Det bästa Centern kan hoppas på är ett kraftfullt ”vi får se”.
Att stå upp för att sitta ner i båten är djärvt i Centerpartiet.
Toppbild: Henrik Montgomery
Anna-Karin Hatt har seglat upp som het kandidat till partiledarposten i Centerpartiet. Nu har centeradeln sagt sitt, i skepnad av Marcus Åsling på Östersundsposten (C). Han är gift med Karin Åsling, vars pappa Per Åsling, tidigare riksdagsman, är son till den gamla industriministern Nils G Åsling, och på söndagen hov han upp sin röst. Tyngre blir det inte. (Marcus har droppat sitt eget namn Persson).
”De röda linjerna har varit skadliga…väljarna röstar inte på Centerpartiet för att man vill ha goda värderingar i Sveriges riksdag utan för att få en sakpolitik genomförd”, sa politiska redaktören Åsling i söndagens Agenda i SVT. Han väntar sig ovett från partiet. Att stå upp för att sitta ner i båten är kontroversiellt.
Åsling (den yngre yngre) tror att väljarna struntar i de röda linjerna till SD och V. Det är bara de navelskådande partisterna som bryr sig. Marcus använder det mindre explicita ordet ”nördiga”
På måndagen är det ännu okänt om Anna-Karin Hatt ställer upp. Den före detta energiministern och statssekreteraren är VD och koncernchef för LRF. Dessförinnan var hon VD för Almega i fyra år. Mer borgerlig profil är svår att få, men hon slapp genomlida de uppslitande politiska striderna på parkett 2018 och 2022.
Bara en mycket stark centerledare kan ha stridsropet vi-tar-ställning-efter-valet utan att malas till politikerfärs i medierna. Men statsvetarbibeln 134 dagar om regeringsbildningen 2018-19 kom till slutsatsen att inget parti borde binda sig för ett regeringsalternativ innan det finns ett valresultat. Det finns alltså underbyggnad till Åslings resonemang. Som läget ser ut – krigsekonomi, upprustning och politisk enighet om restriktiv invandring – kommer den sakpolitiska skillnaden mellan blocken minska fram till valet. Att Centern, med Åslings ord, ”bör ha en så bred förhandlingsbas som möjligt” är inte så storhetsvansinnigt som det kan låta från ett parti som bara ligger två tiondelars procent över riksdagsspärren.
Problemet är stödrösterna. Vem ska man få dem ifrån, om man inte lovar trohet till ett block före valet?
Det kan ändå sluta med att C samarbetar med sossarna. Vem blir förvånad i så fall? Centerpartiet klev rakt ur Bildtregeringen 1994 till ett samarbete med den nya S-regeringen för att sanera finanserna 1995. Sen bytte Maud Olofsson tillbaka till Fredrik Reinfeldt och Alliansen, varefter Annie Lööf 2018 hoppade in i Stefan Löfvens regeringsunderlag.
Det stora frågetecknet är i stället vilken sakpolitik som ska dra C-väljare 2026. I höstas konstaterade Novus att Centerpartiet inte ”ägde” någon fråga. C var inte ens ”näst bäst” i någon enda politisk sakfråga. Tills de hittar någon är en rödlätt partiledare med businessvibbar och landsortsdialekt ett halmstrå de känner igen.
Anna-Karin Hatt har seglat upp som het kandidat till partiledarposten i Centerpartiet. Nu har centeradeln sagt sitt, i skepnad av Marcus Åsling på Östersundsposten (C). Han är gift med Karin Åsling, vars pappa Per Åsling, tidigare riksdagsman, är son till den gamla industriministern Nils G Åsling, och på söndagen hov han upp sin röst. Tyngre blir det inte. (Marcus har droppat sitt eget namn Persson).
”De röda linjerna har varit skadliga…väljarna röstar inte på Centerpartiet för att man vill ha goda värderingar i Sveriges riksdag utan för att få en sakpolitik genomförd”, sa politiska redaktören Åsling i söndagens Agenda i SVT. Han väntar sig ovett från partiet. Att stå upp för att sitta ner i båten är kontroversiellt.
Åsling (den yngre yngre) tror att väljarna struntar i de röda linjerna till SD och V. Det är bara de navelskådande partisterna som bryr sig. Marcus använder det mindre explicita ordet ”nördiga”
På måndagen är det ännu okänt om Anna-Karin Hatt ställer upp. Den före detta energiministern och statssekreteraren är VD och koncernchef för LRF. Dessförinnan var hon VD för Almega i fyra år. Mer borgerlig profil är svår att få, men hon slapp genomlida de uppslitande politiska striderna på parkett 2018 och 2022.
Bara en mycket stark centerledare kan ha stridsropet vi-tar-ställning-efter-valet utan att malas till politikerfärs i medierna. Men statsvetarbibeln 134 dagar om regeringsbildningen 2018-19 kom till slutsatsen att inget parti borde binda sig för ett regeringsalternativ innan det finns ett valresultat. Det finns alltså underbyggnad till Åslings resonemang. Som läget ser ut – krigsekonomi, upprustning och politisk enighet om restriktiv invandring – kommer den sakpolitiska skillnaden mellan blocken minska fram till valet. Att Centern, med Åslings ord, ”bör ha en så bred förhandlingsbas som möjligt” är inte så storhetsvansinnigt som det kan låta från ett parti som bara ligger två tiondelars procent över riksdagsspärren.
Problemet är stödrösterna. Vem ska man få dem ifrån, om man inte lovar trohet till ett block före valet?
Det kan ändå sluta med att C samarbetar med sossarna. Vem blir förvånad i så fall? Centerpartiet klev rakt ur Bildtregeringen 1994 till ett samarbete med den nya S-regeringen för att sanera finanserna 1995. Sen bytte Maud Olofsson tillbaka till Fredrik Reinfeldt och Alliansen, varefter Annie Lööf 2018 hoppade in i Stefan Löfvens regeringsunderlag.
Det stora frågetecknet är i stället vilken sakpolitik som ska dra C-väljare 2026. I höstas konstaterade Novus att Centerpartiet inte ”ägde” någon fråga. C var inte ens ”näst bäst” i någon enda politisk sakfråga. Tills de hittar någon är en rödlätt partiledare med businessvibbar och landsortsdialekt ett halmstrå de känner igen.