En världsordning i kras – eller bara huff och puff?
Trump bluffar. Osäkert om han vet om det själv, skriver Thomas Engström
”En stormakt bluffar inte”, sa Joe Biden ofta till sin nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan. Sullivan kunde aldrig bestämma sig för om han höll med – kanske hade det trots allt varit bättre att göra Vladimir Putin mer osäker på hur långt USA var berett att gå i sitt stöd till Ukraina. Kanske hade det fullskaliga kriget i öst kunnat undvikas helt och hållet om amerikanerna hotat med att sätta hårt mot hårt.
En sak är hur som helst klar: Donald Trump har en drastiskt avvikande uppfattning från sin företrädare på 1600 Pennsylvania Avenue. Det smartaste, mest högeffektiva man kan göra med Trumps världsåskådning är att gorma, huffa och puffa – kort sagt bluffa – sig till så många eftergifter som möjligt.
Och det måste man förstås hålla i bakhuvudet under dessa bråda dagar, då den nytillträdde presidenten fyrar av den ena salvan efter den andra mot inte minst USA:s grannar, vänner och allierade. (Det säger något, och inte enbart om Kinas ekonomiska styrka, att Trump i just det fallet nöjde sig med tioprocentiga tullar – medan han ifråga om Mexiko och Kanada drog till med tjugofem.)
Handelskrig i all ära, men det grövsta Trump hittills ägnat sig åt är att kräva att det lilla Nato-landet Danmark överlämnar Grönland. Det hela tycks inte vara ett skämt; ett enligt olika källor gräsligt, fyrtiofem minuter långt telefonsamtal mellan presidenten och Danmarks statsminister i mitten av januari tog död på den förhoppningen. Kvartstår frågan om det hela trots allt ändå är en bluff.
Men en bluff för att uppnå vad, exakt? Få de nya tullarna mot Kanada och Mexiko att framstå som mindre extrema? Fast Trump vill ju att de ska framstå som stenhårda, dels för att blidka sina kärnväljare, dels för att världen ska dra en lättnadens suck så fort han åter normaliserar handelsförbindelserna.
Om han nu någonsin gör det. Härnäst på dagordningen tycks vi européer stå, och vi kan knappast förvänta oss en mildare behandling än de stackars kanadensarna.
Ju mer man lyssnar till den amerikanske presidenten, desto mer infinner sig en fasa som kan uttryckas såhär: han vet inte alltid själv när han bluffar eller inte. Han vill bara skrämma slag på oss allihop – skaka om hela brädet, se vilka pjäser som faller. För att han njuter av det.
Jag vet inte hur många gånger och på hur många snarlika sätt det har formulerats i tidningar under de gångna tio åren, men här kommer det igen. Spänn fast er, mina damer och herrar. Det blir turbulens.
”En stormakt bluffar inte”, sa Joe Biden ofta till sin nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan. Sullivan kunde aldrig bestämma sig för om han höll med – kanske hade det trots allt varit bättre att göra Vladimir Putin mer osäker på hur långt USA var berett att gå i sitt stöd till Ukraina. Kanske hade det fullskaliga kriget i öst kunnat undvikas helt och hållet om amerikanerna hotat med att sätta hårt mot hårt.
En sak är hur som helst klar: Donald Trump har en drastiskt avvikande uppfattning från sin företrädare på 1600 Pennsylvania Avenue. Det smartaste, mest högeffektiva man kan göra med Trumps världsåskådning är att gorma, huffa och puffa – kort sagt bluffa – sig till så många eftergifter som möjligt.
Och det måste man förstås hålla i bakhuvudet under dessa bråda dagar, då den nytillträdde presidenten fyrar av den ena salvan efter den andra mot inte minst USA:s grannar, vänner och allierade. (Det säger något, och inte enbart om Kinas ekonomiska styrka, att Trump i just det fallet nöjde sig med tioprocentiga tullar – medan han ifråga om Mexiko och Kanada drog till med tjugofem.)
Handelskrig i all ära, men det grövsta Trump hittills ägnat sig åt är att kräva att det lilla Nato-landet Danmark överlämnar Grönland. Det hela tycks inte vara ett skämt; ett enligt olika källor gräsligt, fyrtiofem minuter långt telefonsamtal mellan presidenten och Danmarks statsminister i mitten av januari tog död på den förhoppningen. Kvartstår frågan om det hela trots allt ändå är en bluff.
Men en bluff för att uppnå vad, exakt? Få de nya tullarna mot Kanada och Mexiko att framstå som mindre extrema? Fast Trump vill ju att de ska framstå som stenhårda, dels för att blidka sina kärnväljare, dels för att världen ska dra en lättnadens suck så fort han åter normaliserar handelsförbindelserna.
Om han nu någonsin gör det. Härnäst på dagordningen tycks vi européer stå, och vi kan knappast förvänta oss en mildare behandling än de stackars kanadensarna.
Ju mer man lyssnar till den amerikanske presidenten, desto mer infinner sig en fasa som kan uttryckas såhär: han vet inte alltid själv när han bluffar eller inte. Han vill bara skrämma slag på oss allihop – skaka om hela brädet, se vilka pjäser som faller. För att han njuter av det.
Jag vet inte hur många gånger och på hur många snarlika sätt det har formulerats i tidningar under de gångna tio åren, men här kommer det igen. Spänn fast er, mina damer och herrar. Det blir turbulens.