Birgitta Dahl – politiker i gerillauniform

Birgitta Dahl var politiker av ett slag som är sällsynt i dag, på gott och ont. Hon var besjälad av socialdemokratin och ville att alla skulle omfamna den. Särskilt världens fattiga länder som höll på att resa sig ur det som beskrevs som ett kolonialt förtryck och som stod redo att forma sin egen politik. 

I december 1970 var hon 33 år gammal och gav sig iväg på en äventyrlig resa som förde henne till den lilla portugisiska kolonien Guinea-Bissau i Västafrika. Där fanns PAIGC, det afrikanska partiet för självständighet för Guinea och Kap Verde. En rebellrörelse som från sina baser i djungeln bekämpade det portugisiska kolonialstyret.  

Birgitta Dahl var inbjuden av rörelsens ledare Amílcar Cabral, en hängiven marxist som var influerad av Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara. Cabral förstod att dra nytta av Dahls närvaro. Hon var svensk riksdagsledamot och lät sig guidas genom de områden som hade intagits av PAIGC, iklädd gerillauniform. Hon blev PAIGC:s mest framträdande affischflicka och bidrog starkt till att rebellernas väpnade kamp erhöll erkännande i omvärlden.

Besöket i Guinea-Bissau blev en formativ upplevelse för Birgitta Dahl. Det var inte ofarligt, flera gånger fick hon ta skydd för att undgå upptäckt av portugisiska flygplan som bombade rebellposteringar. Hon påstod själv att hon hade klätt sig i gerillauniform för att lättare bli behandlad enligt Genèvekonventionernas regler om krigsfångar, i händelse av att hon skulle hamna i portugisisk fångenskap. Det kan tolkas som att hon såg sig som medlem av PAIGC. 

Det förtroende för PAIGC som byggdes upp i den svenska regeringen förklaras till stor del med de personliga kontakter som skapades, bland annat genom Birgitta Dahl. Vid början av 1970-talet hade Sverige blivit den största givaren av icke-militärt bistånd till PAIGC. Det svenska stödet till motståndsrörelsen betraktades av många bedömare som mer politiskt till sin karaktär, än humanitärt. 

Sverige och Sovjetunionen stöttade samma afrikanska befrielserörelser, och enligt det då rådande socialdemokratiska narrativet var avsikten att dessa rörelser skulle inspireras till att anamma den svenska – läs: socialdemokratiska – politiska modellen. Men det finns i dag inte något afrikanskt land vars politik på minsta vis påminner om socialdemokratin.   

Efter frigörelsen från Portugal 1974 fortsatte Guinea-Bissau att under PAIGC:s styre utverka bistånd från Sverige. Under en tioårsperiod bidrog svenska skattebetalare med drygt 3 miljarder kronor.  

Sedan gick det snabbt utför. ”Den svåra ekonomiska situationen och bristande politiskt intresse, tillsammans med Guinea Bissaus geografiska läge, har gjort att organiserad brottslighet (framför allt smuggling av narkotika som transiteras från Latinamerika till Europa) har fått ett mycket starkt fotfäste i landet”, skrev utrikesdepartementet i en rapport 2010. 

Birgitta Dahls ögonsten hade förvandlats till en gangsterstat. 

Dahls fäbless för revolutionära rörelser visade sig också senare under hennes politiska karriär då hon 1976 tog Kambodjas ledare Pol Pot i försvar, och i Sveriges Radios program OBS Kulturkvarten hävdade att det som skrevs om massmord i Kambodja var lögn och spekulation, och att det var nödvändigt att med våld evakuera Phnom Penh. Den evakuering – snarare fördrivning – som utmynnade i mordet på omkring en miljon kambodjaner. 

Det som dock skilde Birgitta Dahl från många andra politiker var att hon hade tillräckligt mycket kurage för att göra avbön för sina ideologiska klavertramp. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev hon 1997 att hon tog avstånd från ”Pol Pot och hans fasansfulla skräckvälde.”  

”Jag gjorde en mycket allvarlig felbedömning”, fastslog hon. ”Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant. Det finns därför några uttalanden av mig som jag ångrar djupt.” 

Hennes slutord i debattartikeln var: ”Lär vi oss av våra misstag bör det kanske rent av finnas en nåd”.  En tanke som fler politiker borde ta till sig. 

Bengt G Nilsson är journalist och har bevakat Afrika i över 40 år. Han har bland annat skrivit boken ”I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika”.