”Bibliotekarier” läser Macchiavelli på kåken

Polisen utfärdade i helgen varning mot "bibliotekarier" som lurar 80-åringar på pengar. Flera brott har anmälts i norra Stockholm. Bedragarna ringer upp, påstår sig arbeta på bibliotek, kräver betalning för beställda böcker. Utöver bedrägeri är det brottsparagrafen "föregivande av allmän ställning" som kickar in, även detta med fängelse i straffskalan. Renommésnyltning är det definitivt, eftersom bibliotekarier är kulturens riddarvakter, kulturkrigare med brutna gevär och upplysningsapostlar att buga för. Sedan biblioteken blev värmestugor för gangsters har bibliotekariernas jobb blivit allt tuffare. Det måste ha varit med blandade känslor de mottog nyheten att Macchiavellis ”Fursten” är den hetaste låneboken på fängelsebiblioteken i Sverige.

Rimligen har Lars Norén och pjäsen 7:3, bakgrunden till Malexandermorden, vaccinerat Kriminalvården mot aningslösa kulturprojekt. Men här har vi alltså att göra med en reguljär verksamhet.

Man ser framför sig hur bibliotekarien på Kumlaanstalten sätter fram den uppbyggliga världslitteraturen på små snurror. Om ”Brott och Straff” (Dostojevskij) känns för lång finns det andra crash courses i skuldproblematik. ”Madame Bovary” (Flaubert) till exempel, eller Thérèse Raquin (Zola). Dante drev en betaversion av Fryshuset redan under 1300-talet i ”Den Gudomliga Komedin”. Åtminstone var det en sorts värstingresa, om än till fots.

Men bäst går alltså Macchiavellis ”Fursten”.  Samhällets vision att rehabilitera kriminella till dygdiga liv går här i baklås. ”Fursten” är en kokbok för nästan allt som en härskare kan ta sig till för att vinna och behålla makt: våld, hot, utpressning, lögner, disciplinering. Skriven för en liten statsstat vars folkmängd motsvarar Ortens.

Florens hade 70 000 invånare på 1500-talet. I Järva bor 90 000 personer. Same, same, not so different. Tänker man uppenbarligen när man sitter inburad.

Ända sedan boken kom ut 1532 har experterna dividerat om Macchiavellis avsikter med sitt knappologiska inspel till Lorenzo Medici (190 glesa sidor). Ofta har han betraktats som en föregångare till Generation X. Han är inte ensam pionjär i det politik-ironiska facket, Voltaires ”Candide” från 1759 finns där också, betydligt mysigare än”Fursten”. (Böckerna kan med fördel läsas parallellt. Internerna kan i ”Candide” känna igen den naiva kultur som har präglat somliga svenska myndigheter när välfärdsbrottslingarna har lagt in högsta växeln.)

En annan tolkning säger att Macchiavelli visserligen ger uppriktiga råd till den furste han tjänar, men samtidigt är kritisk till makthavare som fulspelar. Läser man ”Fursten” på det viset, är boken en skicklig gestaltning av samhällets behov av god moral.

Emellertid säger den politiska filosofen John Plamenatz  – i andra termer – att en sådan tolkning är dumheter. Macchiavelli skulle ha uppfattat det som komiskt med folk som rusar ut till hans försvar. Han hade noll behov av att bli omtyckt av respektabla människor. Vilket för oss tillbaka till fängelsebiblioteket på Kumla. Givetvis skulle Macchiavelli ha fascinerats av intresset från skurkar som är femton generationer yngre.

Det är illa att fängelser är universitet i brott. Och förfärligt om bedragare utnyttjar kulturellt kapital till att lura gamla. Men samtidigt – att läsa klassiker kan aldrig vara dåligt. Om nästa akt i dramat blir att moralpolisen rycker ”Fursten” från hyllorna, skulle Macchiavelli skratta i sin grav. Och fråga om vi inte har bättre kriminalpolitik än så.

Cecilia Garme är politisk journalist, fil dr i statskunskap och moderator. Under våren 2025 är hon redaktör för Sticket.