Det fina Sverige blev en brustablett
Endast mord och bombattentat kan få politiker och ledarskribenter att tala om sammanhållning, och då är det sedan länge för sent, skriver Lars Åberg.
Toppbild: Christine Olsson / TT
Efter massmordet i Örebro gav drottning Silvia uttryck för vad som kunde uppfattas som en djupt känd, kollektiv suck efter många bekymmersamma år: ”Vart tog det fina Sverige vägen?”
Och det väl den frågan som drar som ett spöke genom många förhållandevis välartade länder när ingen vågar nämna framtiden, eftersom framtid rimmar på utopi och därmed totalitarism. Mot det nutida nedfallet av gängbrottslighet och antielitistiskt raseri skyddar inga paraplyer; det enda svaret blir mer kontroll och hårdare straff.
Så kan man förstås göra, och regering och opposition bjuder över varandra beträffande zoner och åldersgränser och straffsatser. De partier som är emot detta tycks inte ha några alternativ att presentera. De är bara missnöjda, precis som de flesta andra, och minns i likhet med drottningen att det kändes tryggare förr.
Samhället som vi förstått det har upplösts som en brustablett, det håller på att pulvriseras och flyta ut i sina minsta beståndsdelar. Det läcker genom alla skotthålen. Endast mord och bombattentat kan få politiker och ledarskribenter att tala om sammanhållning, och då är det sedan länge för sent. Hela systemet har tryckts upp mot väggen och blivit defensivt.
Det har inte hjälpt att hela Sverige varit en förebyggande insats när landet samtidigt tagit sig an all världens problem. Om globaliseringen med tiden blivit mindre populär har den i flera västeuropeiska länder i stället omvandlats till ett nationellt projekt; en sorts internaliserad globalism. Svårigheterna kunde förutses, men med institutionell hybris kan man slå världen med häpnad.
President Trump vill riva ner det samhällsbygge, som lutat sig mot efterkrigstidens liberala ideal. Symboliskt spränger han mjäkigheten i luften i hopp om att finna sin föreställning om ett bättre Amerika. Även i Sverige finns det säkert byråkratiskt dödkött, men det fina förknippas här snarare med pålitliga samhällsfunktioner där beslutsfattare tar ansvar och kan ställas till svars för sina handlingar.
Så egentligen handlar det väl om att demokratin måste gaska upp sig och systemet hitta en fungerande balans mellan antalet medborgare och deras behov.
För detta krävs det finaste av allt: yttrandefriheten. Om ni inte har sett till den på sistone kan det bero på att så många vill blockera den för dem som tycker annorlunda. I allt tumult om vad som får sägas på nätet och i debatten blir restprodukten ofta plattityder. Få saker får en att tystna snabbare än en bomb i trappan eller en halsstarrig tingsrätt, som misstar religioner för folkgrupper.
Svaret på drottningens fråga har när det kommer till kritan med makt att göra, och vad den används till.
När bilderna nådde oss på de tre män, som i lördags släpptes ur den israeliska gisslan, fick vi inte bara se hur Hamas paraderade sin ondska. Där bekräftades också, utan någon som helst tvekan, hur makten kan se ut när den är som mest motbjudande.
Efter massmordet i Örebro gav drottning Silvia uttryck för vad som kunde uppfattas som en djupt känd, kollektiv suck efter många bekymmersamma år: ”Vart tog det fina Sverige vägen?”
Och det väl den frågan som drar som ett spöke genom många förhållandevis välartade länder när ingen vågar nämna framtiden, eftersom framtid rimmar på utopi och därmed totalitarism. Mot det nutida nedfallet av gängbrottslighet och antielitistiskt raseri skyddar inga paraplyer; det enda svaret blir mer kontroll och hårdare straff.
Så kan man förstås göra, och regering och opposition bjuder över varandra beträffande zoner och åldersgränser och straffsatser. De partier som är emot detta tycks inte ha några alternativ att presentera. De är bara missnöjda, precis som de flesta andra, och minns i likhet med drottningen att det kändes tryggare förr.
Samhället som vi förstått det har upplösts som en brustablett, det håller på att pulvriseras och flyta ut i sina minsta beståndsdelar. Det läcker genom alla skotthålen. Endast mord och bombattentat kan få politiker och ledarskribenter att tala om sammanhållning, och då är det sedan länge för sent. Hela systemet har tryckts upp mot väggen och blivit defensivt.
Det har inte hjälpt att hela Sverige varit en förebyggande insats när landet samtidigt tagit sig an all världens problem. Om globaliseringen med tiden blivit mindre populär har den i flera västeuropeiska länder i stället omvandlats till ett nationellt projekt; en sorts internaliserad globalism. Svårigheterna kunde förutses, men med institutionell hybris kan man slå världen med häpnad.
President Trump vill riva ner det samhällsbygge, som lutat sig mot efterkrigstidens liberala ideal. Symboliskt spränger han mjäkigheten i luften i hopp om att finna sin föreställning om ett bättre Amerika. Även i Sverige finns det säkert byråkratiskt dödkött, men det fina förknippas här snarare med pålitliga samhällsfunktioner där beslutsfattare tar ansvar och kan ställas till svars för sina handlingar.
Så egentligen handlar det väl om att demokratin måste gaska upp sig och systemet hitta en fungerande balans mellan antalet medborgare och deras behov.
För detta krävs det finaste av allt: yttrandefriheten. Om ni inte har sett till den på sistone kan det bero på att så många vill blockera den för dem som tycker annorlunda. I allt tumult om vad som får sägas på nätet och i debatten blir restprodukten ofta plattityder. Få saker får en att tystna snabbare än en bomb i trappan eller en halsstarrig tingsrätt, som misstar religioner för folkgrupper.
Svaret på drottningens fråga har när det kommer till kritan med makt att göra, och vad den används till.
När bilderna nådde oss på de tre män, som i lördags släpptes ur den israeliska gisslan, fick vi inte bara se hur Hamas paraderade sin ondska. Där bekräftades också, utan någon som helst tvekan, hur makten kan se ut när den är som mest motbjudande.