Dricksen ger svenskarna precis den ångest de förtjänar
Toppbild: Unsplash
Vad är det egentligen med dricksen som ger svenskarna ångest? För det verkar inte vara överord. Jag hör det på radio, läser det i tidningar, paneler diskuterar saken: hur ska vi egentligen ha det med dricksen? Alltid med den omisskännligt ilskna underton som maskerar just ångest.
Det minst övertygande med alltihop är de två vanligaste klagomålen. Det första består i att man förväntas betala dricks även vid självservering. Orimligt! Det andra att det är påfluget att ha färdiga dricksbelopp i kortmaskinen och på så sätt förutsätta att kunden vill dricksa. Oförskämt!
Det är så rationalisering låter: argument mödosamt konstruerade för att ge ångesten en sken av sakligt förnuft. Men man hör direkt att det inte är där skon klämmer.
Men var klämmer den då?
Ett möjligt svar är att dricksen gör det svårt för svensken att gömma sig i kollektivet, för man kan inte vara säker på vad andra dricksar. Man tvingas fatta ett individuellt beslut och stå för det. Risken är överhängande att man dricksar mindre än andra och framstår som en snåljåp, eller mer än andra och känner sig som en idiot. Och det värsta är att man aldrig riktigt vet, inte ens efteråt.
Det är nog den här rädslan som får ursvenskar att aggressivt stoltsera med att de aldrig dricksar. Det är ett försök att etablera en kollektiv norm att gömma sig i. Och svenskar är i allmänhet hellre snåljåpar än lurade.
Ett annat möjligt svar, med lite större ambition, är att dricksen är obehaglig för svenskar, eftersom den skapar en relation. Så länge man bara betalar det som står på notan kan man hålla restaurangbesöken opersonliga. Det finns förment objektiva siffror mellan servitören och gästen. Men så snart dricksen kommer in i sammanhanget uppstår en förbindelse mellan gäst och serveringspersonal. Dricksen är ett erkännande av en annan människa. Kanske är det rent av ett erkännande av ett slags skuldrelation och den som är satt i skuld är aldrig fri. Och fri vill svensken vara.
Fri från andras förväntningar, fri från tvånget att fatta egna beslut, fri från det kladdiga beroendet av andra. Svenskens ångest över dricksen är, tror jag, helt enkelt en variant av den svenska statsindividualismen; den som vill ersätta varje mellanmänskligt beroende med det opersonliga beroendet av staten, eller någon annan okladdig storhet.
Så länge leve dricksen och den fortsatta osäkerheten om när den ska ges och hur stor den ska vara. Den osäkerheten ger svenskarna precis den sortens ångest som de förtjänar och behöver. Vem vet, tids nog kanske den till och med gör en vuxen, socialt fungerande människa av svensken?
