Bedragarna lever gott på samhällets naivitet

Smaka på ordet eldsjäl. Visst är det vackert! Det ger en bild av en människa som brinner starkt för något viktigt, som kan lägga ner tid och engagemang för andras välgång utan att tänka på egen vinning. Bokstavligen, för eldsjälarna finns ofta inom ideellt arbete, och utför i praktiken mer eller mindre gratis arbete på sin fritid. Det är nog ingen överdrift att säga att utan eldsjälarna skulle stora delar av föreningssverige och civilsamhället stanna. 

Det är också därför veckans avsnitt av Uppdrag granskning, Eldsjälarnas bluff, sticker i ögonen. UG-reportrarna avslöjar hur två kampsportsföreningar för barn och unga, som är kopplade till KFUM, under flera år fått miljonbidrag från Allmänna arvsfonden och andra stiftelser som gått till bland annat märkeskläder, hotellvistelser och utlandsresor som även familjemedlemmar fått följa med på. För ledarna, inte barnen, ska tilläggas.

Jag älskar kvittojournalistik för att det är konkret. Den kräver raka svar på rimliga ifrågasättanden. Behöver en kampsportsförening verkligen fotbollsskor, skridskor, märkeskläder eller airpods? När ledarna för de två föreningarna konfronteras av journalisterna med de utskrivna kvittona på allt som föreningarna betalat, men som orimligen kan ha gått till verksamheten, kommer de obligatoriska bortförklaringarna, som de borde skämmas för att ens försöka klara sig undan med. 

Och nej, det är egentligen inget nytt som kommer fram i UG, men det är nödvändigt att påminnas om att det oavbrutet sker. Att pengar som ska gå till behövande barn och unga går till skrupellösa bedragares vidlyftiga leverne istället. För två år sedan gjorde Expressen ett avslöjande som visade att miljonbidrag från Skolverket som skulle gått till läxhjälp för barn i utsatta områden istället gått till de ideella föreningarnas ledare och företrädare och deras resor till Somalia, mobil- och datorinköp hyrbilar avbetalning av privata kreditskulder. I vissa fall existerade inte ens angivna lokaler där läxhjälpen skulle pågå.  

Den stora frågan som uppstår efter att ha tittat på Uppdrag granskning är inte hur människor kan vara utan samvete och skam i kroppen, utan varför det saknas ett specifikt regelverk för ideella föreningar, där vem som helst kan starta upp och driva en förening med hjälp av offentliga medel, utan krav på att föreningen ska registreras. Tills detta åtgärdas kommer bedragarna fortsätta att leva gott med hjälp av samhällets naivitet. Alla älskar vi ju en eldsjäl, inte sant?