Bevisbördan faller även på Aftonbladets Eric Rosén

Det är inte bara Gud som har gjort comeback i svensk samhällsdebatt, även hans son är het. Det meddelade Ungdomsbarometern häromveckan då många unga lyfter fram Jesus som ett av nästa års stora trender. Av 17 000 intervjuade 15–24-åringar identifierar sig en av tio som religiös. Betydligt fler än i föräldragenerationen besöker kyrkor, moskéer, synagogor och liknande. Så kan vi inte ha det, dundrade Aftonbladet Kulturs Erik Rosén som i sin ungdom frälstes till ateismen tack vare punken. ”Inte för att vara sån, men gud finns faktiskt inte”, löd hans pamflett mot den irrationella gudstron. Tron på Gud är enligt Rosén en ”patetisk vanföreställning till snuttefilt” som ”saknar verifierbar förankring i verkligheten”. Istället vill han se ett offentligt samtal om religion som tar sanning, verklighet och empiri på allvar.

Handsken var kastad och med det sattes det igång en debatt som har spänt över olika kultur- och opinionssidor. Kulmen nåddes sannolikt när Aktuellt sammanförde kyrkohistorikern Joel Halldorf och Eric Rosén för det avgörande slaget: Finns Gud?

För Rosén var svaret förstås givet: ”Bevisbördan ligger på den som tror”. För Halldorf, å sin sida, handlade Guds existens snarare om estetik. ”Kunskapen om Gud handlar mer om kunskapen om skönhet och kärlek”, inget vi kan bevisa i laboratorier. Även om resten av inslaget fokuserade på den typ av samtal om religion och politik som många i dag är vana vid, lämnade ingångsvärdet i debatten mycket övrigt att önska.

Bland annat är frågan om fördelningen av bevisbördan inte så enkel. För Eric Rosén utgör exempelvis hans ateistiska socialism allt annat än en objektiv moralisk grund för hans kategoriska fördömanden av troende som förtrycker människor. Om våra moraliska intuitioner bara är resultatet av biologiska processer och sociala normer, vad hindrar oss då från att ”utvecklas” från detta? Som bekant var ateismen även kärnan i Sovjetförtrycket.

Som kristen sympatiserar jag dock med Eric Roséns efterlysning. För räcker det att tala om gudstro som tilldragande för att säga att den är sann? Religionerna gör trots allt sanningsanspråk som fordrar goda skäl, något som är aktuellt i jultider. Att det på SVT:s jultablå finns en dokumentär med namnet Jesus hemliga familj kanske kan ses som ett försök att undersöka kristendomens historiska anspråk, även om den präglas av sedan länge vederlagda konspirationsteorier (som att de betydligt yngre gnostiska texternas esoteriska Jesus skulle vara mer mänsklig samt att han var gift). 

Frågan är vad för historisk djupdykning SVT erbjuder när vi närmar oss Ramadan? Historikern Tom Hollands omtalade dokumentär Islam, The Untold Story, kanske? Eller känns kristendomskritiken tryggare?