Elpriskaoset göder Svenska Kraftnät
De stora prisskillnaderna visar det akuta behovet av att förstärka överföringskapaciteten mellan framför allt elområde 2 och 3, men egentligen i hela landet.
Toppbild: TT
En gammal studiekamrat och numera framgångsrik riskkapitalist har ett standardsvar på alla frågor av ekonomisk natur: ”Visa mig incitamenten, så vet jag utfallet.” Att det är stulet från aktiesnillet Warren Buffetts kompanjon Charlie Munger gör det inte sämre.
Om tesen appliceras på torsdagens svenska elmarknad – där priset per kilowattimme har brakat i väg till över 8 kronor i elområde 3 i Mellansverige, medan det är 9 öre i elmråde 2 i södra Norrland – så skulle man misstänka att det finns någon aktör som kan göra jättelika arbitragevinster på dessa enorma prisskillnader. Och svaret är ja. Det finns en. Men det är inte elproducenterna och inte heller några nätägarna som vi elkonsumenter tvingas göda. Nej, i stället är det svenska folkets egen myndighet Svenska Kraftnät som håvar in stålarna.
Hela prisskillnaden på elen som flödar från elområde 2 till område 3 faller nämligen ut till Svenska Kraftnät i form av så kallade ”flaskhalsintäkter”. Under den timmen på torsdagen då prisskillnaden var över 8 kronor på de 7500 MWh/h som flödade söderut genom kablarna håvade Svenska Kraftnät in 60 miljoner kronor. Det är ett kassaflöde i klass med de absolut största globala företagen. (Omräknat till årsbasis skulle Svenska Kraftnät kvala in på listan över världens tio lönsammaste bolag, före oljebolaget Exxon Mobile.)
Svenska Kraftnät agerar som vilken vinstdrivande monopolist som helst skulle göra. Den misstanken stärks av att prisskillnaderna mellan elområdena, och därmed flaskhalsintäkterna, ökade påtagligt när Svenska Kraftnät införde den ”flödesbaserade kapacitetsberäkningsmetoden” i slutet av oktober i år.
Fast slutsatsen är samtidigt fel. De skenande prisskillnaderna är snarare ett kvitto på att Svenska Kraftnät har misslyckats med uppdraget att med sitt stamnät upprätthålla en stabil elförsörjning över hela landet. Faktum är att Svenska Kraftnät inte ens ser dessa flaskhalsintäkter som en inkomst utan de bokas som ”en skuld till landets elproducenter och konsumenter”. Det är dock en märklig skuld eftersom ingen – vare sig någon elkonsument eller producent – kan boka upp en motsvarande fordran på Svenska Kraftnät.
De stora prisskillnaderna visar kort och gott det akuta behovet av att förstärka överföringskapaciteten mellan framför allt elområde 2 och 3, men egentligen i hela landet. Startskottet för det borde egentligen ha gått när Vattenfall/Eon/Fortum stängde sina fyra kärnkraftsreaktorer för snart tio år sedan. Pengarna finns ju där.
Per Lindvall är frilansande ekonomijournalist och har bevakat kraftbranschen under lång tid.