Återvandringsbidrag är bättre än många tror
Kritikerna missar hur stor skillnad 350 000 kronor gör i Afrika.
Toppbild: AP
Det är dyrt att vara fattig.
I de flesta länderna i Afrika söder om Sahara arbetar merparten av befolkningen med verksamhet som genererar väldigt lite pengar för den enskilde. Besök exempelvis ett slumområde i utkanten av Kenyas huvudstad Nairobi och bevittna den febrila aktivitet som råder där. Hantverkare syr ihop trasiga skor, reparerar kantstötta fotogenlyktor vars glas har spruckit, lagar bilar och radioapparater eller säljer begagnade kläder donerade av någon europeisk välgörenhetsorganisation.
Där finns också mer ljusskygg verksamhet som prostitution och framställning av brända och destillerade drycker. Men alla jobbar med någonting och ingen blir rik.
Vad beror detta på? Jo, för det första är det praktiskt taget ingen butiks- eller verkstadsinnehavare som äger sitt lilla ruckel. De saknar lagfart och trots att den sammantagna omsättningen av all denna ekonomiska verksamhet uppgår till miljardbelopp bara i Kenya, så förblir utövaren fattig, kan inte belåna sin butik, inte generera investeringskapital.
I detta produktiva ekosystem finns också hyreshajarna och ockrarna. Den som saknar ekonomiska garantier måste skaffa el genom att anlita skurkar som tjuvkopplar elledningar och som tar rundligt betalt för den tjänsten. Samma sak med vatten.
En liknande situation gäller i Somalia. Men i Sverige är det inte så. Här jobbar inte alla febrilt som i de afrikanska slumområdena, tvärtom stiger arbetslösheten.
Nu föreslår regeringen och Sverigedemokraterna att invandrare som återvänder till ursprungsländerna ska kunna få ett bidrag på 350 000 kronor per person. En kraftig höjning från dagens 10 000 kronor. I vanlig ordning har detta förkastats av den moraliska majoriteten som kallar det för ytterligare ett exempel på rasism.
Regeringens egen utredare Joakim Ruist avrådde från en så stor höjning av bidraget, just med motiveringen att höjningen skulle skicka signalen att målgruppen är oönskad i Sverige.
Det argumentet väger troligen ganska lätt jämfört med vad det skulle innebära för en arbetslös invandrare att kunna återvända till sitt hemland med en förmögenhet på fickan som för evigt befriar honom från hyreshajar och ockrare, och som gör det möjligt för honom att köpa marken han bor på och starta hederlig affärsverksamhet.
Bengt G.Nilsson har fem decenniers erfarenhet av Mellanöstern och Afrika som journalist, författare och dokumentärfilmsproducent.
Det är dyrt att vara fattig.
I de flesta länderna i Afrika söder om Sahara arbetar merparten av befolkningen med verksamhet som genererar väldigt lite pengar för den enskilde. Besök exempelvis ett slumområde i utkanten av Kenyas huvudstad Nairobi och bevittna den febrila aktivitet som råder där. Hantverkare syr ihop trasiga skor, reparerar kantstötta fotogenlyktor vars glas har spruckit, lagar bilar och radioapparater eller säljer begagnade kläder donerade av någon europeisk välgörenhetsorganisation.
Där finns också mer ljusskygg verksamhet som prostitution och framställning av brända och destillerade drycker. Men alla jobbar med någonting och ingen blir rik.
Vad beror detta på? Jo, för det första är det praktiskt taget ingen butiks- eller verkstadsinnehavare som äger sitt lilla ruckel. De saknar lagfart och trots att den sammantagna omsättningen av all denna ekonomiska verksamhet uppgår till miljardbelopp bara i Kenya, så förblir utövaren fattig, kan inte belåna sin butik, inte generera investeringskapital.
I detta produktiva ekosystem finns också hyreshajarna och ockrarna. Den som saknar ekonomiska garantier måste skaffa el genom att anlita skurkar som tjuvkopplar elledningar och som tar rundligt betalt för den tjänsten. Samma sak med vatten.
En liknande situation gäller i Somalia. Men i Sverige är det inte så. Här jobbar inte alla febrilt som i de afrikanska slumområdena, tvärtom stiger arbetslösheten.
Nu föreslår regeringen och Sverigedemokraterna att invandrare som återvänder till ursprungsländerna ska kunna få ett bidrag på 350 000 kronor per person. En kraftig höjning från dagens 10 000 kronor. I vanlig ordning har detta förkastats av den moraliska majoriteten som kallar det för ytterligare ett exempel på rasism.
Regeringens egen utredare Joakim Ruist avrådde från en så stor höjning av bidraget, just med motiveringen att höjningen skulle skicka signalen att målgruppen är oönskad i Sverige.
Det argumentet väger troligen ganska lätt jämfört med vad det skulle innebära för en arbetslös invandrare att kunna återvända till sitt hemland med en förmögenhet på fickan som för evigt befriar honom från hyreshajar och ockrare, och som gör det möjligt för honom att köpa marken han bor på och starta hederlig affärsverksamhet.
Bengt G.Nilsson har fem decenniers erfarenhet av Mellanöstern och Afrika som journalist, författare och dokumentärfilmsproducent.