vardagsrum. En bomb som när som helst kan brisera. I ”Rov” sker det i form av en masskjutning på ett universitet.
Det är som om produktionsteamet hade lagt ett karbonpapper över Örebrodådets gärningsperson. Men denna pjäs (manus och regi: Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten) påbörjades redan för ett år sedan.
Att uppsättningen är baserad på forskning som Center mot våldsbejakande extremism (CVE) har tagit fram bidrar till autenticiteten. Liksom att manus delvis är skrivet utifrån samtal med en verklig gärningsperson som har dömts för ett liknande brott.
När ”Rov” spelades i tisdags den 4 februari, samma dag som 10 personer sköts ihjäl i Örebro, var teaterns ansvariga rädda för att föreställningen skulle kännas för skämmande nära. Man övervägde att ställa in. Men under samtalet efteråt blev det istället uppenbart att behovet att samlas och sätta ord på det ofattbara våldet var stort.
Så kan teatertragedier fungera som kollektiv katarsis, på antikt teaterspråk ’själslig rening’.
Och jo, säger regissören. För att se mekanismerna bakom ett attentat är det viktigt att förmänskliga förövaren på scenen. Annars är det svårare att förstå de bakomliggande mekanismerna. Och förstår man dem kan man lättare förhindra att fler dåd sker, resonerar Ulf Stenberg.
I uppsättningen sker humaniseringen bland annat genom att mördaren (spelad av Ludvig Deltin) återger en grym mobbningsscen från barndomen där han nästan drunknade.
I mina sociala flöden ser jag nu hur folk kritiserar medierna för att förmänskliga gärningspersonen Rickard Andersson i Örebro genom noggranna kartläggningar. Detaljerna är få, men något får vi ändå veta om hans barndom, uppväxt och privatliv.
Kanske bör denna typ av gestaltande beskrivning stanna inom teaterns trygga väggar. Det finns många fiktiva förövare att välja på, från Sofokles Oidipus som av misstag dödar sin far och gifter sig med sin mor, till Lars Noréns ”20 november” från 2007 som, liksom ”Rov”, är en monolog. Den skildrar en skolmassaker ur förövarens perspektiv, baserad på en verklig händelse i Tyskland 2006.
På teatern kan dysfunktionella karaktärer problematiseras i ett kollektivt scenrum. I media landar de i knät på en mottagare – som ofta är ensam.
Ylva Lagercrantz Spindler är kulturjournalist och teaterkritiker