Dags för Centerns nästa utfyllnadskandidat
För två år sedan skrev jag att Centern behövde en övergångsledare som kunde ta dem ur Annie Lööf-baksmällan. Det verkar inte ha varit tillräckligt.
Toppbild: TT
Nu är de av med ledaren. Då är bara den politiska inriktningen kvar att fixa.
För två år sedan var processen att välja en efterträdare till Annie Lööf i full fart – eller snarare i något slags motig uppförsbacke, för av de tre kandidaterna fanns ingen verklig favorit. Då skrev jag så här i Fokus:
”Det mest sannolika är väl fortfarande att en av de tre kandidaterna väljs, varefter 'vinnaren' mals ned av missnöje, krypskytte och ovilja att tala om de verkliga problemen. Därefter tillträder nästa ledare, då med bättre chanser att lyckas.”
Det låter, om jag får säga det själv, ganska träffande. Utom den sista meningen.
Min tanke var att Centerpartiet skulle framhärda i sin Annie Lööf-baksmälla under en ledare som inte hade kraften eller mandatet att backa ur den återvändsgränd som Lööf lett in partiet i. Men sedan skulle de välja en ledare som fick byta riktning. Ungefär som Moderaterna gjorde efter Reinfeldt.
Nu är jag inte så säker. Det kan förstås hända, men inte särskilt mycket i Centerpartiet tyder på att det kan samla sig till något slags ny kurs.
Partiet har gjort avståndstagandet från Sverigedemokraterna till en dogm, viktigare än allt annat. Det gör i sin tur att partiet bara kan luta sig mot Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det håller samtidigt fast vid en ekonomisk politik som ligger till höger om den sittande regeringens och är helt i strid med samarbetspartierna till vänster. Det har bytt väljarbas, om man ställer det på sin spets från landsbygdsmänniskor med traditionella värderingar, till unga, liberala kvinnor. Partiets sympatisörer har gått åt vänster och gillar numera sossar. Men röstar ändå på ett parti som låter som åttiotalets nyliberaler.
Det är en enda röra.
Centerpartiets hela förhoppning är att resten av det politiska livet ska tänka om och anpassa sig efter Centerns märkliga strategi, snarare än tvärtom. Det är den verkliga betydelsen av ”den breda mitten”: en bred koalition mot de väljare som röstat fel. Det är också helt verklighetsfrämmande.
Så vad händer nu? Vem tar över?
Det finns kandidater som skulle kunna göra ett gott jobb. Längst fram bland dem som kunde vända det hela står den förre ekonomisk-politiske talespersonen Emil Källström. Men Källström har, åtminstone för tillfället, lämnat politiken. Det vore något av ett självmordsuppdrag att ta sig an uppgiften, utan att ha mandatet att rensa upp i Lööfs förstelnade konkursbo. Närmare till hands ligger antagligen någon som Elisabeth Thand Ringqvist. Om det skulle vara till någon hjälp för att lägga fast en helt ny politisk riktning är rätt osannolikt.
Kanske behövs det en övergångskandidat till, innan lusten att reda upp vad Annie Lööf lämnade efter sig blir starkare än halsstarrigheten.
Nu är de av med ledaren. Då är bara den politiska inriktningen kvar att fixa.
För två år sedan var processen att välja en efterträdare till Annie Lööf i full fart – eller snarare i något slags motig uppförsbacke, för av de tre kandidaterna fanns ingen verklig favorit. Då skrev jag så här i Fokus:
”Det mest sannolika är väl fortfarande att en av de tre kandidaterna väljs, varefter ’vinnaren’ mals ned av missnöje, krypskytte och ovilja att tala om de verkliga problemen. Därefter tillträder nästa ledare, då med bättre chanser att lyckas.”
Det låter, om jag får säga det själv, ganska träffande. Utom den sista meningen.
Min tanke var att Centerpartiet skulle framhärda i sin Annie Lööf-baksmälla under en ledare som inte hade kraften eller mandatet att backa ur den återvändsgränd som Lööf lett in partiet i. Men sedan skulle de välja en ledare som fick byta riktning. Ungefär som Moderaterna gjorde efter Reinfeldt.
Nu är jag inte så säker. Det kan förstås hända, men inte särskilt mycket i Centerpartiet tyder på att det kan samla sig till något slags ny kurs.
Partiet har gjort avståndstagandet från Sverigedemokraterna till en dogm, viktigare än allt annat. Det gör i sin tur att partiet bara kan luta sig mot Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det håller samtidigt fast vid en ekonomisk politik som ligger till höger om den sittande regeringens och är helt i strid med samarbetspartierna till vänster. Det har bytt väljarbas, om man ställer det på sin spets från landsbygdsmänniskor med traditionella värderingar, till unga, liberala kvinnor. Partiets sympatisörer har gått åt vänster och gillar numera sossar. Men röstar ändå på ett parti som låter som åttiotalets nyliberaler.
Det är en enda röra.
Centerpartiets hela förhoppning är att resten av det politiska livet ska tänka om och anpassa sig efter Centerns märkliga strategi, snarare än tvärtom. Det är den verkliga betydelsen av ”den breda mitten”: en bred koalition mot de väljare som röstat fel. Det är också helt verklighetsfrämmande.
Så vad händer nu? Vem tar över?
Det finns kandidater som skulle kunna göra ett gott jobb. Längst fram bland dem som kunde vända det hela står den förre ekonomisk-politiske talespersonen Emil Källström. Men Källström har, åtminstone för tillfället, lämnat politiken. Det vore något av ett självmordsuppdrag att ta sig an uppgiften, utan att ha mandatet att rensa upp i Lööfs förstelnade konkursbo. Närmare till hands ligger antagligen någon som Elisabeth Thand Ringqvist. Om det skulle vara till någon hjälp för att lägga fast en helt ny politisk riktning är rätt osannolikt.
Kanske behövs det en övergångskandidat till, innan lusten att reda upp vad Annie Lööf lämnade efter sig blir starkare än halsstarrigheten.
