Du behöver inte vara expert för att umgås med ditt barn

Handlar den historiskt låga nativiteten om orimliga föräldraideal? Det menar Stefanie Möllborn, professor i sociologi vid Stockholms universitet. 

Professorn ser ungas oro över priset för ett liv med barn som möjlig förklaring till att allt fler avstår. Trenden kallas ”intensivt föräldraskap” och bygger på ”fysisk och känslomässig närvaro” i rollen som mamma eller pappa. Möllborn exemplifierar med avgiftsbelagda och tidskrävande fritidsaktiviteter och listar vidare engagemanget som krävs för en lekstund på kvällen eller prat under kvällsmaten. Varje grej skapar stress och kan ge föräldern hälsoproblem. Dessutom är det orättvist och kolliderar med den vuxnes självförverkligande. Stefanie Möllborn argumenterar därför för att samhället, institutionerna, ska ta större ansvar för pianolektioner och fotbollsträning, liksom för själva uppfostran.

Det är flera delar i resonemanget som stör mig. Det första är tolkningen. Barn beskrivs som ett hinder och en belastning, något som kräver närvaro. Det kan ju vara att det finns ett annat sätt att känna kring tiden med det människoliv som man själv gett upphov till. Det går också att sammanlänka psykisk ohälsa, sjunkande födslotal och synen på föräldraskap på ett helt annat sätt. Den gör den brittiska journalisten David Goodhart i The care dilemma (Forum 2024). Han menar att hyperindividualismen är problemet. Politik och akademi har fokuserat på den enskildes frikoppling från familjeförpliktelser, vilket har skolat unga i att se självförverkligande och autonomi som livets högsta mål och mening. Barn stör och familj fjättrar. Friheten till trots, är många olyckliga och känner existentiell tomhet. Något fattas. Goodhart har en poäng när han föreslår ett annat sätt att förstå livet med barn. Det är sällan någon säger att föräldrarollen kan vara ett gott värn mot just tomhet och egoism, trots att det är alldeles sant. För de flesta erbjuder familjen en tillhörighet och gemenskap. Förpliktelser och ansvar som följer av föräldraskap ger existensen mening och tillvaron en riktning. Det är att känna livet i sig. Intensivt ja, men oändligt berikande. Det borde vi prata mer om, eftersom välfärdsystemet fortlevnad förutsätter att fler, inte färre, bildar familj.   

Det andra som stör mig är lösningen. Jag tror inte att den ligger i att institutionerna tar över ännu mer, som Möllborn föreslår. Vi är redan marinerade i råd från experter som säger att förskolan är den bästa platsen för små barn. Den som vill hämta barnen tidigt ska känna skuld för alla de ”fantastiska erfarenheter” som ungen då går miste om. Det har samhället predikat i decennier. Det som behöver förändras är den närmast handlingsförlamande nervositet som tycks omge en så naturlig sak som samvaro med det egna barnet. Enkla aktiviteter som en gemensam måltid, sänggående eller lite lek blir pedagogiska projekt för vilka ett antal föräldraguider rådfrågas.  

”Lita på dig själv, du vet mer än du tror” upprepade den amerikanske barnläkaren Benjamin Spock till nyblivna föräldrar. Han revolutionerade efterkrigstidens föräldraskap genom att lova att förälderns egen instinkt och spontana känsla för barnets behov oftast leder rätt. Han beskylldes för att förorda ett undergivet föräldraskap och bana väg för fri uppfostran. I själva verket försökte han återupprätta den föräldraauktoritet som gått förlorad i ett uppskruvat och expertberoende fokus på barnet. 

Kanske behöver vår tid en ny Spock. En expert som avråder från experter.