Bit ihop om din bananfobi, Brandberg!
Det är en politikers krav på sin omgivning som är det stötande med Paulina Brandbergs bananfobi.
Toppbild: TT / Jessica Gow
Nyheten om jämställdhetsminister Paulina Brandbergs bananfobi har på några dagar färdats vida ut i världen: ”Personal banansäkrar utrymmen på grund av den svenska ministerns fobi” rapporterar BBC och holländska RTL Nieuws skriver att ”Svensk minister kräver bananfria utrymmen på grund av fobi”.
Expressens avslöjande om ministerns enligt uppgift ovanligt svårartade fobi har väckt både medlidande (från bland andra Teresa Carvalho (S) som på X vittnar om att hon lider av samma åkomma), munterhet och en hel del irritation. Kritiken som riktats mot Brandberg har fått flera kollegor att rida ut till hennes försvar: Statsminister Kristersson uppger sig ha ”all respekt för människor som har olika fobier” och Brandbergs partiledare, Johan Pehrson (L) anser att det är ”befängt att Sveriges jämställdhetsminister nu reduceras till en fobi”.
Man häpnar. Inte främst över bananfobin som sådan, utan över det politiska etablissemangets oförmåga att tolka reaktionerna på Expressens artikel. Dessa har nämligen inget med bristande respekt för människors fobier och egenheter att göra – vilket rubrikerna från brittisk och holländsk press indikerar. Nyheten är ju inte att ministern är rädd för bananer. Nyheten är de absurda krav hon ställer på sin omgivning.
Många människor – eventuellt alla – brottas med irrationella rädslor. Det är väl livet, antar jag. Att vara rädd för bananer kan vara en av de fånigare fobierna, men ingen människa väljer sina rädslor.
De flesta får helt enkelt lära sig att hantera dem, oavsett om det handlar om gnagare, spindlar, höga höjder eller, ja, bananer. Ingen kan kräva att alla möss i en kommun elimineras, att höga höjder jämnas med marken eller att möten och byggnader banansäkras. Om man inte är ett mycket litet barn. Eller råkar vara politiker. För politiker som når en viss nivå förväntar sig förvånansvärt ofta att omvärlden anpassar sig efter de speciella krav och önskemål vederbörande har. En stab av tjänstemän tillgodoser varje nyck och horder av människor får betalt för att täcka upp, dölja, bortförklara och kratta manegen.
Det är detta som väcker irritation – de privilegier som politiker ger sig själva. Som att kräva att byggnader banansäkras i stället för att, som alla andra människor gör, bita ihop och hantera sitt obehag.