Augustpriset – en orättvis betraktelse

Rent litterärt är det egentligen onödigt att diskutera Augustpriset. Ingen bok har blivit bättre av att få pris. Texten fanns där redan innan tillkännagivandet. Ingen har hellre blivit sämre. Man behöver inte skämmas för att ge bort en Augustvinnare i julklapp.

Svenska Förläggarföreningen bryr sig förmodligen inte om vem som vinner. Huvudsaken är att någon köper vinnarböckerna. Priset kom till på initiativ av Wahlström & Widstrands dåvarande chef, Per I. Gedin, som insåg att bokbranschen behövde mer uppmärksamhet för att få fart på bokförsäljningen. En grupp förläggare, bland dem Norstedtchefen Lasse Bergström och Ebbe Karlsson (a.k.a. spionjägaren), vid den tiden chef för Bonniers fackboksavdelning beslöt att ha tre kategorier: skönlitteratur, fackböcker samt barn- och ungdomsböcker. Då och då föreslår någon en ny kategori för ljudböcker, lyrik, bästa översättning eller något annat. Men det blir nej. För många priser splittrar allmänhetens uppmärksamhet och den är den förläggarna är ute efter, eller snarare allmänhetens kreditkort.

Årets vinnare i den skönlitterära klassen blev Tony Samuelsson vilket var lätt att gissa. Inte därför att jag har överlägsna insikter i litteratur utan för att en av mina förläggare en gång förklarade hur han gjorde för att alltid tippa rätt. "Enkelt, tjockaste boken vinner" sade han. Så det brukar bli muskulösa, pladdriga och underhållande romaner som vinner. Jag tror att Samuelssons bok var tjockast i år. Dessutom är Tony Samuelsson en författare som skriver om klass vilket priskommittéer gillar eftersom de domineras av nervösa medelklassare som tycker att "klassperspektiv" alltid är bra att ha med eftersom de inte riktigt vet hur andra har det.

Det finns undantag i Augustprisets historia.  Lyriker har vunnit ett par gånger och när den elegante författaren Carl-Henning Wijkmark fick priset 2007 för Stundande natten deppade arrangörerna. En tunn och krävande bok som handlade om döden var ingenting bokhandlarna gick i gång på. Men Stundande natten håller fortfarande för omläsning vilket är mer än vad man kan säga om dess mångordiga konkurrenter. Hur det går för Kungen av Nostratien är osäkert. Samuelsson är en läsvärd författare och romanen har en proletär huvudperson med rolig ingrig. Men boken handlar om bokskrivande vilket nog kan hindra ett och annat spontanköp.

Men trots allt är skönlitteraturen inget större problem för prisutdelarna. Värre är det i kategorin fackböcker där kan allt från en bok om hundavel till en bok om romarriket kan nomineras och alla från amatörarkeologer till politiska journalister tycker att just deras favoritämne missgynnas. Litteraturvetare hävdar att intresset för litterära kvalitéer i facklitteratur ökat men förmodligen tror de inte ens själva på det. Svensk sakprosa utmärks av angelägna ämnen, dåligt språk och många korrekturfel. Kanske skulle förläggarföreningen ta bort kategorin fackböcker och satsa på ett True Crime-pris i stället.

Dessutom säljer inte fackböcker så bra numera. Länge kunde böcker om trädgårdsskötsel, matlagning, sex eller något annat hobbyartat rädda förlagen men den tiden är förbi. Om årets vinnarbok kommer att sälja är tveksamt. Självmord är ett viktigt ämne men kanske inte bästsäljande.

Själv har jag läst så många trista svenska fackböcker om skogen, grönsaksdieter och företagskultur att jag lämnar genren åt andra och satsar på barnboksklassen. Årets vinnare Chop Chop sägs handla om en tapper liten robot i gigekonomins värld av stressade påhugg. Verkar vara precis rätt bok för mig. Och avgjort mer lustfyllt än självmord och kantstötta proletärförfattare.

Orättvist? Absolut. Men August som hade förstått. Rättvisa är ingen litterär kvalitet.