Det var inte Muharrem Demirok som hittade på den hopplösa strategin

Låt oss ändå börja med politiken. Inte personen. 

Hur skulle politisk framgång se ut för Centerpartiet, givet den väg – ”den breda mitten” – som de slagit in på och håller fast vid?  

En verklig framgång för ”den breda mitten” innebär att Socialdemokraterna och Moderaterna går i koalition, en dröm som Centerviskarna på DN:s ledarsida senast uttryckte i en hastigt skriven text just apropå de interna avgångskraven mot Muharrem Demirok. Partiet manades att göra ingenting och ha ”is i magen”. 

Men det kanske är fler organ än magen som behöver vara djupfrysta för att det ska låta vettigt. För anar ni det udda i Centerns strategi? Om inte: framgång betyder med stor sannolikhet att Centern blir ett överflödigt parti, som de två stora kan göra upp över huvudet på. 

Det är ett storslaget exempel på självuppoffring, men, som sagt, en aning udda. 

Vad är strategin i väntan på framgången då? 

Ja, den kan egentligen bara vara en, eftersom Centern bara har en fullständigt kompromisslös princip: att inte ha att göra med Sverigedemokraterna. Då återstår att ha att göra med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där de sistnämnda står för statsministern. 

Också det är en udda strategi för Centerpartiet. Traditionellt har det varit ett parti som aktat sig för kompromisslösa principer. Just därför har det kunnat vara genuint opålitligt och en verklig maktspelare i varje läge. Men nu har partiet valt rakt motsatt idé och i praktiken byggt ett slukhål under sin egen förhandlingsposition. 

Det är inte så konstigt att det finns centerpartister som sprattlar, när de känner marken försvinna under fötterna. Men det var inte Muharrem Demirok som hittade på det här. Det var Annie Lööf. Demirok fick ta över den hopplösa, men heligförklarade strategin och har förvaltat den samvetsgrant. När nu till och med en del centerpartister börjar känna sig lite löjliga då de för femtioelfte gången måste låtsas att det är alla andra som går i otakt, får Demirok bära hundhuvudet. 

Inte så konstigt. Redan när han valdes var frågan här i Fokus – just med tanke på den hopplösa strategin – om han skulle bli en Håkan Juholt eller en Anna Kinberg Batra. Det verkar bli den senare. Möjligen med en skillnad: Moderaterna plågade sig till sist fram till en omprövning av sin strategi, baserad i insikten att det politiska landskapet hade förändrats permanent. Det var som del av detta Kinberg Batra fick gå. Inom Centern finns, vid sidan av studentförbundet, få tecken på en sådan vilja. 

Centern kan förstås byta ledare. Men så länge partiet inte byter strategi kan det göra det igen och igen och igen, till ingen nytta.